Utrikes 21 september, 2005

Chávez: Det behövs en revolution i FN

”Venezuelas president Hugo Chávez har axlat manteln som FN-mötets bad boy, och vinner applåder från tredje världens delegater genom att attackera USA”, skrev Washington Post den 16 september. Hans 22 minuter långa tal, en skarp vidräkning med USA:s imperialistiska ambitioner, möttes med toppmötets kraftigaste applåder. Chávez överskred sin talartid på fem minuter, irriterades av en FN-tjänsteman som påpekade att hans tid var ute, och vände sig till generalförsamlingens ordförande, svensken Jan Eliasson, med orden: ”Jag tror att USA:s president talade i tjugo minuter här igår. Jag vill be om ert överseende och låta mig avsluta mitt anförande”.
Venezuelas president rasade mot processen på mötet och det faktum att slutförslaget delats ut sent, endast på engelska, och att alla ändå förväntades rösta igenom det.
”Hör detta, herr ordförande, om vi accepterar detta är vi i verkligen förlorade. Låt oss släcka ljuset, stänga dörrarna och fönstren! Det är otänkbart: att vi skulle acceptera en diktatur här i denna sal.”

Chávez hävdade att det ursprungliga syftet med mötet blivit förvrängt och att reformprocessen tillåtits överskugga åtgärder som hanterar världens verkliga problem. ”Fem år efter FN:s Millenniemöte, är den krassa verkligheten att en stor majoritet av de uppsatta målen – som i sanning var ganska modesta – inte kommer att nås. Vi föresatte oss att till år 2015 minska antalet hungriga människor i världen från 842 miljoner till hälften. Med den nuvarande takten kommer målet att nås år 2215. Vem i denna sal kommer att vara där för att fira det? /…/ Vänner av världen, detta leder oss till en sorglig slutsats: Förenta Nationerna har uttömt sina möjligheter. Det handlar sålunda inte om att reformera FN. Det 21:a århundradet kräver grundläggande förändringar som bara är möjliga om en ny världsorganisation grundas. Dagens världsorganisation fungerar inte. Vi måste säga det.”
Det venezolanska förslaget var, enligt Chávez, både på kort och lång sikt och inkluderade ”fyra absolut nödvändiga och angelägna reformförslag”, en expansion av Säkerhetsrådet i dess permanenta såväl som ickepermanenta kategorier, en nödvändig förbättring av FN:s arbetsmetoder för att öka insynen, inte minimera den, ett avskaffande av vetorätten mot beslut tagna av Säkerhetsrådet, och ett stärkande av Generalsekreterarens roll.

Chávez återupptog förslaget från World Social Forum i Porto Alegre att flytta FN från USA om brotten mot internationell lag fortsätter. ”Idag vet vi att det aldrig fanns några massförstörelsevapen i Irak. Folket i USA har alltid varit hårda i sina krav på att få sanningen från sina ledare: världens folk kräver samma sak. Det fanns aldrig några massförstörelsevapen, ändå blev Irak bombat, ockuperat och är än idag ockuperat. Allt detta hände över huvudet på FN. Det är därför vi föreslår er att FN bör flytta från ett land som inte respekterar de resolutioner som antas i denna generalförsamling.”

Här följer Chávez tal i sin helhet

– Dagens världsorganisation fungerar inte

Tal av president Hugo Chávez vid FN:s generalförsamling, torsdagen den 15 september 2005

Excellenser, vänner, god eftermiddag:

Det ursprungliga syftet med detta möte har blivit fullständigt förvrängt. Den påtvingade mittpunkten för debatten har varit en så kallad reformprocess som överskuggar de akuta frågorna, vad världens folk kräver ska ske med förtur: åtgärder som hanterar de verkliga problem som ligger i vägen för våra länders ansträngningar att åstadkomma en verklig utveckling.

Fem år efter FN:s Milleniemöte, är den krassa verkligheten att en stor majoritet av de uppsatta målen – som i sanning var ganska modesta – inte kommer nås.

Vi föresatte oss att till år 2015 minska antalet hungriga människor i världen från 842 miljoner till hälften. Med den nuvarande takten kommer målet nås år 2215. Vem i denna sal kommer vara där för att fira det? En första förutsättning är att den mänskliga arten överlever den förstörelse som hotar vår miljö.

Vi gjorde anspråk på att ge alla grundskoleundervisning till år 2015. Med den nuvarande takten kommer det målet nås efter år 2100. Låt oss förbereda oss, då, så vi kan fira det.

Vänner av världen, detta leder oss till en sorglig slutsats: Förenta Nationerna har uttömt sina möjligheter, det handlar sålunda inte om att reformera FN. Det 21:a århundradet kräver grundläggande förändringar som bara är möjliga om en ny världsorganisation grundas. Dagens världsorganisation fungerar inte. Vi måste säga det. Det är sanningen. Dessa förändringar – de som Venezuela refererar till – har, enligt oss, två faser: Den direkta fasen och strävansfasen, en utopi. Den första omgärdas av de överenskommelser som gjorts inom det gamla systemet. Vi har inte för avsikt att överge dem. Tvärtom. Vi kommer med konkreta förslag inom ramen för det existerande. Men drömmen om en evig världsfred, drömmen om en värld som inte plågas av hunger, sjukdom, analfabetism och extrem fattigdom, behöver – förutom sina rötter – sträcka ut sina vingar för att kunna flyga.

