Jag hade en kompis i den palestinska staden Anabta på norra Västbanken. Ibland på helgerna körde jag dit för att få en paus från Ramallah. Stökiga Ramallah, Ramallah med allt drama, barerna, yogaklasserna, NGO-folket. Fast den sista gruppen syntes knappt längre. Det var under covid och Palestina hade förändrats. Det var misstänksamt och nedbrutet, till och med mina vänner var plötsligt ifrågasättande mot mig som fått visum trots att ingen fick det längre. Jag var förvånad själv. När jag ankom till landet ekade flygplatsen tom. Salen som vanligtvis var gate 1–20 var omvandlad till tillfällig covidcentral och vita skynken skilde metallsängar åt. Efter tio dagars karantän i Tel Aviv tog jag bussen till Västbanken.
Vägen till Anabta går genom den lilla palestinska staden Huwara, som delas på mitten av väg 60. Huwara har en oförtjänt rosig plats i mitt sinne efter att jag stannat där en gång och köpt en jos och en påse chips. Vägen går från Nasaret till Be’er Sheva, och följer mer eller mindre den bibliska Patriarkernas väg. Den förbinder också alla israeliska bosättningar med varandra. Vakttorn och unga militärer med M16-gevär bryter med täta mellanrum av en väg som kunde varit vacker. Intill vakttornen står mammor med sina barn och väntar på bussen, bosättare som valt att leva djupt inne på Västbanken och störa det palestinska samhället i grunden.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
