Världsungdomsfestivalen hålls nu för 16:e gången i Caracas. Här sammanfaller långvariga utvecklingslinjer i den globala politiken. Venezuela är ett land där intim samverkan mellan USA och det lokala ”civila samhället” för att krossa demokratisk samarbete hindrades av folklig massmobilisering. En amerikansk samarbetsmetod som fick sitt genombrott när CIA, bankirer, socialdemokrater och högerungdomen sökte motverka Världsungdomsfestivalen när den för första gången hölls i väst i Wien 1959.
Den ursprungliga kraften hos Världsungdomsfestivalerna kom från den gemensamma kampen mot fascismen. Det hela tedde sig som en omöjlighet. Mitt i det av kriget förödda Europa startade den första festivalen i Prag 1947 med 17000 ungdomar från 71 länder. Många från tredje världen deltog i en tid när avkolonialiseringen knappt hade börjat. De fick vara med om 25 konstutställningar, tolv offentliga möten, 32 diskussionfora, danskvällar och lägereldsträffar, 37 filmförevisningar med 147 filmer från 22 länder, och gemensamma arbetsinsatser för återuppbyggnad efter krigets skador.
1948 tilltar kalla kriget. Väst använde ekonomiska medel för att skada Sovjets återuppbyggnadsarbete och tränga ut kommunister ur regeringar i väst. I öst ökar förtrycket. Följden blir växande antikommunism i väst och splittring av den socialistiska rörelsen. Flera icke-kommunistiska organisationer hoppar av medlemskapet i Demokratisk ungdoms världsfederation, WFDY, och Internationella studentunionen, IUS, som arrangerar festivalerna.
Världsungdomsfestivalerna borde inte ha överlevt en sådan splittring och antikommunism. Intressant nog gjorde man det ändå och skapade frigörelse både i Syd, Öst och Väst. Under ständig bevakning från sovjettrogna funktionärer, västmakternas underrättelsetjänster och hetsande massmedia i väst lyckades världsungdomsfestivalerna bygga ett kulturellt och politiskt frirum som blev avgörande för blocköverskridande politisk mobilisering.
På Världsungdomsfestivalerna i Budapest 1949, Berlin 1951 och Bukarest 1953 samlades först 10 000, till sist 30 000 internationella deltagare. Mitt under brinnande Koreakrig, med hot om att atombomba Kina och beslut om återupprustning av Västtyskland, gjorde västmakterna allt för att hindra festivalen. Polisen sköt efter dem som försökte ta sig över gränsen till öst och trängde ut en person i vattnet så att han drunknade i floden Elbe. 6 000 ungdomar greps och hindrades att ta sig till festivalen, 600 fängslades. Ändå lyckades 35 000 från Västtyskland och Väst-Berlin ta sig dit och tillsammans med två miljoner ungdomar från Östtyskland protestera mot atombomben och ”krigshetsarna”.
Med Världsungdomsfestivalen 1955 i Warszawa började en ny epok. På alla de följande festivalerna uppstod omvälvande möten som lämnade spår efter sig inte minst i öststatsländer där de hölls 1957 i Moskva, 1968 i Sofia och 1973 i Berlin, men även internationellt när de hölls i Wien 1959 och Helsingfors 1962. I Warszawa förde festivaldeltagarna ”med sig inte bara sanningen om livsvillkoren i väst, men också sina kläder, sin musik, sitt sätt att prata. De bröt in som en hjälpstyrka, efter sex år av total isolering från den icke-kommunistiska världen. De lämnade efter sig en rasande otålig förväntan på förändring och en beslutsamhet att en sådan isolering aldrig skulle återkomma.” Lika kraftig blev reaktionen i Moskva två år senare när elgitarrer, jazz, rock ’n’ roll och boogie woogie skakade loss mitt i hjärtat av sovjetkommunismen och de första öppna dissidentmanifestationerna kunde ske i skydd av festivalen.
1959 blev första gången som Världsungdomsfestivalen hölls i ett västland. Det kom 18 000 internationella deltagare, hälften jämfört med Moskva. Myndigheterna var ovilliga, pressen förutom den kommunistiska tystade ner festivalen fullständigt och västmakternas säkerhetstjänster och de icke-kommunistiska ungdomsförbunden och studenterna hade en ny taktik.