Vi är medvetna om en skrämmande nyliberal globalisering, men vi har också realiteten av en sammankopplad värld som vi måste möta inte som ett problem utan som en utmaning. Vi kunde, på basis av existerande nationella realiteter nöja oss med att utbyta kunskap och integrera våra marknader, men samtidigt måste vi förstå att det finns problem som inte har någon nationell lösning: radioaktiva moln, världsoljepriset, sjukdomar, växthuseffekten, eller hålet i ozonlagret. Dessa är inte nationella problem. När vi nu vill ta steg mot en ny modell för Förenta Nationerna som inkluderar alla människor, framlägger vi inför denna församling fyra absolut nödvändiga och angelägna reformförslag.

1. En expansion av Säkerhetsrådet i sina permanenta såväl som ickepermanenta kategorier.

2. En nödvändig förbättring av FN:s arbetsmetoder för att öka transparensen, inte minimera den.

3. Vi behöver omedelbart avskaffa – detta har vi upprepat från Venezuela de senaste sex åren – vetorätten mot beslut tagna av Säkerhetsrådet. Vetorätten är en elitistisk rest, oförenlig med principerna om jämlikhet och demokrati.

4. Vi måste stärka Generalsekreterarens roll; hans/hennes politiska funktioner med avseende på förebyggande diplomati, den rollen måste konsolideras.

Den allvarliga karaktären av FN:s problem ställer krav på djupgående förändringar. Endast reformer är inte tillräckligt för att återfinna det ”vi” som världens alla folk väntar på. Istället för reformer vill Venezuela se ett nytt Förenta Nationerna, eller som Simón Bolívars lärare Simón Rodríguez sade: ”Either we invent or we err.”

Vid World Social Forum i Porto Alegre i januari, efterlyste olika personer att Förenta Nationerna flyttar från USA om de upprepade brotten mot internationell lag fortsätter. Idag vet vi att det aldrig fanns några massförstörelsevapen i Irak. Folket i USA har alltid varit rigorösa i att kräva sanningen av sina ledare: världens folk kräver samma sak. Det fanns aldrig några massförstörelsevapen, ändå blev Irak bombat, ockuperat och är än idag ockuperat. Allt detta hände över huvudet på FN. Det är därför vi föreslår er att FN bör flytta från ett land som inte respekterar de resolutioner som antas i denna generalförsamling. En del har pekat ut Jerusalem som en internationell stad som kunde vara ett alternativ. Förslaget är generöst nog att föreslå en lösning på Palestinakonflikten. Emellertid har det en del problem som kan göra det mycket svårt att förverkliga. Det är skälet till att vi istället kommer hit med ett förslag formulerat av Simón Bolívar, söderns store befriare, 1815. Bolívar föreslog då skapandet av en internationell stad som kunde vara bärare av idén om enighet.

Vi tror att det är dags att tänka på skapandet av en internationell stad med sin egen självständighet, sin egen styrka och moraliska kraft att representera alla världens nationer. En sådan internationell stad måste ballansera fem århundraden av obalans. Förenta Nationernas högkvarter måste ligga på södra halvklotet.

Mina damer och herrar, vi står inför en aldrig tidigare skådad energikris. En ohejdbar ökning av energiförbrukningen når ständigt nya rekordhöjder, samtidigt som vi inte ytterligare kan öka oljeförsörjningen och snart börjar tömma våra kända globala bränslereserver. Oljan håller på att ta slut.

År 2020 kommer det dagliga behovet av olja vara 12 miljoner fat. En sådan efterfrågan, även utan att räkna in en framtida tillväxt – skulle på 20 år konsumera lika mycket som människan använt fram tills idag. Detta innebär att koldioxidhalten ovillkorligen kommer öka ännu mer, med följden att vår planet blir ännu varmare.

Orkanen Katrina har varit ett plågsamt exempel på priset för att ignorera sådana realiteter. Uppvärmningen av världshaven är en grundläggande faktor bakom de förödande orkanstyrkor som vi har bevittnat under de senaste åren. Låt detta möte vara ett tillfälle då vi sänder våra djupaste kondoleanser till folket i Förenta Staterna. Dess folk är bröder och systrar till alla oss i Sydamerika, såväl som i resten av världen.

Det är dumt att offra den mänskliga arten genom att på ett galet vis försvara en socioekonomisk modell med en galopperande destruktiv kapacitet. Det är självmord att sprida den och föra fram den som en kur mot det ont som skapas av just samma modell.

För inte så länge sedan gick Förenta Staternas president till ett möte med OAS (Organization of American States) för att föreslå Latinamerika och Karibien att ytterligare öka sin marknadsorientering – vi talar om nyliberalismen. Det är precis denna som är den fundamentala orsaken till de stora svårigheter och tragedier våra folk för närvarande lider under. Den nyliberala kapitalismen, Washingtonkonsensus. Allt detta har genererat en stor mängd armod, ojämlikhet och oändliga tragedier för alla folk på vår kontinent.

