Marknadsplatsen Hötorget är full av folk. Det är en solig och vacker junidag i Stockholm 1965. Fyra personer står med var sitt plakat i var sitt hörn av Hötorget och några delar flygblad. Två poliser kommer fram och hävdar att Sköld Peter Matthis plakat ”USA ut ur Vietnam” är otillåtet.
– Det samlades folk runt omkring. Poliserna kallade på förstärkning som kom med tjutande sirener. Sedan slog de sönder plakaten och tog in oss i bilarna.
– Det blev viss uppståndelse.
Att just Vietnamrörelsen blev så stark just kring 1968, hade två orsaker, enligt Sköld Peter. Dels att Vietnam utgjorde USA-imperialismens svagaste punkt vid den tiden. Och dels lite tur att få stöd av två välkända intellektuella.
– Clarté hade en studiecirkel som studerade var USA-imperialismen var som mest utsatt och försvagad. Latinamerika, var väl så viktigt, men vi hade inte resurser att satsa på det utan var tvungna att koncentrera oss på Vietnam.
Det var alltså väldigt målmedvetet som Sköld Peter Matthis och de andra ställde sig på Hötorget, den där sommardagen 1965.
– Vi hade tur att polisen hanterade de så eländigt dåligt och hade av en ren slump stöd av två viktiga personer. Vilhelm Moberg råkade vara på plats och såg alltihop. Det gjorde även den kände vittnespsykologen Arne Trankell och båda två skrev om händelsen. Sedan var det också Jan Myrdal och Arthur Lundkvist och så vidare.
– Visst trodde vi, och var överygade om, att vårt arbete spelade stor roll för det svenska folkets kamp mot det kapitalistiska förtrycket. Men sedan blev det ett väldigt bakslag under 1980- och 90-talet. Det är först nu som viss förbättring, och reorganisering, har blivit möjlig.
Sköld Peter Matthis är idag aktiv mot kriget i Irak.
– Som helhet tycker jag utvecklingen är positiv, men det är svåra faktorer idag som gör arbetet mer besvärligt. Motståndsrörelsen i Vietnam var själv så oerhört väl organiserad.
– Jag tror att vi har goda utsikter. Vi ser redan nu att USA kört fast.
Studentkåren har kallat till möte vid kårhuset på Holländargatan i Stockholm om det nya utbildningsförslaget UKAS. Det är maj 1968. Några studenter, bland andra dåvarande ordförande i Vänsterns ungdomsförbund Anders Carlberg, förklarar så småningom kårhuset ockuperat. Vid midnatt anländer utbildningsministern, Olof Palme.
Anders Carlberg är idag ledare för Fryshuset i Stockholm, ett allaktivitetshus för ungdomar.
– Det kan alltid diskuteras vart saker och ting leder, säger Anders Carlberg om kårhusockupationen. Men 68-rörelsen var ett antiauktoritärt uppror.
Man måste komma ihåg hur samhället var före 68-vågen, påpekar Carlberg.
– År 1965 fick Sköld Peter Matthis böter för ett plakat med texten ”USA ut ur Vietnam”. När Lennart Hyland pratade med Erlander kallade han honom ungefär ers excellens. Vanliga medborgare skulle stå med mössan i hand. Det där vände 68-rörelsen på.
– I Stockholm fanns inget universitetsområde, allt var utspritt. Den enda symboliska helheten man kunde ockupera var kårhuset. Målet var egentligen att Palme skulle tvingas dit och det lyckades vi ju med också. Sedan fortsatte vi av bara farten, säger Anders Carlberg och skrattar.
Han framhåller att det sprang fram många olika rörelser under den här vänstervågen.
– Vi tvingade i praktiken fram demonstrationsrätten.
– Sedan tvingade hela den här rörelsen socialdemokratin att byta linje om Vietnam.
Det negativa var att det dök upp sekterism och en boklärd rörelse, menar Carlberg.
– Det är det klassiska, att det är en tunn hinna mellan hängivenhet och fanatism.
– Ungdomar idag är i praktisk handling är mycket mer solidariska än vad vi var. Vi älskade arbetarklassen men hade svårt för de enskilda arbetarna.
– All solidaritet börjar i vad man praktiskt är beredd att göra. Vi hade inte en tanke på de här ungarna i Rågsved, Högdalen och Farsta, att de gick under av knark och fattigdom.
– Jag ser också de trenderna bland välsituerade ungdomar. När jag höll tal för Östra reals avgångsklasser nyligen, gjorde jag ett oerhört kraftigt socialt utspel och fick enorma applåder. Det hade inte varit möjligt 1965.
Han är opimistisk om ungdomen, men besviken på vänstern.
– Idag inom vänstern är man totalt värdelös på analys. De är lata! Tror man ska vinna med schabloner.
