Dialogen med renässanskonsten i Europa går som en röd glädjetråd genom hela hennes konstnärskap

Uppkäftigheten mot den självgoda socialdemokratin hölls i gång från vänsterhåll, men anarkistiska tidskrifter som Puss, med Carl Johan De Geer och Lars Hillersberg i spetsen, var inte intresserade av feministiska krav. Aborter var olagligt, barnomsorg fanns inte och den andra vågens feminism var ännu i sin linda. Socialrealismen och tidens vurm för tydliga och lättfattliga budskap delar Madonna med Puss. Höghusen, äppelskrutten och T-baneskylten utanför fönstret i målningen markerar ett ”här och nu”. 

Men det självbiografiska verket har även redan etablerat en av Lena Cronqvists särskilda styrkor: den intima och innerliga dialogen med konsthistorien. Det vi ser är samtidigt en klassisk madonnabild, men där mandorlan, den ljusgloria som i medeltida kristen konst markerar helighet, bytts ut mot en utsikt mot ett instängt torg. Dialogen med renässanskonsten i Europa går som en röd glädjetråd genom hela hennes konstnärskap. Särskilt Giottos sjungande senmedeltida änglar i kapellet i Padua återkommer igen och igen i olika variationer som ett nåderikt soundtrack. 

Lena Cronqvist var också tidig med att adressera behandlingen av psykiskt sjuka. Hennes skildringar av vistelsen på psykiatrisk institution, mentalsjukhus som det hette då, är filterlöst utlämnande och nakna. I Tvättning (1971) målar hon fram sig själv som en svällande rosa köttkropp i ett iskallt kaklat rum. Elchock från samma år redogör oförblommerat den vanligt förekommande behandlingen flera år innan publiken fick se den på film i Miloš Formans Gökboet som hade Sverigepremiär 1976. Först efter det blev psykisk ohälsa ett ämne för den breda debatten. 

Men det de flesta nog förknippar Lena Cronqvist med är flickorna, först målningarna och sedan skulpturerna. De karakteristiska barnfigurerna med gult hår och slutna maskansikten, placerade i gåtfulla, ofta monokroma miljöer, inbegripna i olika sysselsättningar.  

Hennes verk har inte stött bort betraktaren, utan bjudit in till gemenskap och öppnat för nödvändiga samtal. 

Vid första ögonkastet verkar det handla om vardagliga och oskuldsfulla situationer, men strax sprängs bilden av stråk av våld och egenmäktighet. En människolik docka dränks i en balja, en doktorslek som stympar föräldrar i miniatyr eller bara en olycksbådande stund i bassängen med ett hjälplöst småsyskon. En drastisk motbild till Carl Larssons välanpassade knattar. Den lilla flickan, som vanligtvis får symbolisera något skyddslöst, laddas i hennes serier i stället med våldsam agens och en makaber humor som påminner om Lars Noréns dissektioner av nära relationer, när han är som bäst.  

Lena Cronqvist lyckades samtidigt älskas av en bred publik och förena den klassiska konsthistoriens upptagenhet med färger, stoffer och kollektiva berättelser med politisk udd och i synnerhet ur ett kvinnligt-feministiskt perspektiv. Trots att det är de mörkaste sidorna av människors bräcklighet som varit hennes drivkraft, har hennes verk inte stött bort betraktaren, utan bjudit in till gemenskap och öppnat för nödvändiga samtal. 

Senaste gången som Lena Cronqvists måleri visades upp i sin helhet var på Konstakademien i Stockholm förra våren, med titeln ”Sex decennier”. Jag slogs ännu en gång av hur hennes konst med sådan lätthet kunde röra sig över så lång tid och så sammanhållet från expressionistisk fräschör i den bohuslänska kustens saftighet och Francis Baconsk skräckkabinett, till de ädelstensgnistrande flick- och självporträtten i blått och rött. Som samtida ikoner över individens obotliga ensamhet. 

Som ett avsked till henne, promenerar jag bort till det kaotiska Slussen. Där står de, helt lugnt och självsäkert, de bronsgjutna flickorna. En av dem räcker ut tungan åt mig. Det känns tryggt. 

Lena Cronqvist blev 86 år.