Vad vi behöver nu mer än någonsin herr ordförande är en ny världsordning. Låt oss dra oss till minnes FN:s generalförsamling i sin sjätte extraordinära session 1974, för 31 år sedan, där aktionsplanen för en ny internationell ekonomisk ordning (NIEO) antogs av en överväldigande majoritet, 120 röster för motionen, 6 mot den och 10 som avstod. Detta var den period då röstande var möjligt i Förenta Nationerna. Nu är det omöjligt att rösta. Nu godtar de dokument som detta, vilket jag å Venezuelas vägnar förkastar som illegitimt. Detta dokument godkändes i strid med Förenta Nationernas gällande bestämmelser. Detta dokument är ogiltigt! Detta dokument måste diskuteras; Venezuelas regering kommer att göra det offentligt. Vi kan inte acceptera en öppen och skamlös diktatur i Förenta Nationerna. Dessa frågor borde diskuteras och det är därför jag utmanar mina kollegor, stats- och regeringschefer, att diskutera det.

Jag kommer just från ett möte med Argentinas president Néstor Kirchner och jag drog fram detta dokument; som delats ut fem minuter innan – endast på Engelska – till vår delegation. Detta dokument godkändes av en diktatorisk klubba som jag här förkastar som illegal och illegitim.

Hör detta, herr ordförande, om vi accepterar detta är vi i verkligen förlorade. Låt oss släcka ljuset, stänga dörrarna och fönstren! Det är otänkbart: att vi skulle acceptera en diktatur här i denna sal.

Nu mer än någonsin, säger vi, måste vi återta idéer som övergivits längs vägen, såsom det dokument (NIEO) som godkändes av denna församling 1974. Artikel 2 av den texten bekräftar staternas rätt att nationalisera egendom och naturtillgångar som tillhört utländska investerare. Dokumentet föreslår också att de råvaruproducerande länderna skall stärkas genom karteller. I resolution 3021, maj 1974, uttrycker FN:s generalförsamling sin vilja att med yttersta förtur arbeta för skapandet av en ny ekonomisk internationell ordning baserad på – lyssna nu noga – ”rättvisa, suverän jämlikhet, globalt ömsesidigt beroende, gemensamma intressen och samarbete mellan alla stater oavsett ekonomiska och sociala system, i syfte att korrigerande ojämlikheter och reparera orättvisorna mellan i-länder och u-länder, för att på så vis försäkra nuvarande och kommande generationer fred, rättvisa och en uthållig social och ekonomisk utveckling.”

Det huvudsakliga målet för den nya internationella ekonomiska ordningen var att modifiera den gamla ekonomiska ordningen från Breton Woods.

Vi, folket, kräver nu – detta är fallet med Venezuela – en ny internationell ekonomisk ordning. Men det är också nödvändigt med en ny internationell politisk ordning. Låt oss inte tillåta ett fåtal länder att omtolka principerna av Internationell Lag i syfte att påtvinga oss nya doktriner såsom ”förebyggande krigföring”. Och hur är det med doktrinen om staternas skyldigheter att försvara sina befolkningar? Vi måste fråga oss själva. Vem ska försvara oss? Hur ska de försvara oss?

Jag tror att ett av de länder som behöver skydd är just Förenta Staterna. Det syntes plågsamt tydligt i den tragedi som skapades av orkanen Katrina; de har inte en regering som skyddar dem från förutspådda naturkatastrofer, om vi nu ska tala om att skydda varandra. Vi talar här om väldigt farliga koncept som formar imperialismen, som de interventioner där de försöker legalisera överträdelserna av nationellt suveränitet. En fullständig respekt gentemot principerna i internationell lag och Förenta Nationernas stadga måste vara, herr ordförande, en grundsten för alla internationella relationer i dagens värld och är fundamentet för den nya världsordning vi nu föreslår.

Det är nödvändigt att på ett effektivt vis bekämpa internationell terrorism. Emellertid får vi inte använda det som en ursäkt för att lansera orättfärdiga militära aggressioner som bryter mot internationell lag. Sådan har den doktrin varit som följt på 11 september 2001. Endast ett verkligt och nära samarbete och avskaffandet av de dubbla måttstockar som en del länder i nord tillämpar på terrorism, kan få ett slut på det fruktansvärda tillstånd världen befinner sig i.

Efter bara sju år av Bolivariansk Revolution kan folket i Venezuela göra anspråk på viktiga sociala och ekonomiska framsteg.

En miljon fyrahundrasextusen Venezuelaner har lärt sig läsa och skriva. Vi är totalt tjugofem miljoner. Och landet kommer – om några få dagar – bli deklarerat som en analfabetismfri zon.

Tre miljoner Venezuelaner som alltid har blivit exkluderade på grund av fattigdom, är nu en del av privat- och sekundärskolan och högre studier.

Sjutton miljoner Venezuelaner – nästan sjuttio procent av befolkningen – får, för första gången fullständig hälsovård, inklusive medicin, och inom ett fåtal år kommer alla Venezuelaner ha fri tillgång till en förstklassig hälsovård.

