Det libyiska upproret skapar förvirring inom delar av den internationella vänstern, särskilt de latinamerikanska ALBA-regeringar som inlett ett omfattande samarbete med Libyen. Argumentationen går ut på att ”Väst bara vill åt Libyens olja” och spekulerar kring den libyska oppositionens intentioner. Men vad motiverar Venezuela och Nicaraguas agerande? Tror någon att Hugo Chávez hade gjort samma form av uttalanden eller agerat på samma sätt om det handlat om Burkina Faso eller Nepal?
Inom den arabiska vänstern råder dock ingen förvirring utan konsensus kring stödet till upproret. Ingen, och mycket anmärkningsvärt ingen, i den arabiska vänstern köper argumentationen om att Gaddafi på något sätt skulle vara en antiimperialistisk motvikt mot USA, EU eller Israel.
Vissa har uttryckt reservationer angående risken för en utländsk militär intervention, men många väljer att inte kommentera den libyska motståndsrörelsens krav på ”flygfri zon”.
Västmakterna har sedan 2003 haft ett intensivt samarbete med Libyen, inte minst kring oljehandel, flyktingkontroll och ”krig mot terrorismen”. I samband med upproret har de satsat hårt på damage control, inte minst utspelet från brittiske utrikesministern att Gaddafi skulle befinna sig i Venezuela. Således lyckades britterna (som har täta ekonomiska kontakter med Gaddafi, inte minst Blair själv) flytta fokus från sin egen skuld till Venezuela och Chávez.
ALBA-regeringarna har hanterat frågan mycket sämre. Man kan klyva hårstrån på vissa uttalanden, men när massiva övergrepp mot civilbefolkning pågår blir neutralitet i praktiken ett stöduttalande. Chávez hade åtminstone kunnat uttala sig i samma termer som Ahmadinejad, som förmådde fördöma våldet mot det libyska folket i tydliga ordalag. När ALBA-regeringarna istället spelade på narrativet om att det akuta hoten var NATO-invasion, som om det libyska folkets vara eller icke vara var en sekundär fråga, så ringade man in sig i precis det hörn som USA och EU ville.
Libyendeblacet borde bli startskottet för en självkritisk diskussion inom latinamerikansk vänster. När ALBA lanserades var tanken att det skulle vara mer än ett mellanstatligt samarbete. Det skulle vara ett alliansbygge mellan folk med särskilt fokus på folkrörelsernas deltagande. Men när man lämnar den egna kontinenten tillämpas en annan logik, då råder vänskap regeringar emellan och krassa handelsintressen förses med ideologisk fasad.
Det återstår att se hur den politiska utvecklingen kommer att te sig efter Gaddafis fall. Kanske kommer traditionella regionala eliter och/eller Muslimska Brödraskapet dominera det politiska landskapet på kort sikt. ”Socialism” kanske, med Gaddafi-åren i backspegeln, blir ett alltjämnt misskrediterat begrepp. Det finns reella risker att mycket av den sociala sektor som faktiskt finns i Libyen kan komma att nedmonteras. Men det går inte att avstå från att stödja det libyiska folkets kamp utifrån spekulationer om vilket politiskt resultat upproret kan komma att få.
Polen hade på 1960-talet Europas mest progressiva abortpolitik. Garanten för den reformen var hundratusentals sovjetiska soldater. När den sovjetiska militära närvaron upphörde så föll också de sociala reformer som genomförts under den epoken. Landet har idag en stockkonservativ politisk ledning som nekar rättigheter för halva befolkningen. Vad är lärdomen av detta? Att socialistisk politik aldrig kan bli varaktig om den inte är folkligt legitim, det går inte driva igenom bestående sociala förändringar blott med vapenmakt.
