Det senaste året har det hänt mycket med centern. Ledningen har ansträngt sig för att göra partiet till en självklar del av den borgerliga alliansen. Inte genom att hitta en roll som företrädare för en specifik nyans av ståndpunkter och värderingar, utan genom motsatsen.
Maud Olofsson har offentligt lagt sig platt i kärnkraftsfrågan – centerns enda profilfråga de senaste 30 åren. Partiet har närmat sig moderaternas syn på kraftiga skattesänkningar och dito ersättningsnivåer och har sadlat om till ivrig anhängare av den nu havererade EU-konstitutionen. Stämman har beslut på förbud mot sympatiåtgärder. Ungdomsförbundet lyfter de nyliberala förslag moderaterna väntar med en stund.
Centerns metamorfos bekräftar en underliggande politisk strömning. Den borgerliga vänstern marginaliseras helt. Den folkliga kritik som finns långt in i borgerliga led, mot eliternas distansering från folkflertalets livsvillkor, inte minst mot den samstämmiga EU-entusiasmen, finner inga självklara företrädare och kan komma att ta vägen lite vart som helst.
De borgerliga ungdomsförbunden har i ett decennium genomgått en politisk och social konvergens. Deras broilerföreträdare har kommit från ungefär samma smala urbana sociala skikt, umgåtts med varandra, läst samma skribenter och skapat sina värderingar gemensamt. Samma elitgemyt utkristalliserar sig nu bland de borgerliga partiledningarna – i god symbios med mediaetablissemanget. Det är helt följdriktigt att centern samtidigt meddelar att man vill sälja sin egen kvarvarande press på landsorten.
Det är drygt ett år kvar till valet. För arbetarrörelsen borde det vara tydligt att den normala socialdemokratiska valstrategin – att försöka framställa borgerligheten som regeringsoduglig genom att hitta skillnader mellan dess partier – inte kommer att fungera. Det är likheterna som är intressanta.
För ett vänsterparti, som på samma gång står för tydlig arbetarrörelsepolitik och är skild från det politiska etablissemanget, finns då stora möjligheter. Det gäller att vara det partiet.