Mer än en miljon sju hundra tusen ton mat slussas till över tolv miljoner människor till subsidierade priser, nästan halva befolkningen. En miljon får det helt fritt, då de befinner sig i en övergångsperiod.

Mer än sjuhundratusen nya jobb har skapats, därigenom har arbetslösheten reducerats med nio procentenheter. Allt detta trots interna och externa aggressioner, inklusive en statskupp och ett driftsstopp i oljeindustrin organiserat av Washington. Oavsett konspirationerna, lögnerna spridda av mäktiga mediekanaler och det ständiga hotet från imperiet och dess allierade.

De har till och med krävt lönnmördandet av en president. Det enda land där en person kan kräva avrättande av en statschef är Förenta Staterna. Sådant är fallet med en viss Pat Robertsson, Vita Huset närstående: han efterlyste att jag skulle lönnmördas och han är en fri person. Sådant är internationell terrorism!

Vi kommer kämpa för Venezuela, för Latinamerikansk integration och för världen. Vi bekräftar vår obegränsade tro på mänskligheten. Vi är törstiga efter fred och rättvisa för att överleva som art. Simón Bolívar, grundarfader av vårt land och ledstjärna i vår revolution svor att aldrig låta sina händer eller sin själ vila tills han hade brutit det koppel som band oss till imperiet. Nu är tiden inne för att inte låta våra händer eller själar vila förrän vi räddat mänskligheten.

Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Kanske är den stora utmaningen för science fiction inte längre att spegla dagens perverterade verklighet, utan att föreställa sig en framtid där palestinska barn på allvar kan drömma om att bli astronauter.

Absurt, så klart. I vilken värld skulle Palestina ha ett månlandningsprogram? Men här finns också en smärtsam underton. För om fördrivningen av palestinier fortsätter, som den har gjort under 1900-talets rymdålder, blir inte då slutmålet a space exodus – en sista flykt, så långt bort som möjligt?

Genomgående flirtar Sansour, som i flera av verken samarbetat med sin partner Søren Lind, med science fiction för att sätta nytt ljus på den palestinska verkligheten. I filmerna möter vi alltifrån kloner som levt hela sitt liv under jord (”In Vitro”) till en mystisk organisation som använder arkeologi för att stärka palestiniernas rätt till landet (”In the future they ate from the finest porcelain”). Själv fastnar jag framför skulpturen ”Monument for lost time”, en gigantisk sfär så svart att den nästan absorberar allt ljus i utställningsrummet. Vad som än sugits upp i det här svarta hålet, kommer det aldrig ut igen. Ett lågt, illavarslande surrande spelas från högtalare och får det att krypa i skinnet.

Sansour är inte den enda som kopplar det palestinska temat till science fiction. I Ibtisam Azems The book of disappearance (förra året nominerad till internationella Booker-priset) skildras ett Israel där alla palestinier över en natt mystiskt försvunnit. 

För några år sedan utkom också antologin Palestine+100, med texter av tolv palestinska författare som alla fått skriva varsin novell som utspelar sig i Palestina 2048 – hundra år efter fördrivningen, Nakban, och Israels utropande. 

Experimentell. Dokumentärfilm Familiar phantoms är inspirerad av anekdoter från Larissa Sansours egen familjehistoria. Bild: Larissa Sansour, ”Familiar Phantoms” (2023).

Redaktören Basma Ghalayini understryker i förordet att genren inte alls är vanligt förekommande i palestinsk litteratur. Den typ av spekulation som science fiction ger uttryck för menar hon har setts som ”en lyx som palestinier inte uppfattade sig ha råd med” under en vardag av israelisk ockupation. På sätt och vis levde de ju redan i ett tillstånd som påminde om vad man på andra håll skulle se som en framtidsdystopi.

Ahmed Masouds novell ”Application” sticker ut med sin dråpliga historia med två hackers som på skämt skickar in en ansökan om att OS 2048 ska arrangeras i Gaza. Skämtet förbyts dock snabbt till allvar när ansökan godkänns. Israel, tillsammans med en rivaliserande palestinsk stadsstat, bestämmer sig för att sabotera den pr-succé som OS skulle innebära.

I Majd Kayyals ”N” tillåts visserligen både Israel och Palestina att existera som självständiga stater, men i parallella dimensioner. Hårda restriktioner råder för vilka som tillåts resa mellan dessa två världar. Saleem Haddad tar ett liknande, om än mörkare, grepp i ”Song of the birds”, där palestinier befinner sig i ett falskt medvetande om att ha blivit befriade, tydligt inspirerat av The Matrix.

Styrkan, menar Ghalayini i sitt förord, ligger inte i att faktiskt föreställa sig hur framtiden kan bli, utan snarare i möjligheten att med framtiden som duk måla ett porträtt av nuet. Men det finns, påpekar hon, förstås också krassare skäl: genom att skildra något genom en science fiction-lins undviker man att direkt kritisera dagens makthavare.

Bild: Larissa Sansour, ”In the Future They Ate From the Finest Porcelain” (2016).

