Jag hade en kompis i den palestinska staden Anabta på norra Västbanken. Ibland på helgerna körde jag dit för att få en paus från Ramallah. Stökiga Ramallah, Ramallah med allt drama, barerna, yogaklasserna, NGO-folket. Fast den sista gruppen syntes knappt längre. Det var under covid och Palestina hade förändrats. Det var misstänksamt och nedbrutet, till och med mina vänner var plötsligt ifrågasättande mot mig som fått visum trots att ingen fick det längre. Jag var förvånad själv. När jag ankom till landet ekade flygplatsen tom. Salen som vanligtvis var gate 1–20 var omvandlad till tillfällig covidcentral och vita skynken skilde metallsängar åt. Efter tio dagars karantän i Tel Aviv tog jag bussen till Västbanken.
Vägen till Anabta går genom den lilla palestinska staden Huwara, som delas på mitten av väg 60. Huwara har en oförtjänt rosig plats i mitt sinne efter att jag stannat där en gång och köpt en jos och en påse chips. Vägen går från Nasaret till Be’er Sheva, och följer mer eller mindre den bibliska Patriarkernas väg. Den förbinder också alla israeliska bosättningar med varandra. Vakttorn och unga militärer med M16-gevär bryter med täta mellanrum av en väg som kunde varit vacker. Intill vakttornen står mammor med sina barn och väntar på bussen, bosättare som valt att leva djupt inne på Västbanken och störa det palestinska samhället i grunden.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Fram tills oktober körde både bilar med palestinska (grönvita) och israeliska (gula) registreringsskyltar genom Huwara. Så är inte längre fallet. Sedan en tid syns bara gula plåtar i staden. Trots att bosättarna helt nyligen har fått en egen förbifart – så att de ska kunna runda staden utan att se palestinierna – väljer många tvärtom att köra genom den för att manifestera sin närvaro. Minst sju militära kontrollplatser är uppställda längs med de knappt sex kilometer av väg 60 som går genom staden, enligt Al Jazeera.
I februari förra året utsattes Huwara för en så våldsam attack från bosättarna att den israeliska militären kallade den för ”pogrom”. Hundratals bosättare drog genom staden och brände det som kom i deras väg. I engelskspråkig nyhetsmedia kallas Huwara för en ”flashpoint town”, en flampunkt på Västbanken där våldet ständigt hotar att antändas. Men Huwara är också en flampunkt i politikens värld, där Israels högerextrema politiker använder staden för att pressa gränsen för vad som kan sägas högt. Fyra dagar efter pogromen i Huwara sade Bezalel Smotrich, finansminister i Netanyahus regering, att Huwara borde utplånas. Han kommer senare, i ljuset av allt som händer under vintern i Gaza, föreslå att ”säkerhetszoner” byggs runt israeliska bosättningar på Västbanken, för att hindra palestininer från att komma nära.
Själv bor Smotrich bara en bit bort i den illegala bosättningen Kedumim, halvvägs till Anabta. Och han är inte den enda på platsen som ägnar sig åt antipalestinsk retorik. En av bosättningens 4 500 invånare heter Daniella Weiss. Hon är ledare för bosättarrörelsen och blev ökänd för den internationella allmänheten efter en intervju med israeliska Channel 14, där hon slog fast att Gaza måste jämnas med marken för att förse de intilliggande judiska byarna med utsikt över havet. I en intervju för tidskriften The New Yorker beskriver Weiss invasionen av Gaza som ett sätt att göra staden judisk – och menar att militären bara rättar till ett historiskt misstag. Bosättarrörelsens uppdrag är enligt Weiss stoppa alla möjligheter för en palestinsk stat. ”Det är en mycket enkel sak att förstå”, säger hon på ett sätt som är typiskt för bosättarrörelsen. Den tenderar att tala rakt och skamlöst om sina planer.
Rörelsens provocerande retorik gör att det ibland kan vara svårt att avgöra vad som är äkta förslag, osmakliga skämt eller politiska testballonger. I december postade fastighetsbolaget Harey Zahav skisser på lyxhus, lagda över foton av Gazas ruiner, med texten ”Vakna! Ett strandhus är inte en dröm” och ”Nu till förköpspriser”. Ett skämt, sade bolagets vd Zeev Epshtein, men tillade att de gärna hade byggt bosättningar där om bara regeringen hade tillåtit det. Harey Zahav är specialiserade på just bosättningar och Epshtein konstaterar att eftersom de är högerpolitiskt orienterade, är bosättning av Gaza i linje med deras hållning.
Bosättarrörelsens uppdrag är enligt Weiss stoppa alla möjligheter för en palestinsk stat.
Epshtein, 41, föddes i Moskva som Vladimir och emigrerade till Israel med sin mor efter Sovjets fall. Han tog då sin mammas efternamn. Han har gjort sig känd för att investera enorma summor i ideologiska bosättningar på Västbanken, pengar han tjänat efter att ha återvänt till det då kaotiska Ryssland några år efter emigrationen.
