TEGUCIGALPA Manuel Marulandas historia är till stor del historien om Colombia. Den unge bonden som, tillsammans med sina 14 kusiner, grep till vapen 1948 mot en statlig våldsmaskin som försökte dränka ett folks kamp i blod, blev en myt och legend som överlevde 17 presidenter. Den colombianska oligarkins dröm var att begrava ”Tirofijo”, ”Prickskytten”, liberalen som blev kommunist och en av Latinamerikas och världens mest omtalade bonde- och gerillaledare.
Den 26 mars drabbades den 78-årige Marulanda av en hjärtinfarkt och sjönk ihop i sin hustru Sandras armar. Enligt dagstidningen El Tiempo hade fyra antigerillabrigader varit honom i hälarna sedan januari månad. Hans tre säkerhetsringar av gerillasoldater stred dag och natt mot armétrupperna, som besköt gerillan med 105-millimeters haubitskanoner. Flyget hade utfört 114 bombningar, enligt general Freddy Padilla, utan att nå sitt mål.
Det var till dessa områden som Flammans utsände anlände 1988, efter tre dagar på häst. Farc-gerillans centrala bas kallades av Marulanda för ”Casa Verde”, det gröna huset.
–´Jag tror att de har dödat mig 1.200 gånger, sa Marulanda med ett illmarigt leende när jag berättade att jag i El Tiempo hade läst att rykten gjorde gällande att han stupat och dött 40 gånger.
Innan jag träffade Marulanda hade jag en föreställning om honom som en renodlad militär strateg, som ledde sina gerillatrupper och pratade om den väpnade kampens betydelse i Colombia. I stället träffade jag en man i civila kläder som talade om behovet av en politisk förhandlingslösning på kriget och en ny grundlag som ersatte 1879 års författning.
I maj 1984 hade Farc och den konservativa Betancourtregeringen undertecknat ett avtal om eldupphör.
Det skapade ett begränsat demokratiskt utrymme som innebar att vänsteralliansen Union Patriotica, landsorganisationen CUT och en rad andra folkrörelser bildades. Men den 9 december 1990 bröt regeringen Cesar Gaviria fredsavtalet och bombade Casa Verde.
Generaler och presidenter trodde att de, genom att bomba Casa Verde, skulle krossa Marulanda och gerillan. Men under de 18 år som har följt har gerillan visat en anmärkningsvärd förmåga att hämta sig från motgångar och militära bakslag. I mars 1988 hade Farc 39 militära fronter runtom i landet, idag uppskattas gerillan förfoga över ett 60-tal.
Vilka är då förutsättningarna för att Colombia ska nå fred? Vad skiljer 1988 och 2008?
Den stridbara liberala senatorn Piedad Cordoba sammanfattade nyligen situationen, genom att beskriva Colombia som en stat där ”en paramilitär narkotikamaffia med förevändningen att bekämpa gerillan i stället har konsoliderats som lokal och regional makt, en makt som har utövat en systematisk terror mot befolkningen”.
Det är på denna paramilitära knarkmaffia som president Uribe baserar sin makt och sina valresultat, menar inte bara Cordoba utan också avhoppade paramilitärer och kongresspolitiker. Idag sitter ett 40-tal kongressledamöter bakom galler och ytterligare ett 60-tal är föremål för Högsta domstolens utredningar om ”Para-politiken” där Uribe utpekas som den verklige ”Gudfadern”.
Men konsekvenserna av denna statspolitik är fatala och enligt Cordoba har denna paramilitära maffiastat mellan 1982-2005 utfört 3.500 massakrer, 15.000 människor har försvunnit som har begravts i 4.000 massgravar, 1.700 indianer har slaktats i sällskap med 2.567 fackföreningsledare och 5.000 civila vänsterledare. Fyra miljoner colombianer är internflyktingar i eget land och 6,5 miljoner hektar mark har övergått i händerna på denna parastatliga maffia, skriver statistiken.
President Uribe hävdar att gerillan utgörs av terrorister som han, med stöd av USA, kommer att fortsätta bekämpa militärt. Så som hans 17 andra föregångare gjorde under 60 års krig mot Manuel Marulanda.