Framtidsfantasier som avslöjar samtiden återkommer i Larissa Sansours till stora delar datoranimerade kortfilm ”Nation estate” från 2012. En kvinna, spelad av Sansour själv, tar tunnelbanan till en högteknologisk skyskrapa – det enda som återstår av Palestina. Varje våningsplan är namngivet efter en stad och pyntat med kopior av de platser de ska korrespondera med (Klippdomen på Jerusalemvåningen, den historiska stadskärnan på Betlehemvåningen), något som utgör en stark kontrast mot de sterila miljöerna. Alla palestinier bor i små lägenheter i den hotelliknande korridorer som strålar ut från de symboliska kulisserna. 

Galet? Kanske inte längre. När filmen i slutet zoomar ut för att visa den animerade skyskrapan utifrån kommer jag att tänka på den AI-genererade videon av ”Trump Gaza” som twittrades ut från Vita huset förra året. Videon publicerades kring samma tid som Trump pratade om att USA skulle ta kontroll över Gaza, och att lokalbefolkningen skulle flyttas därifrån. Att palestinierna skulle kunna trängas ihop i en av dessa byggnader av glas och stål känns inte längre som en särskilt drastisk metafor för sakernas tillstånd, utan som ett reellt framtidsscenario.

Läs mer

Om kraften hos science fiction ligger i att genom allegorier, eller genom att dra saker till sin extrem, avslöja verkligheten – vad gör man då när verkligheten plötsligt tycks värre än den mest dystopiska framtidsvision? På sätt och vis är det symptomatiskt att Basma Ghalayini efter folkmordet i Gaza har ansvarat för en ny antologi, Palestine–1. Den här gången har författarna ombetts att blicka bakåt i tiden till 1947, året före Nakban.

När Trumps Gaza-plan börjar konkretiseras, med krav på att palestinier ska registrera alla sina biometriska data för att få tillträde till de nybyggda områdena, känns det som att verkligheten överträffar dikten. Kanske är den stora utmaningen för science fiction inte längre att spegla dagens perverterade verklighet, utan att föreställa sig en framtid där palestinska barn på allvar kan drömma om att bli astronauter.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Fem svenskar som träffade Åkesson – och spred judehat

Foto: Johan Nilsson/TT, Roger Vikström/TT, Sören Andersson/Scanpix, Henrik Montgomery/TT, Jens Christian/Expressen/TT, Robert Eklund/ TT (montage).

Jimmie Åkesson hävdar att han aldrig stött på en svensk antisemit. Flamman granskar påståendet – och hittar minst fem som stått Åkesson nära och uttryckt hat mot judar.

”Jag har aldrig någonsin stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Det sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Dagens Nyheter i januari, efter den konferens mot antisemitism i Israel där han var en av huvudtalarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Har rättvisa blivit en klassfråga?

Rättvisesymbolen moder Justitia utanför Stockholms tingsrätt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Lagen är lika inför alla – men den praktiska tillgången till rättvisa är ojämnt fördelad. Det menar Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. som pekar på flera reformer under 2000-talet. Är det svårare att få juridisk upprättelse om du är fattig?

Från stämningar till skadestånd – rättvisa kostar pengar. Mer pengar än vad en normal privatekonomi vanligtvis kan täcka, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz. Han anser att förmögna människor och staten har större möjlighet att hävda sin rätt än andra.

Klyftorna har dessutom förstärkts det senaste decenniet. För tio år sedan höjdes till exempel ansökningsavgiften för att stämma någon i tingsrätten. För ett förenklat tvistemål, ett småmål, fördubblades avgiften från 450 till 900 kronor. Avgiften för vanliga tvistemål höjdes till 2 800 kronor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 20 februari, 2026

Rebecca Gonzalez Leon: Solidaritet är inte en semester

Bensinbristen på Kuba börjar göra sig kännbar. Foto: Ramon Espinosa/AP.

USA:s blockad kväver Kuba, men det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ”stötta” regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset.

Förra veckan samlades jag och några andra för att läsa den postkoloniala tänkaren Frantz Fanons stridsskrift Jordens fördömda, där han finner ett släktskap mellan proletariatets kamp och det koloniala förtrycket. 

En av cirkeldeltagarna nämnde att han behövde gå tidigt för att hinna med ett plan till Kuba dagen därpå. Hela rummet sken upp av att höra att en kamrat snart skulle besöka det heliga landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 februari, 2026

Nietzsche skulle ha föraktat flockmentaliteten hos Epsteins gäster

Foto: Wikipedia, AP (montage).

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag ska börja med ett erkännande: jag är ingen Nietzscheexpert. Mina kunskaper är begränsade och fragmentariska. Men det lilla jag kan räcker för att haja till över den kopplingen mellan hans filosofi och den typ av beteenden som framfördes i senaste numret. 

Nietzsche var i första hand en moralfilosof och kulturkritiker. Han analyserade hur våra värderingar uppstår, vilka funktioner de fyller och hur de kan verka både livsbejakande och livshämmande. När han kritiserade den traditionella moralen (särskilt den kristna) var det inte för att förespråka cynism eller brutalitet, utan för att han menade att vissa moraliska system byggde på skuld, självförnekelse och förnekande av mänsklig livskraft.

