Efter succén i Trondheim, har LO i Oslo tagit upp strategin att själva ställa krav på Arbeiderpartiet istället för att på förhand ge sitt stöd till partiet. LO har redan börjat valrörelsen, Den långa valkampen eller Projekt 05 som det kallas. Och temperaturen höjs inför den kraftmätning som väntar. Precis som i Trondheim har de borgerliga partierna och tidningarna tidigt förstått faran med en politiskt mer fristående fackförening. I dagstidningen Verdens Gang, VG, utmålas LO som det stora hotet i norsk politik. ”Politisk press från LO har i stor utsträckning gjort AP schack matt när det gäller den nya pensionsreformen. LO och speciellt det största förbundet, Fagförbundet, menar att reformförslaget från pensionskommissionen är så oaptitlig att det måste hänskjutas till valet /…/ Från enskilt håll i LO har röster höjts för att partistödet till LO borde stoppas till partier som stöder reformen /…/ För Stoltenberg måste det som nu sker vara ganska pinsamt. Det var Jens Stoltenberg själv som gav pensionskommissionen uppdraget medan han var statsminister, och han har tidigare sagt att detta är den viktigaste politiska saken under denna stortingsperiod.”
Ledaren illustreras med en teckning på s-ledaren Jens Stoltenberg som ammas av LO-ordföranden Gerd-Liv Valla.
I Norge förbereder sig Attac och For velferdsstaten för valet 2005 med seminarier och med att diskutera krav tillsammans med en rad organisationer som Latinamerikagrupperna och Rädda Barnens ungdomsförbund Press. I veckan skall man diskutera med en rad fackförbund. Därefter skall en minimiplattform vara färdig om en månad och sedan tar en mängd lokala mobiliseringar vid. Kulmen på arbetet skall nås vid en demonstration den 3 september 2005, några veckor före valet.
LO centralt har börjat ta strid om pensionsreform och privatiseringar, men det är osäkert om man vill gå så långt som att skriva under på Attacs förslag till plattform inför valet. Lokalt är det lättare att samarbeta. Attac och LO i Oslo har redan en gemensam plattform.
Nu är bara frågan hur. I slutändan måste det handla om ganska precisa krav. Modellen är att enas om några centrala krav för att inte skapa för mycket splittring. Sedan kan enskilda organisationer ställa sina krav på partierna. Men utgångspunkten är att politiken måste ändras och att marknadsliberalismen skall trängas tillbaka.
Asbjörn Wahl, ledare för paraplyorganisationen For velferdsstaten, har presenterat en lista med krav som tar sikte på vad som är nödvändigt.
– De här är kraven vi bör ställa! Annars blir det i praktiken ingen ändring på politiken.
Wahls lista är ett tidigt förslag som nu diskuteras.
– Ingen ändring av pensionerna. Den pensionskommission som regeringen tillsatt vill privatisera pensionerna. Här har vi stöd av en stark majoritet av befolkningen. 80 procent vill ha pensionsordningen kvar, bara två procent vill privatisera dem. Nu står Arbeiderpartiet under stark press.
– Ingen försvagning av arbetsmiljölagen. Det som nu föreslås i Norge är att årlig ”genomsnittlig arbetstid” skall vara måttet, istället för 40-timmarsveckan. Det kan innebära upp till 70 timmars arbetsvecka. Faktiskt är det värre än det som EU-kommissionen föreslår.
– Ingen privatisering och konkurrensutsättning.
– Full ägarkontroll över energiresurserna. Här är nyckeln just ägandet, för det är en kassako för staten.
– Demokratisk kontroll över sjukvården.
– Beskatta kapitalet och de rika. Norge har blivit ett skatteparadis för företagen. I praktiken betalar de största företagen ingen skatt, för kryphålen är så stora i lagstiftningen.
Det är dumt med allmänt krav om skatteökning. Folk i allmänhet betalar hög skatt idag för att kompensera att företagen inte betalar skatt.
– Gör om friskolelagen! Utbildning skall inte bli en vara på marknaden.
– Univeriella rättigheter istället för välgörenhet och behovsprövning. Idag talar regeringen om ”skräddarsydda” bidrag eftersom behovsprövning för många i den äldre generationen låter illa – de vet ju att det betyder att de får stå med mössan i hand.
– Full öppenhet kring Gats-förhandlingarna.
– Stryk alla krav i Gatsförhandlingarna på utvecklingsländerna.
– EU:s tjänstedirektiv innebär social dumping. Det måste stoppas!
Wahls slutsats är att det måste till en tillräckligt radikal kursomläggning i regeringspolitiken efter 2005 om inte högerpopulismen skall ta hem valet 2009.
Dags att bilda nordiskt samarbete
När Asbjörn Wahl besökte Sverige i helgen var det inte första gången. Wahl har varit med vid flera av de konferenser som hållits kring privatiseringar och välfärd och intresset brukar vara stort. Men trots att det sker mycket i Norge, återspeglas inte det For Velferdsstaten sysslar med i tidningarna.
– Medierna? Nej, vi har inte fått mycket uppmärksamhet. Om det inte finns splittringar inom organisationen skriver de inte mycket.
Asbjörn Wahl vill gärna se en svensk systerallians till For Velferdsstaten, och menar dessutom att ett nordiskt samarbete vore en bra idé.
