Det senaste året har minst 230 personer dödats i massakrer runtom i Colombia. De skyldiga är ofta kriminella smuggel­grupper som uppstått i det vakuum som Farc-gerillan lämnade efter sig när de officiellt lade ned vapnen i samband med fredsavtalet som undertecknades 2016. I de flesta fallen har dock lite eller inget gjorts för att ställa förövarna inför rätta. Den colombianska polisen tycks nämligen vara upptagen med annat.

En video från 8 september som blev viral visar hur den 46-årige advokaten Javier Ordoñez dödas av polis i huvudstaden Bogotá. I videon elchockas han upprepade gånger av polisen trots att han ligger på marken och inte gör något synbart motstånd. Videon, i vilken polisen också verkar hota andra personer som filmar, slutar med att han förs iväg till arresten, där han senare dog. Enligt obduktionen var dödsorsaken skador på hjärnan och njurarna, som han förmodas ha fått av misshandel på polisstationen. Han hade tillsammans med en grupp vänner lämnat en privat fest för att köpa alkohol. Enligt polisen greps han för att ha brutit mot karantänsreglerna och för att ha uppträtt störande.

Många har redan gjort jämförelsen med George Floyd, vars död utlöste flera månader av protester mot polisvåld i USA och resten av världen. På samma sätt som ”I can’t breath” blev ett slagord har Ordoñez upprepade bön ”sluta, snälla, det räcker” ekat i sociala medier i Colombia. Händelsen utlöste två dagars kravaller, de största i Bogotá där mordet ägde rum, men också i en rad andra städer runtom i landet. 14 demonstranter dödades när polisen vid olika tillfällen sköt skarpt, och över 300 skadades, varav nästan 80 med skottskador från skarp ammunition. Tiotals polisstationer och posteringar förstördes och sattes i brand. ”Colombia har aldrig tidigare sett ett sådant utbrott av raseri mot polisen”, sade säkerhetsanalytikern David Gómez till The Economist.

”Federico”, som inte vill uppge sitt verkliga namn, bor i den nordliga staden Barranquilla. Han lever på att skriva skoluppsatser mot betalning och deltog i de senaste demonstrationerna.

– Orsaken är i grunden att alla känner att saker går från illa till värre. Ekonomin är dålig, regeringen skrattar åt oss och polisens maktmissbruk ökar, speciellt sedan Iván Duque blev president. Det behövdes bara en gnista för att missnöjet skulle explodera, säger han till Flamman.

Barranquilla var en av de platser där svaret på demonstrationerna blev våldsamt.

– Polisen sköt tårgas och slog mot alla som kom i närheten av deras linjer. Jag kom undan för att jag fortfarande är snabb och sprang tills ingen förföljde mig längre. Det var en skrämmande upplevelse, säger Federico.

Om syftet var att stoppa rörelsen har det våldsamma svaret i viss mån haft den avsedd effekt, menar han.

– Colombia är inte USA, här skjuter polisen för att döda demonstranter. När reaktionen blev så hård, med så många döda, skrämde det människor från att gå ut igen och efter den 11 har demonstrationerna varit mindre.

Federico deltog också i demonstrationerna i november förra året, inspirerade av den chilenska rörelsen, som krävde en rad sociala och politiska reformer, och funderar på om han sedan dess hamnat i något hemligt register.

– Jag får ofta sedan dess en känsla av att polisen tittar snett på mig. Det verkar som att de passerar utanför mitt hus precis när jag sätter mig utanför. Jag vet inte om det bara är inbillning, men så är det att leva här, med misstänksamhet och rädsla.

Colombia är inte USA, här skjuter polisen för att döda demonstranter. När reaktionen blev så hård, med så många döda, skrämde det människor från att gå ut igen och efter den 11 har demonstrationerna varit mindre

Den 21 september tog rörelsen fart igen, med strejker och demonstrationer över hela landet med ett brett spektrum olika krav, däribland ett slut på polisens övergrepp. I Bogotá slutade det återigen med repression och över tio skadade.

Myndighetstalesmän och en del medier har fokuserat på vandaliseringen under demonstrationerna och hävdat att ”radikala, systemfientliga grupper” manipulerat protesterna – en anklagelse med viss resonans i ett land som gått igenom ett långt inbördeskrig och där väpnade grupper fortfarande är aktiva.

Men ”Joaco”, en annan anonym demonstrant, från Bogotá, säger att polisen driver fram kravaller.

– Demonstrationerna ligger hela tiden på gränsen mellan att vara lugna och våldsamma. Polisen skriker, hotar och siktar på demonstranterna för att få en reaktion som kan rättfärdiga en attack. I protesterna finns också infiltratörer som försöker få dem att gå överstyr, säger han.

En annan video som cirkulerat visar vad som ser ut att vara kravallpoliser som kastar sten mot skyltfönster. I Bogotá misstror 75 procent av invånarna polisen, enligt en aktuell undersökning från institutet Demokrati­observatoriet vid Bogotás universitet (siffror för hela landet finns inte än), medan siffran 2010 var under 50 procent.

I hela Latinamerika präglas folkopinionen av en paradoxal syn på lag och ordning. Samtidigt som majoriteten tenderar att stödja stränga straff och hårda tag har den också typisk en djupt skeptisk syn på polisen (och ibland också rättsväsendets högre nivåer), som anses vara korrumperad, brutal och oduglig. Lokala upplopp som slutar med att polisstationer belägras och sätts i brand är inte ovanliga, ibland efter övergrepp, ibland efter vad som uppfattas som passivitet och ointresse att utreda uppmärksammade brott.

– De som protesterar är fram­förallt en ung generation som upplever sig konstant trakasserade av polisen. Reaktionen kom efter en lång rad av liknande fall, exempelvis studenten Dilan Cruz som dödades under demonstrationerna i november förra året och vars fall aldrig klarades upp. Men det som kostar dem förtroende hos vanligt folk är korruptionen, att polisen också är lierad med kriminella nätverk. När människor behöver hjälp och gör en anmälan agerar polisen ofta inte eftersom det gäller kriminella grupper som har beskydd av polisen. Polisen är också infiltrerad av paramilitärer, som är på uppgång på nytt med en ökning av våld och massakrer i landet, säger Rubiel Vargas från organisationen Permanenta kommittén för mänskliga rättigheter.

Colombia har dock sina särdrag, som en konsekvens av det årtionden långa inbördeskriget: dagens polis är i första han tränad bekämpa gerillorna och lyder fortfarande under försvarsdepartementet. På samma sätt som demonstrationerna i USA fört fram det konkreta kravet att polisen ska ”avfinansieras”, har de i Colombia samlats kring kravet att polisen ska ”avmilitariseras”.

– När polisen dödar någon som Dilan Cruz eller Javier Ordoñez behandlas det i dag som en förseelse i tjänsteutövningen. Det betyder att det utreds av militärens parallella rättssystem och går till en militär domstol, vilket betyder att ansvariga nästan alltid går fria. Det är ett skäl att kräva att polisen flyttas från den militära till den civila administrationen. Det andra problemet är mentaliteten, att de lär sig att agera som om de vore i krig mot den egna befolkningen, säger Rubiel Vargas.