Detta är viktigt att hålla isär. Nietzsche avvisade inte värderingar som sådana. Tvärtom var han upptagen av hur nya, mer livsbejakande värden skulle kunna skapas. Hans berömda formulering ”bortom gott och ont” betyder inte att gott och ont upphör att existera, eller att allt därmed blir tillåtet. Den pekar snarare mot en filosofisk uppmaning: att undersöka moralens ursprung och inte okritiskt acceptera nedärvda normer. På detta sätt blev han också en viktig inspiration till den moderna normkritiken efter att den franska vänstern (Deleuze, Foucault mfl) intresserat sig för honom igen på 60- och 70-talen.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel.

Nietzsche har ofta blivit läst genom olika tiders ideologiska raster. Under första halvan av 1900-talet användes och missbrukades han för att ge intellektuell glans åt elitism, socialdarwinism och fascism. De flesta känner till idén om övermänniskan (Übermensch), som dock ofta missförstås. Hos Nietzsche är detta inte en privilegierad individ som står över lagar, regler eller andra människor. Det är ett ideal, en metafor för människans möjlighet till självövervinnelse, att inte fastna i flockmentalitet och passivitet. Övermänniskan representerar skapande, ansvarstagande och en radikal ärlighet inför sig själv.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel. Det förvandlar en existentiell och filosofisk idé till en psykologisk etikett för hänsynslöshet. Nietzsche kritiserade visserligen det han kallade ”slavmoral”, men han hyllade inte grymhet i banal mening. Snarare var han skeptisk till självbedrägeri, dekadens och makt som enbart söker njutning eller status. Att reducera Nietzsche till den ”farliga tänkaren” vars idéer kan utgöra något slags intellektuellt alibi för moraliskt förkastliga handlingar känns i dag både förenklad och historiskt daterad och säger mer om vår kulturella föreställning om Nietzsche än om Nietzsche själv.

Läs mer

Om man alls vill föra in Nietzsche i sammanhanget skulle man lika gärna kunna hävda motsatsen: att han sannolikt hade riktat sin kritik mot just de fenomen som artikeln beskriver: konformism, statusdyrkan och den psykologiska lockelsen i att tillhöra en utvald krets. Nietzsche var djupt misstänksam mot flockmentalitet och socialt självbedrägeri, även hos eliten.

Detta är ingen invändning mot att diskutera moral, makt och ansvar i relation till Epstein. Tvärtom är det viktiga och nödvändiga frågor. Men att koppla dessa direkt till Nietzsche kräver en större filosofisk precision än vad som framförts tidigare i denna tidning. Annars riskerar vi att reproducera en förenklad bild av både filosofin och de mekanismer vi försöker förstå.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 februari, 2026

För V är det mer okej att vara lobbyist än aktivist

Linda Snecker under en utfrågning om våld i nära relation i justitieutskottet 18 maj 2021. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Både Showan Shattak och Linda Snecker är högprofilerade medlemmar i Vänsterpartiet. Nu kan den ena uteslutas för sin aktivism – medan den andra får vara kvar trots sin lobbyism. Det kan kosta partiet väljare, skriver Cecilia Verdinelli.

Det enda oväntade i den långa intervjun med Linda Snecker i DN:s helgbilaga är att hon berättar att det faktiskt var hon som, efter tio år som riksdagsledamot för V, tog kontakt med PR-byrån Rud Pedersen i syfte att utverka en anställning åt sig själv, och inte tvärtom. 

Det är okaraktäristiskt, ödmjukt rentav, när det varit så lätt att låta omgivningen fortsätta tro att det var PR-byrån som friade. 

Resten av intervjun är som förväntad, strösslad med provokationer. Snecker inleder starkt med att berätta hur ”jätteskönt” det kändes att slippa demonstrera på 1 maj för att i stället spela golf med familjen. Hon svarar med en axelryckning på frågan om varför hon tar ut (delar av) riksdagens omställningsstöd trots en hög lön som public affairs director: ”Man kan tycka det är jättesniket och oetiskt. Men jag följer reglerna.” 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation

Hon nästan gäspar åt frågan om det är okej att arbeta åt vapenföretag – det uppfattar hon som helt okontroversiellt. Hon har i tidigare intervjuer sagt ”Min demokratiska värnplikt är klar”, vilket antyder att planen hela tiden har varit att bygga det egna varumärket för att senare casha in. 

Intervjun avslutas karaktäristiskt: Snecker låter kungöra att hon skulle tacka ja om hon erbjuds ministerpost av Vänsterpartiet. 

Bara någon vecka före reportaget satt Snecker i SVT:s Politikbyrån och förklarade att det var ett stort misstag när partiet fällde Löfvens regering 2021. I samma program beskrev hon ohederligt de uteslutningskrav som riktades mot henne när hon blev lobbyist som klagomål från ”några socialdemokratiska män”.

Utesluten har hon fortfarande inte blivit, trots en ganska diger namnlista – från V-medlemmar – med det kravet, och trots att V har en tuff ton mot lobbyister och föreslagit olika röda linjer, exempelvis karens.

