Ung vänster har haft kongress, och valt en ny förbundsordförande. Jag tror att det för alla i vänstern är intressant att följa vad som händer i Sveriges, utan konkurrens, största socialistiska och feministiska ungdomsrörelse. Det har skrivits mycket om oss, på sista tiden, det har talats om undergrävande arbete, fraktioner och politiska konflikter.
Jag tillhörde dem som blev extremt förvånade över talet om ”fraktionsliknande arbete” i förbundet.
Jag blev också både arg och ledsen, eftersom jag under hela det senaste året suttit i verkställande utskottet utan att någon enda gång deltagit i diskussioner om sådana problem. Det blev dock, efter beslutet om extrakongressens utlysande uppenbart för mig att förbundet varit långt mer polariserat än jag vetat om.
Olika grupperingar hade slutit sig samman och inom sig bekräftat olika verklighetsbilder och lojaliteter. Detta försvårade öppna och förutsättningslösa diskussioner. Kongressen var på många sätt en lättnad. Förbundets medlemmar visade stort ansvar i debatterna och såg till att dessa, trots det spända läget, blev konstruktiva och bra.
Diskussionerna om historieskrivningen och om vad som hänt, lämnades, och en text som i mer allmänna ordalag talade om de problem som funnits i förbundet antogs. Därefter kunde fredagen ägnas åt diskussioner om bland annat distriktens roll, den interna demokratin och arbetsfördelningen i förbundet. Hur ska man då tolka vad som hände på kongressen? Det är uppenbart att vi fortfarande har olika bild av vad som hänt i förbundet.
Klart är också att det fanns kritik mot hur tidigare förbundsledningen hanterat problemen i förbundet. Idag är vi eniga om att vi inte är eniga om vad som hänt. Vi är också eniga om vart vi ska och vad vi vill med förbundet. Utifrån den grunden kan vi fortsätta arbeta.
Ung vänster ska bli Sveriges största ungdomsrörelse. En rörelse att räkna med, som ingen ska kunna undgå att förhålla sig till. Vi ska driva frågor i ungdomars vardag och vara de som tar kamp på jobbet, i skolan, i bostadsområdet, överallt där ungdomar finns.
Vänstervågen vi ser hos de unga idag är ingen tillfällig trend, den är resultatet av långt och medvetet arbete. Vår uppgift nu är att se till att förstärka den genom att organisera det motstånd som växer. Viktigt för att vi ska kunna gå vidare är att vi förändrar debattklimatet i förbundet. Det måste i högre utsträckning vara möjligt att testa olika åsikter utan att bli stämplad som det ena eller andra. När vi växer måste vi ha en större öppenhet för att nya medlemmar kommer tycka saker som känns helt orimliga.
I varje sådan situation måste de bemötas sakligt och vi måste ta diskussioner om och om igen utan att tröttna eller sluta vara kamratliga.
Så till frågan om det finns några politiska konflikter i Ung vänster. Naturligtvis är det så. I ett brett, stort och demokratiskt förbund finns alltid många olika åsikter. Det är inte ett problem. Problemen uppstår när organisationen inte förmår hantera dem. En konflikt som nämnts är nationsfrågan.
Debatterna på Uppsalakongressen kring principprogrammets formuleringar var hårda och polariserade, och rörde upp många arga känslor. Samtidigt är det väldigt tydligt hur överens vi är när det kommer till de konkreta ställningstagandena.
Ett klart och tydligt nej till EMU – för välfärd, demokrati och självbestämmande. Kamp mot högerns försök att flytta makten till överstatliga organ som EU, IMF och WTO. Stöd till såväl det irakiska som det palestinska folkets rätt till självbestämmande – mot ockupation.
Det har talats om att förbundet nu är på väg att bli något helt annorlunda. Jag menar att det är en felaktig uppfattning. Den utveckling Ung vänster gått igenom de senaste åren som många av oss deltagit i och formats av, är något vi alla är väldigt stolta över och vill fortsätta bygga.
Framför oss har vi många viktiga politiska och organisatoriska utmaningar. Det fackliga arbetet har dragit igång i liten skala men ännu har vi alldeles för få yrkesarbetande, fackligt aktiva medlemmar. Vi behöver gå in i fackföreningsrörelsen med en stor portion ödmjukhet inför de som har längre erfarenhet än oss.. Samtidigt får vi aldrig backa från att säga att facket är här. Här där vi jobbar, vi är facket, inga fackföreningsbyråkrater någon annanstans. Vår inställning till det fackliga arbetet är att vi går med för att organisera och kämpa. Att nå positioner är aldrig ett självändamål.
En självklar arena för en ungdomsrörelse är skolorna. Vi måste utveckla och förbättra vårt arbete i både jämställdhetsgrupper och i elevrörelsen. Vi måste vara de som förmår formulera alternativen och föra ut dem. Vi måste ta strid mot en bild av politik som alltför komplicerat för vanligt folk.
Genom att finnas överallt, genom att vara pålästa och engagerade men också ödmjuka och intresserade, ska vi göra vänstern till ett reellt alternativ. Genom att formulera alternativen ska vi slå hål på bilden av att det enda vi kan välja mellan är mer eller mindre privatiseringar, mer eller mindre nedskärningar. Vi måste fortsätta vårt försvar av välfärden och höga skatter. I det arbetet är frågan om arbetslösheten central. Utan en politik för full sysselsättning minskas utrymmet för radikala reformer drastiskt.
Feminismen är en relativt ny del av vår rörelse. Att marxism och feminism är två separata teorier, och att klassamhälle och könsmaktstrukturer måste förstås på olika sätt är en viktig insikt. Viktigt är att feminismen fortsätter utmana, förblir konfrontativ och aldrig förminskas till allmänna fraser om människors lika värde. Så länge vi fortsätter värva killar till förbundet kommer samhällets könsmaktsstrukturer även upprepas hos oss.
Det är kanske självklart, men tål att upprepas. Det är också viktigt att feminismen fortsätter utvecklas, och att debatten om vår teori och praktik aldrig avstannar.
Förbundet har präglats av en konflikt under denna vår. Många av de upprörda känslor som väcktes då finns naturligtvis fortfarande kvar.
Något annat vore omänskligt. Jag är dock fullt övertygad om att vi kommer förmå lämna dem bakom oss. Vi har alldeles för mycket viktigt att göra för att ha tid att bråka.
