Två år efter hans död svämmar filmvärlden över av Charles Manson. I skymundan från storproduktionerna finns dock en dokumentär som tar ondskan, blodtörsten och fenomenet seriemördare på allvar.
Onda människor är viktiga i samhället, både för att vi andra ska känna oss snällare och för att den komplicerade världen omkring oss ska göras enkel och begriplig. Och ingen var ondare än Charles Manson. Så är också den nu hädangångne mördaren – eller i alla fall (eventuellt) anstiftaren – under hösten aktuell från andra sidan graven i en drös dokumentär- och spelfilmssammanhang, inklusive andra säsongen av Netflix-serien Mindhunter och Quentin Tarantinos storfilm Once upon a time in Hollywood.
Mindre uppmärksammad lär den fyra avsnitt långa dokumentären Manson’s bloodline bli som, trots att titeln varslar om samma djup som vilken ”Hitlers festligaste partytricks”-serie som helst, sticker ut i seriemördarkrämardjungeln. Den följer Mansons barnbarn: den före detta fängelsekunden och kampsportaren, numera givetvis frälste, Jason Freeman, som söker kontakt med sin farfar under den senares sista år i livet. Serien är en bitvis rörande berättelse om arv och miljö och om hur det är att vara närstående till någon som gjort något fruktansvärt, som bara ibland slår över i sentimentalitet och evangelikanskt flum (det är trots allt Amerika). Men Manson’s bloodline är även ett angrepp på hela den amerikanska – och hit exporterade – seriemördarkulturen och -marknaden.
Redan innan liket har kallnat flockas gamarna runt omkring för att bokstavligen bryta plomberna (som betingar ett högt värde på Ebay) ur Manson.
Jason Freeman hinner aldrig träffa sin farfar, men när Charles Manson dör är det ändå han – efter några sedvanliga turer i domstolen (det är trots allt Amerika) – som måste hantera kvarlevorna och rådda med begravningen. Redan innan liket har kallnat flockas gamarna runt omkring för att bokstavligen bryta plomberna (som betingar ett högt värde på Ebay) ur Manson och Freemans advokat (det är trots allt Amerika), rekommenderar familjen att snabbt sprida askan för vinden för att undvika att få trädgården full av seriemördarfans. Till begravningen dyker Mansons anhängare och gamla ”kompisar” upp som ser nya tillfällen att stjäla eventuellt lösöre och sälja sina gastkramande vittnesmål till den hungrande pressen, vilket framförallt Jasons skarpsinnige fru enkelt genomskådar.
Brotten avhandlas såklart, men mindre sensationslystet och blodtörstigt än vanligt. I stället för att bidra till den lukrativa förklaringsmodellen med Manson som profet och kriminellt mastermind framstår han snarare som den svamlande och djupt tragiska figur han i själva verket var, och gällande de spektakulära morden fanns även en – mindre löpsedels- och merchandisevänlig – motivbild föreställande en misslyckad knarkaffär.
Att världens alla hemskheter emanerar ur enskilda individers ondskefulla hjärnor är en populär, men också bekväm, föreställning som reducerar ondskan till en egenskap vissa människor besitter, likt en hårfärg eller ett födelsemärke. Vill vi förstå världen vi lever i är det också en fördummande idé. Men bra för business, det är den.