En som däremot skulle ha blivit utesluten – om det inte vore för att han glömt betala medlemsavgift – är Showan Shattak, kommunpolitiker i Malmö som fått veta att han inte är välkommen som medlem i partiet.

Shattak är en outtröttlig aktivist och antirasist från Malmö, som fortsatt vara aktiv trots att han 2014 var nära att dö efter ett uppmärksammat överfall från nazister på Möllevången. Han var arrangören bakom en manifestation år 2023 i Malmö, där man bildade en mänsklig kedja som ett värn runt stadens synagoga i en markering mot antisemitiska hot. 

Om någon över huvud taget kan sägas gjort en otacksam ”demokratisk värnplikt” är det han. 

Men inget av det spelade någon roll när han försvarade Rojavakommittéernas symboliska aktioner riktade mot ministrarna Johan Forssells och Benjamin Dousas bostäder. 

En fann ett blodigt dockhuvud utanför sin bostad, den andre en korg med Hitler-bemålade äpplen (ja, själva aktionslogiken kunde väl ha tjänat på att slipas till – kanske av en skicklig PR-konsult…) 

Syftet var att kritisera ministrarnas nojsande med den syriska regeringen, enligt den nya Tidörutinen där vem som helst kan få pengar i utbyte mot smidiga svenska utvisningar. Samtidigt har regeringen trappat upp våldet mot de kurdiska grupper som besegrade IS. Shattak gjorde sitt bästa för att prata om den politiska sakfrågan – Tidöregeringens stöd till styret i Syrien – snarare än om aktionen i sig, som han kort och gott beskrev som ”fyndig”. Det hjälpte inte. 

Läs mer

Jag vet inte om det rätta skulle vara att utesluta Snecker, och då jag inte är medlem i Vänsterpartiet är det strikt taget heller inte min sak. Visst är många av Sneckers provokationer mot vänstern harmlösa, nästan gulliga i sitt uppmärksamhetssökande (golf, läppstift och champagne störs väl ingen av), men andra är det inte. Att utmåla arbetet som riksdagsledamot som ett otacksamt underbetalt skitjobb samtidigt som man aspirerar på att få röster just från dem som i verkligheten har underbetalda skitjobb är oförlåtligt. 

Att som högavlönad plocka ut några extra tusenlappar i skattemedel because I’m worth it är sådant som sprids som en löpeld på sociala medier och som folk sent glömmer. Snecker kostar rimligen Vänsterpartiet potentiella väljare för varje oblygt medieframträdande hon gör. 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation, oavsett om man vill det eller inte, mer kraftfull och betydelsebärande än hundra kampanj-Tiktoks. Väljarna har inga svårigheter att avläsa budskapet. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 februari, 2026

Kan en kommun bli för liten?

Dorotea är Sveriges minsta kommun sett till antalet invånare. Foto: Stefan K Persson.

Med knappt 2 300 invånare är Dorotea Sveriges minsta kommun. Här hålls skolor, vård och föreningsliv i gång mot alla odds – medan ekonomin pressas till bristningsgränsen.

Skolan i Risbäck ligger på en höjd med utsikt över byn. En stadig träbyggnad i två våningar, som har stått där i snart 100 år. Den väl tilltagna skolgården saknar staket och bortanför den börjar skogen. I korridoren på bottenvåningen hänger elevernas ytterkläder bredvid teckningar, skolfoton och gamla skolplanscher. Längst bort ligger ett klassrum. Där sitter de nio barnen från byarna i den västra delen av kommunen.

– Vi har elever från förskolan till sjätte klass, men just i år har vi inga elever i fyran och sexan, berättar My Henriksson, skolans enda lärare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 18 februari, 2026

Ann Heberlein: Är Pelicot verkligen en kvinnlig förebild?

”Ett” monster kan man möjligtvis förstå – men alla de andra? Foto: Lewis Joly/AP.

Gisèle Pelicot är en hjälte när hon ser till att rättegången sker inför öppen ridå. Ann Heberlein, däremot, blev glad när hon hörde att hennes förövare dött.

Den 2 november 2020 skulle Gisèle Pelicots liv komma att förändras för alltid. Det visste hon inte när hon som vanligt satt mitt emot den man hon gifte sig med 1973, Dominique, och drack morgonkaffet. De var ett äldre par som flyttat till en idyllisk by på landsbygden efter pensionen, de hade barn och barnbarn. Gisèle var lycklig, trodde hon i alla fall. 

Men just den morgonen fanns det smolk i glädjebägaren. Några veckor tidigare hade Dominique blivit tagen på bar gärning när han filmat under flera kvinnors kjolar på köpcentret Leclerc. Den här dagen hade hon blivit kallad till förhör på den lokala polisstationen. Gisèle såg det som en formalitet. Ett litet fartgupp att ta sig över bara, sedan kunde de fortsätta sitt liv i det lilla gula huset med blå fönsterluckor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 18 februari, 2026

Den borgerliga kulturens diskreta förtryck

Foto: Angelica Karlsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en recension av sociologen Lena Sohls bok Tvätten (DN 251103) sätter Sara Martinsson fingret på ett av den borgerliga kulturens dilemman. Där finns den klassresande forskaren som med ”en underström av skuld” återvänder till barndomsmiljön i samhället kring Tvätten, där finns arbetarna som skäms över att kallas arbetarklass. Varför denna ömsesidiga kluvenhet? Som jag ser det bär finkulturen en stor del av skulden, en aspekt som inte berörs i boken, nuförtiden knappt alls.