Och Epshtein har rätt i att förslaget inte är kontroversiellt. Tvångsförflyttningar och påföljande israeliska bosättningar har förespråkats av både Itamar Ben Gvir, nationell säkerhetsminister och Bezalel Smotrich, tidigare nämnd finansminister. Benjamin Netanyahu å sin sida går politisk balansgång mellan extremisterna i regeringen och internationella politiska ledare, och både förnekar och uppmuntrar planerna. Den 25 december gjorde han ett uttalande som antydde att regeringen hade ambition att ”hjälpa” de Gazabor som vill flytta därifrån. Strax efter nyår rapporterades samtal mellan den israeliska regeringen och Kongo om omplacering av palestinska flyktingar. Vaga tongångar och dubbla budskap är än så länge vad omvärlden har att förhålla sig till.
I torsdags, den 4 januari, presenterade försvarsministern och ex-generalen Yoav Gallant ett förslag för ”dagen efter”, som innefattar palestinskt styre på Gaza under israelisk kontroll. Utspelet ska ha ogillats av Benjamin Netanyahu, som dagen därpå publicerade ett öppet brev i den engelskspråkiga konservativa tidningen Jerusalem Post där Gallants plan inte nämns. I stället slog premiärministern fast att den kommande freden vilar på tre pelare: förstörelse, demilitarisering och avradikalisering. Han beskrev den palestinska myndigheten som oförmögen att demilitarisera Hamas, utan att specificera vad det innebär politiskt. Som ett svar på tänkbar kritik mot krigets genomförande underströk Netanyahu att armén gör sitt yttersta för att informera människorna i Gaza före attackerna med flygblad och sms.
Så är det säkert. Samtidigt kom jag att tänka på en vän i Ramallah som en tid jobbade i Gaza och därför hade ett simkort registrerat där. Före kriget fick hon regelbundet falska sms som varnade att hennes hus skulle bombas. Ett skämt i Harey Zahavs anda från okända avsändare.
Uttrycket ”dagen efter Gaza” ramar in samtliga planer, utspel och analyser. Det är också rubriken på Netanyahus öppna brev i Jerusalem Post: ”’Dagen efter Gaza’ börjar med ’Dagen efter Hamas’”. Uttrycket för tankarna till en Hollywoodproduktion och löftet om en spännande slutscen. Som om det fanns en logisk ordning som sade att oerhört lidande efterföljs av motsvarande lycka. Till syvende och sist ser de extrema karaktärerna mycket lite av krigets verklighet. Det beror inte bara på filterbubblor och vad media skriver eller inte, utan är också ett konkret resultat av den israeliska åtskillnadspolicyn som dominerat i decennier. På Västbanken är det tydligaste uttrycket den mur som separerar israeler och palestinier, men lika mycket bosättarnas egna vägar och allt annat som gör att israeler kan leva sitt liv som i ett parallellt universum. Med policyn följde också att Israel 2005 valde att montera ned sina 21 bosättningar i Gaza. Beskrivningen av händelsen som ett trauma och en sorg är något som bosättarrörelsen ständigt återkommer till. När Daniella Weiss, rörelsens ledare, säger att fördrivningen av palestinier handlar om att korrigera ett historiskt fel menar hon därför både i biblisk tid och i absolut nutid.
Det palestinska motståndet brukar summeras med begreppet sumud, eller orubblighet. Att stanna kvar trots att starka krafter målmedvetet gör livet omöjligt. När ”dagen efter” blir verklighet kommer palestinierna att ställas inför det val som drabbar alla krigsdrabbade folk: fly eller stanna, att kämpa för överlevnad i nuet eller exilens krypande sorg.
På Västbanken är det tydligaste uttrycket den mur som separerar israeler och palestinier, men lika mycket bosättarnas egna vägar och allt annat som gör att israeler kan leva sitt liv som i ett parallellt universum.
Tillbaka i Huwara. I rondellen som markerar stadens slut svänger jag fel och hamnar på en palestinsk väg. Min hyrbil har gula registreringsskyltar och jag förstår att jag sticker ut. Snart blir jag tvingad att stanna utmed vägen av två unga palestinska killar. Vad gör jag här? De tror att jag är bosättare. Jag hasplar ur mig några ord på arabiska och förklarar att jag är på väg till en kompis i Anabta. Jag har rest till Palestina många gånger i snart tio år, men sällan upplevt sådan påtaglig spänning. Detta är redan två år sedan, före det urspårade våldet och bosättarrörelsens verkliga spurt under våren 2023.
Anabta ligger i en dalgång. På kvällarna kan man se glittrande bosättningar på de omkringliggande kullarna om man kör hela vägen upp. En av dem heter Avnei Hefetz, och deras nya kvarter Kedim har nyss hamnat på marknaden. Till tonerna av hissmusik visas lyxiga hus med generösa balkonger, prunkande bouganvilla och rensopade trottoarer, i en video på Harey Zahavs hemsida. Det är de som har byggt den.