”Vikten av internationellt samarbete blev uppenbar när IUS organiserade den sjunde Världsungdomsfestivalen i Wien 1959. Som gensvar startade höger-center-studenter Action Committe New Life, den första (tillfälliga) organiseringen av center-höger-studenter i Europa”, skriver Holger Thuss, senare generalsekreterare för en framväxande ny borgerlig studentorganisation. Ut ur aktionskommittén växte sedan Internationella kristdemokratiska och konservativa studenter fram, vilka senare på initiativ av Carl Bildt döptes om till Europeiska demokratiska studenter, EDS.
USA gick den här gången annorlunda tillväga än vad västmakternas säkerhetstjänster och polis gjort tidigare. CIA-agenten C D Jackson såg festivalen i Wien som ”en extremt viktig händelse i det Stora Spelet.”
Resultatet blev en plan. CIA skulle diskret förse en ”informell grupp av aktivister”, som konstituerade sig själv som en alternativ amerikansk delegation till festivalen, med resurser. CIA skulle inte bara hjälpa till med resekostnader utan också se till att böcker skulle kunna distribueras och en tidning ges ut i Wien.
De fann efter ett tag Gloria Steinem, senare en ledande feminist. Steinem förklarade sitt samarbete när det senare avslöjades 1967: ”Långt från att bli chockerad av detta engagemang var jag glad att hitta några liberaler i staten i dessa dagar, som var förutseende och brydde sig tillräckligt för att få amerikaner av alla politiska åsiktsriktningar till festivalen.”
För att få stor spridning av material anlitade CIA ytterligare en nyckelperson, Samuel Walker, vice ordförande för den CIA-finansierade Free Europe Committe. Han fick 273 000 US dollar till sitt förfogande för materialspridning, och Steinem 85 000 US dollar för sin icke-kommunistiska delegation och dess medverkan.
Den officiella hållningen från Österrike var neutralitet. Man ansåg sig inte kunna förbjuda festivalen eftersom man tillät andra arrangemang med politisk anknytning. Men man ansträngde sig för att hålla de officiella kontakterna till festivalen till ett minimum. Desto mer aktiva var man i det privata.
På ett möte i början av 1958 samlades sju nyckelpersoner för att lägga upp strategin. Det var Bruno Kreisky, socialdemokrat och då statssekreterare på utrikesdepartementet, Peter Strasser, ordförande för socialdemokratiska ungdomsförbundet, ytterligare en socialdemokrat som var avhoppad kommunist, en bankir, två från pressen och viceordföranden för Time Life-koncernen i USA, C D Jackson, tillika CIA agent.
De kom fram till att bemöta festivaldeltagarna ”inte negativt, men positivt” med konkurrerande program, genom att ge ut en daglig tidning på sju olika språk under festivalen, samt genom att genomdriva att den österrikiska pressen under samma tid inte skrev ett enda ord om festivalen och ingick en ”det frivilliga tigandets solidaritet”.
I Wien kunde de olika antifestivalinitiativen testas. Högerstudenternas aktionskommitté spred knappar med budskapet ”Glöm inte Ungern 1956!”. Liberala ungdomar från Västtyskland hade valt att bli delegater på festivalen och skapade debatter på olika håll. Effektivast var Steinems amerikaner. De, tillsammans med österrikiska vänner, spred 400 000 tidningar under de tre veckor som festivalen pågick, med väl valda artiklar som gav en amerikansk officiell vinkling men ofta uppblandat med synsätt från vänster och österrikisk antikommunism från höger. De spred också 36 000 böcker av skribenter till vänster men med antisovjetisk inställning, som Georg Orwell och Milan Djilas.
Men festivalen kunde den 26 juli öppna i stor stil med 60 000 åskådare på Wienerstadion. In tågade de 112 deltagande länderna. Festivalprogrammet var omfattande med över 800 arrangemang. Wien fylldes av god balett, amerikanska protestsånger och otaliga möten mellan ungdomar.
Efter Wien följde Världsungdomsfestivalen i Helsingfors 1962 efter delvis samma mönster. Men en center-vänsterallians som stödde festivalen blev bestående och gjorde sedan unika insatser för att överbrygga klyftorna mellan öst och väst.