Den borgerliga kulturens kärna består i en idealisering av konstarterna. Det tros vara i konstverken livets djupaste mening och högsta höjder står att finna. För att lära sig de ädla konsternas språkspel krävs dock bildning, familjetradition eller högre utbildning. På så vis får arbetarklassen veta att den i sitt innersta är tämligen värdelös. För att frälsa sin själ måste arbetaren göra en klassresa. Den enkla glädjen över att finnas till och samhörigheten i kärleken till livet betyder här ingenting.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion.

Av samma skäl blygs många klassresenärer för att ha övergett sitt ursprung och blivit en smula främmande inför föräldrarna. Så sår den borgerliga kulturen split mellan arbetarklass och medelklass. Borgarklassens elit har inga sådana skrupler. Tvärtom. Där köper man sanslöst dyra tavlor som avlatsbrev och berättar för likasinnade gäster initierat om skabrösa detaljer i verkets proveniens, varvid sällskapet i egna ögon framstår som förfinade själar, en prydnad för civilisationen.

Lik förbannat stämmer medelklassvänstern in i lovsångerna till finkulturen. 1970-talets sökande efter en alternativ folklig kultur är förlöjligat eller bortglömt. Konsten tycks tillhöra en oantastlig högre sfär.

Vad bör då göras? Först måste distans upprättas. Trots alla högstämda fraser är den borgerliga kulturen så klart en mänsklig konstruktion och historisk produkt. Som sådan har den en början, och kanske är det början till slutet på dess hegemoni vi nu bevittnar.

Riktningen fick sitt genombrott vid mitten av 1800-talet, när ångmaskin, järnväg och vetenskap lade grunden för en i det närmaste gränslös framstegstro. Då när allt tycktes möjligt framstod den som en själslig krona på samhällsutvecklingen, som kulturernas Kultur. Kompositören och chefsideologen Richard Wagner gav konsten ett magiskt skimmer som förespråkarna klamrar sig fast vid än idag.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst.

Men rörelsen har sedan länge förlorat sin spänst, och ingenting att bidra med när det gäller att ge orientering åt nutidens inre liv. Den känsla av gränsöverskridande upphöjelse som konstverket kan ge kommer att förbli en källa till glädje, men i vår epok är uppenbart att det inte räcker som grund för samhällets bärande kultur. Dagens Kulturnissar gnäller mest över att tiden är ur led.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion. Finkulturen förstås bäst som en profan religion, baserad på tron att människans eviga frågor finner sina bästa svar i konsten. Anhängarna upplever sig inte som religiösa, men konstverken fyller samma funktion som gudareligionernas reliker och heliga skrifter. I kopplingen till religion finns ändå något som kanske går att bygga vidare på.

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki.

Gudareligionerna fortsätter på sina håll att ställa till med elände, men hade religion som sådan varit alltigenom usel skulle den knappast ha uppstått och överlevt så länge i så många kulturer. Historien talar för att religionsutövning svarar mot djupt kända behov i vår inre verklighet, skapade av förmågan till ord och på ord baserad tanke, som leder till frågor kring livets mening.

I förening med vår av evolutionen givna sociala natur väcks en längtan att höra ihop inte bara med familj, släkt och nation, utan att känna sig som en del av ”allt”, att höra samman med det stora hela. Bättre än någon annan verksamhet tycks religionen kunna tillfredsställa detta behov. Genom högtidliga ritualer och vardagliga seder svarar den på längtan efter och glädjen i att tro tillsammans.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst. I flera gudsreligioner finns istället en egalitär ryggrad. Inför Gud – eller Livet – står vi alla nakna.

Vi borde inte längre behöva vare sig gudar eller storslagna konstverk för att odla vår tro på människan sådan som hon föddes och formades av naturen, på förnuftet och känslan, hennes kärlek och längtan. I en sekulär folklig religion skulle änkans skärv och en vänligt framsträckt hand räknas lika värdefulla som poetens strof och tonsättarens symfoni.

Läs mer

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki. Där skulle forskaren och arbetaren mötas på själsligt jämställd fot, och arbetarklassen återvinna en viktig del av sin självkänsla. Förverkligandet kan tyckas avlägset, men måhända väntar en folkvänlig motsvarighet till profeten Wagner i någon ringaktad förort eller bland Rimbos tvätteriarbetare.

Men redan tanken på möjligheten utmanar finkulturens hegemoni: härigenom öppnas en väg att äntligen skaka av sig den borgerliga Kulturens diskreta förtryck. Kanske går det att utveckla en ny bärande kultur som ger medelklassen ett inre liv anpassat till demokratins egalitära anda? Kanske skulle en profan folklig religion som bygger på arbetarklassens själsliga natur kunna bli ett sådant alternativ.

Diskutera på forumet (0 svar)