– Man vinner på noggrann analys och insikt, avslutar Anders Carlberg.
Båstad, maj 1968. När tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia ska börja, finns där både protesterande demonstranter och motdemonstranter som stödjer matchen.
– Vi bestämde att vi skulle blockera de två ingångar som fanns och skicka in en grupp som, om det misslyckades att blockera, skulle sabotera banan med ägg och symaskinsolja. Det fanns väl ett tjugotal inne på läktaren varav en del blev gripna av polis.
Det säger Kerstin Eldh, som var en av dem som stoppade matchen i Båstad.
– Att den här matchen skulle genomföras var förvånande, eftersom FN ville att man skulle bojkotta landet efter den fascistiska kuppen. Det var inte en internationellt erkänd stat.
De som protesterade mot matchen utstod trakasserier som följde dem långt efteråt.
– De Båstadsbor som var aktiva jagades och även deras familjemedlemmar.
Var du rädd?
– Lite kanske. Mina föräldrar var mycket oroliga.
– Vid protesterna kom nästan inga från Båstad. Lokalbefolkningen var väldigt underdånig mot överklassen här, eftersom de tjänade pengar på turister.
– I Sverige överlag på den här tiden fanns det mycket aggressiva antikommunistiska stämningar. Det fanns i Båstad också rester kvar av gamla nazister.
– Jag hörde något väldigt trevligt för några år sedan. Det handlade om Sydafrika och vilka protester som gjort mest intryck. Det var vid idrottstävlingar, för det lade de märke till.
Trots detta tror hon inte att bojkott av årets OS är rätta sättet att påverka Kinas regim.
– Jag anser ju att idrott och politik hör ihop. Men det verkar också vara så att befolkningen ser OS som något positivt.
– En bojkott av OS i Kina tror jag inte skulle påverka den svenska politiken. Vad man skulle göra är bojkotta ekonomiskt.
Kerstin Eldh är idag lärare på Kvarnby folkhögskola i Malmö. Hon sätter hopp till dagens miljörörelse.
– Där handlar det om sammahang, inte bara mellan människor, utan även om resurshushållning.
– Egentligen är jag inte så pessimistisk, för jag tycker det har förändrats under de senaste åren. Det har varit mycket värre. Jag var mycket mer pessimistisk i slutet av 1980-talet.
– Den här kampanjen mot kommunismen tycker jag är ett tecken på att man från högerhåll väntar sig väldig opposition, säger Kerstin Eldh.
– Jag blev ensam
mamma 1965 och upptäckte till min fasa att det inte fanns någonting i samhället som över huvudtaget var organiserat för ett sådant liv.
Gunilla Thorgren, som senare blev statssekreterare på kulturdepartementet, var med och bildade Grupp 8 och kom för ett par år sedan ut med boken Grupp 8 & jag.
– När jag skulle plugga räknades inte jag och mitt barn som en familj så jag kunde inte få extra studiemedel, berättar Gunilla Thorgren. Hemmafru betraktades som ett yrke, att ha barn utan en man fanns inte. En massa sådana saker som jag dök på, som gjorde mig upprörd, rasande och rädd faktiskt.
Grupp 8 krävde rätt till heltid för kvinnor och sänkt normalarbetstid. Att kämpa för daghemsplatser var viktigt och även kvinnans rätt till sin egen kropp med aborträtt.
Gunilla Thorgren säger att det inte var svårt att få tiden att räcka till för politiskt engagemang.
– Om något var fel kunde man förändra det. Det var en del i livet och vi hade ju barnen med oss. Det är en helt annan situation idag, när alla ska göra karriärplanering och det är stenhårt på arbetsmarknaden.
Hon menar att kvinnorörelsen inte kunnat möta de stora problem som finns inbyggt i arbetslivet.
– Även om vi har fått en massa reformer, är det fortfarande inte accepterat av arbetsmarknaden att man har barn. Arbetslivet har blivit värre och är tuffare.
– Att man inte har lagstadgad rätt till heltid, det är en dundermiss. Det är min ständiga käpphäst. Och så lönerna i den offentliga sektorn för kvinnor.
– Lönen är det som talar om vad som är viktigt. Att vi fortfarande har så låga löner för allt omsorgsarbete. Det är en skandal.
– Man ska inte glömma att det idag pågår feministiskt arbete i varje arbetarkommun, på massor av olika ställen, där också arbetarkvinnor idag har en otroligt mycket större medvetenhet om de här frågorna än på 1970-talet.
– Är det något som påverkat samhällsutvecklingen så är det kvinnokampen. Jag tror inte du hittar någon kvinna som var aktiv som ställer sig upp och säger: ”Vi var så dåliga och jag ångrar mig”.