– Ja, det finns en gemensam erfarenhet i Norden som jag tror att vi skall ta vara på. Vår välfärdsmodell bygger på universiella rättigheter, medan den i många katolska länder utgår från familjen som grundläggande enhet. Men ibland har vi överdrivit skillnaden mot länderna i EU. Ersättningsnivåerna har närmat sig varandra på senare tid. Jag tror att vi måste bli mycket bättre på att bygga allianser i Europa. Ta tjänstedirektivet till exempel – det är bättre att ställa kravet att stoppa direktivet i hela EU än att ställa in sig på ett norskt veto mot direktivet. Sedan kan ett veto vara användbart i den processen.
Ibland diskuteras på vilken nivå förändringar måste ske för att bryta med nyliberalismen. Wahl utgår från att det måste ske på lokal, nationell och global nivå och konstaterar att arbetet redan är i gång på alla tre för egen del.
– Förändringar måste ske på tre nivåer. De grundläggande maktförhållandena finns befäst på global nivå. Där arbetar vi i For velferdsstaten med nätverket Our world is not for sale och med World Social Forum. Yrkesinternationalerna, som kommunalarbetarnas international ISKA, är också viktiga. Resursfördelningen regleras till stor del på nationell och lokal nivå och där är det viktigt att bygga starkare nationella allianser. Och den demokratiska kontrollen finns på lokal nivå. Där måste vi utveckla den deltagande demokratin.
En grundläggande insikt, menar Wahl, är att vi är i en defensiv situation.Arbetarrörelsen är avpolitiserad och de nyliberala idéerna är mycket starka i media och statsförvaltning.
– Våra alternativ måste utvecklas samtidigt med den defensiva kamp som vi för, annars blir det bara skrivbordsteorier.
Men det nordiska samarbetet och samarbete på europanivå hittills verkar ha varit ganska smalt? Hur skall ett samarbete byggas?
– Det måste byggas nedifrån. Vi får inte göra samma misstag som facket med att bara bygga det på toppnivån – det blir en slags facklig turism istället för en organisering.
”Vi har stöd från många – det här är bara början”
Mitt i de frostiga högervindarna i ett vinterkallt Sverige samlades Upprop för rättvisa och gemensam välfärd, i helgen för ett rådslag. Det var ingen rusning, men beslutsamheten och entusiasmen var stor.
– Kom ihåg att det här är början, sade Gunilla Andersson, en av initiativtagarna till rådslaget.
Rådslaget inleddes med rapporter om hur privatiseringarna omvandlar några av samhällets kärnsektorer i kommunikationer, vattenförsörjning och sjukvården.
Tomas Abrahamsson från Facket för service och kommunikation, Seko, konstaterade att försämringar i personaltäthet var vanligt inom spårtrafiken. Färre personer förväntas göra lika mycket som tidigare, samtidigt som underhållet eftersatts och driftstörningarna ökat. Tim- och visstidsanställningar har ökat rejält inom postsektorn, och Sekos medlemmar inom teleområdet upplever daglig otrygghet av de ständiga förändringarna i företagen. En annan tendens är att produktionspersonalen i många fall fått stryka på foten för administrativ personal som sysslar med upphandlingar och marknadsföring. Själva upphandlingarna är också fokuserade vanligen på lägsta pris istället för kvalitetsaspekter, de går alltför fort, vilket skadar långsiktigheten i många företag.
När Seko frågade ett tusental slumpmässigt utvalda medborgare om vad de tyckte om avregleringar som skett, fick de kritiska svar. Mycket dåligt, ansåg 24 procent, ganska dåligt 36 procent, ganska bra 30 procent. Tre procent tyckte att det var mycket bra.
– De politiska krafter som hävdar att de har folket bakom sig i avregleringspolitiken har förmodligen rätt. De har folket långt bakom sig.
Gith Andersson från Attac Norrköping och medlem i Kommunal berättade historien om hur Norrköpings vatten privatiserades 1998–2000 med argumenten att kommunen måste får ”ordning på ekonomin”. Nu har vattten och fjärrvärmepriserna höjts kraftigt. Prishöjningarna i år har varit på 9,8 procent för vattnet och 6,9 procent för fjärrvärme. För andra året i rad höjs nu hyrorna för många i kommunen, på grund av vatten- och värmeprishöjningarna. Och det är fullständigt klart vart pengarna gått. Sydkraft har gjort en vinst på 2,5 miljarder. Samtidigt har förbättringarna i kommunens ekonomi uteblivit.
– Nedskärningarna fortsätter så vitt vi kan se. Fyra skolor skall läggas ner nu, samtidigt som två nya friskolor startas, säger Gith Andersson.
Elin Sundberg, från gruppen Sjukvården inte till salu (Sits) i Göteborg, fokuserade på den politiska striden kring stopplagen som nu intensifieras.
Rådslaget avslutades med diskussioner om hur man skulle gå vidare. Uppropet, som har skrivits på av flera tusen personer, fackföreningar, lokala organisationer och kända skådespelare och musiker, kommer att spridas i hela landet.
– Vi vet att vi har stöd, men folk måste få råg i ryggen. Helt klart är att vi kommer att fortsätta så länge det behövs. Det här är bara början, sa Gunilla Andersson från Attac Malmö.
