Det begravda berget

Ulf Eriksson.
Albert Bonniers Förlag.

 Samtiden är både någons förflutna och någon annans framtid. Men samtidigt tenderar varje given tidsepok att vara tämligen hemmablind – eller tidsblind kanske är ett bättre uttryck – och ser sig som klart avgränsad mot det gångna och det kommande.
I Det begravda berget tar Ulf Eriksson ett grepp på vår samtid, och han gör det genom att låta tre generationer skärskåda den utifrån sina egna tidsperspektiv. Framför allt får vi höra Britta-Linnea, född 1997, som talar från år 2050. Genom fragmentariska minnen och återfunna dokument blickar hon tillbaka på sin far, som bär omisskännliga drag av författaren själv, och dennes far, farfar Nisse.
Britta-Linnea kallar åren mellan 2000 och 2015 för en ”övergångstid” – tiden då det började gå snett. För framtiden är dystopisk. Visserligen tekniskt mycket avancerad, Ulf Eriksson roar sig med lite science fiction-pastisch och hittar på några skojiga uppfinningar, men är befriande återhållsam med framtidsteknologiskt bråte, som så ofta belamrar SF-genren.

Det är uppenbart att en miljökatastrof har inträffat, allvarlig men inte helt förödande. Solen lyser mest med sin frånvaro, oförklarlig massdöd drabbar djurvärlden, delar av landet är avstängda av oklara skäl, stora områden i Stockholm är förfallna och igenvuxna. Samhället är också starkt socialt skiktat, och vissa delar av staden behärskas av kriminella gäng. En aning märkligt, då samhället anno 2050 präglas av total kontroll – inte helt klart om det är av myndigheter eller företag, troligen en korporativistisk nivå som förenar de två. Allt och alla övervakas och hårddiskar skannas regelbundet. Men i valfrihetens förlovade land finns det givetvis en lösning också för dem som vill ha sin integritet: ”Den som önskar en privatsfär måste betala för det”.
Och trivs man inte med livet som det är kan man alltid kliva in i parallella verkligheter.
Den underliggande kritiken mot tekniken är tydlig. Den befriar inte, utan skapar istället en njutningskultur i trivselkapitalistiska former. Ständig förändring utan någon som helst utveckling. Däremot leder teknologin i längden till att det som Eriksson kallar ”människointresset” försvinner. I kontrast till farfar Nisses optimistiska klassresa under 50-talets skördetid framstår humanismens kris – för att inte säga kollaps – som det goda folkhemmets definitiva sammanbrott. Och är man pessimistiskt lagd kan man i romanen även skönja ett abrupt slut på den kulturepok som inleddes med renässansen.

Det finns stor rikedom i Erikssons språk, men tyvärr tenderar han ofta att vara alltför resonerande, och språket får då lätt en akademisk slagsida. Inte minst dialogen låter stundtals som ett P1-program. Ibland slår också det intellektuella över i det dunkelt vaga som förväntas erbjuda metafysiska djupsinnigheter, men som mest är ett stilistiskt knep att dölja tankens tomhet.
Samtidigt är det en djärv samtidsroman som Ulf Eriksson har skrivit, där kritiken är skoningslös men aldrig uppgiven.