I Sofia 1968, strax före invasionen av Tjeckoslovakien, blev motsättningar mellan olika socialistiska riktningar och kommunistiska länder tydliga. Tjeckoslovakerna trakasserades av bulgarerna och fick stöd av jugoslaver och västtyska vänsterradikaler. När sedan västtyska vänsterradikaler uppmanade till stridbar demonstration mot Vietnamkriget vid USA-ambassaden, blev det konfrontation både med sovjettrogna västtyskar och bulgarisk hemlig polis. Festivalen delades i två läger.
Nästkommande världsungdomsfestival i Östberlin 1973 var ett organisatoriskt mästerverk. Palestinske ledaren Arafat och amerikanska Black Panter-ledaren Angela Davis, som släppts ut ur fängelse efter en omfattande solidaritetskampanj, kunde vinka till de hundratusentals deltagarna från scenen. De följande festivalerna i Havana 1978, Moskva 1985 och Pyongjang 1989 förefaller inte ha satt så starka spår som de tidigare. Nyliberalismen började komma på offensiven och Sovjetunionen trängas undan.
Med muren och Sovjetunionens fall borde enligt bedömare i väst världsungdomsfestivalernas historia vara slut. Så visade sig inte vara fallet. Den återkommande viktigaste strömmen i världsungdomsfestivalerna kom nu upp till ytan – tredje världen. Här fanns viljan att kämpa vidare för global rättvisa mot imperialismen. Under 1990-talet blir världsungdomsfestivalerna en del av folkrörelserna i Syds globala offensiv, tillsammans med bildandet av bonderörelsen Via Campesina, zapatisternas encuentros mot nyliberalismen, People’s Global Action och sedan World Social Forum.
1997 kunde världsungdomsfestivalen hållas igen, denna gång åter på Kuba. Havanabor öppnade sina privata hem för över 10 000 deltagare. 800 amerikaner trotsade USA:s förbud mot deltagande. I Algeriet blev festivalen en återkommande kraft i Syd, trots allvarliga problem mellan Saddam Husseins agenter och exilirakiska deltagare, marockaner och västsaharier, samt Berberbefolkningen från Kabylien som hotade med massdemonstration mot festivalen och Algeriets regering.
Världsungdomsfestivalen har haft problem med en tendens till toppstyrd statsdirigering. Ett annat problem för internationell folkrörelsesamverkan är det civila samhällets toppstyrda bidragsberoende, ett problem som delvis finns inom World Social Forum.
Om Syds globala folkrörelseinitiativ ska kunna bli en utmaning mot den rådande världsordningen krävs att de begränsningar som följer av både statsdirigering och bidragsberoendet överskrids. Denna dubbla uppgift är inte lätt, men kanske Venezuela är landet där frågan mer tydligt kan börja bli ställd på internationella möten. Nu hålls där Världsungdomsfestivalen med dess stridbarhet i kampen mot imperialismen och förmåga att överskrida det civila samhällsghettot dit bidragsgivare i väst vill förpassa folkrörelserna. Nästa år hålls i bland annat Caracas World Social Forum, med sin förmåga att skapa en global offentlighet för rättvisa och att överskrida statsdirigeringens ängsliga kontroll. Kanske vi kan hoppas på att en ny enande internationalism växer fram?
Fokus.
16:E världsungdomsfestivalen i Caracas
• Venezuelanska Caracas är värd för den 16:e världsungdomsfestivalen, som invigdes i måndags. Festivalen pågår fram till den 16 augusti.
• Mer än 120 000 ungdomar från 133 länder och omkring 458 organisationer deltar i festivalen.
• Festivalen anordnas vart fjärde år och är tänkt att sätta dagordningen för den internationella progressiva ungdomsrörelsen, mot imperialism, sexism, nyliberalism, etctetera.
• Ett tema för Caracasfestivalen blir solidariteten med det venezuelanska folket och kunskap om dess resning mot USA-imperialismen.
• Femton svenska solidaritets- och ungdomsorganisationer, bland annat Ung vänster, ingår i en kommitté som förberett deltagandet i festivalen. Ett 30-tal ungvänstrare deltar i festivalen.
• Festivalens officiella hemsida: www.festivalmundial2005.org.ve
