Ett ihållande entonigt tutande hörs, timme ut och timme in, utanför fönstret till kontoret i Parque Tecnologico, Malaga, där jag är ett par veckor på praktik. Det ackompanjeras av ett utdraget tjutande ljud, ungefär som en mistlur. Jag hörde det för några dagar sedan också och tänkte att det är väl en ambulerande försäljare. Men idag är det ösregn och halv storm och ingen försäljare skulle ge sig ut.
– Nej, det är arbetare som blivit avskedade vid något företag här ute, de protesterar med sådana här manifestationer säger mina arbetskamrater när jag frågar. Vi hör dem nästan varje dag numera.
Brödhandlaren berättar, när jag handlar mitt frukostbröd, att mödrar kommer in dagligen med sina barn och ber om gammalt bröd, de har bokstavligen ingen mat till barnen.
– Jag sparar allt gammalt bröd numera, säger han, så länge det bara är några om dagen som frågar går det ju bra. Men vad ska jag göra om det blir rusning?
Krisen är allestädes närvarande i Spanien. Fem miljoner utan jobb. Staten har avskedat 100 000-tals och planerar nu för att ytterligare 150 000 jobb ska försvinna. Skolor, sjukhus och flygplatser privatiseras i rasande takt, och i de som blir kvar i offentlig regi urholkas standarden. Resurser motsvarande 61 700 lärare har dragits in enligt utbildningsdepartementets beräkningar. Häromveckan dog en 83-årig kvinna i väntrummet till en akutmottagning. Hon hade väntat i tre timmar med en hjärtinfarkt.
Löner sänks. Anställningstrygghet och sociala skyddsnät försvagas. Soppköken har mångdubblats, liksom uteliggarna och tiggarna. Ungdomarna flyr till andra länder.
Och jag tänker på Naomi Kleins bok Chockdoktrinen, där hon lanserar tesen att regeringar använder sig av kriser, naturliga eller konstruerade, för att driva igenom impopulära förändringar. Hon tar Katrina och tsunamin som exempel på naturkatastrofer som har påskyndat privatiseringar och andra nyliberala ”reformer”. Ett chockat folk går med på vad som helst. Inte en enda nyliberal reform har genomförts i lugn och ro efter en demokratiskt anständig diskussion, hävdar hon. Den nyliberala omvandlingen av världen sker under hot och tvång i form av ”sparpaket”, ”sparprogram”, ”stålbad”, alla med hänvisning till en yttre kris som politikerna inte kan rå för men måste hantera.
Och, som hon också påpekar, om ingen yttre kris finns till hands kan politikerna själva konstruera den.
Naomi Kleins bok kom hösten 2007. Ett år senare gick Lehman Brothers i konkurs, vilket blev startpunkten för en hel serie kriser. Vi har haft bostadsbubblor, bankkriser, statsfinansiella kriser och eurokrisen. I många fall helt självförvållade genom prestigepolitik (en gemensam valuta) och slapp finanspolitik (banker och andra finansaktörer tillåts agera under ”eget ansvar”).
Och i deras spår följer exakt den politik som Naomi Klein beskriver. Så rätt hon hade! Så förbannat rätt. Det är för sorgligt.
