I denna valkrets gick rödgröna partier, med hjälp av Socialdemokraternas starka resultat, framåt. Speciellt imponerande är resultaten i arbetarklassområdet Vivalla, där S fått uppåt 78 procent tack vare en intensiv gräsrotskampanj med dörrknackning.
En möjlighet till god nyhet är också att den blå-gröna koalitionen i hela Örebro spricker. I skrivande stund finns inte ett färdigt resultat, men när det kommer är det fortfarande inte givet vem som kommer att styra i Örebro. Sedan valresultatet från 2010 underkändes har en av de märkligaste kompromisserna gällt: makten har pendlat varannan månad mellan en blå-grön och en röd koalition. När nu valet slutade jämnt finns möjligheten att forma en koalition där både S och V ingår.
Den andra goda nyheten är från Västra Götalands län. Stopp för privatiseringen av sjukvården och enhetstaxa på kollektivtrafik har varit frågor som Vänsterpartiet envetet drivit opinion kring. Nu när Socialdemokraterna också valde att sätta frågorna i fokus kom de att dominera diskussionen och att ge S en uppryckning röstmässigt. Det ger Juholts idé om att driva vinst på välfärden som offensiv fråga i valet 2014 stöd.
En sista god nyhet är att Håkan Juholt verkar ha kunnat entusiasmera den socialdemokratiska apparaten. Man ska inte dra för stora växlar på det. Det avgörande inför valet 2014 är att han återupprättar en politik för full sysselsättning och får ett splittrat och dysfunktionellt parti att fungera igen.
Sedan får man gå över till de dåliga nyheterna.
Det usla valdeltagandet är inte roligt, men går rakt emot trenden med högre valdeltagande i riksdagsval och säger framförallt att lokala val skiljda från riksdagsval ger lägre deltagande. Förhoppningsvis kan det på så sätt vara en förklädd välsignelse som sätter stopp för debatten om att skilja valdagarna åt.
En sannolikt dålig nyhet är att resultatet i Västra Götaland, till skillnad från Örebro, innebär sämre majoritetsförhållanden. De rödgröna förlorade sin majoritet, SD har resten av mandaten och förhandlingar pågår.
Ytterligare en dålig nyhet med omvalet är ju att Sverigedemokraterna än en gång etablerat sig som en kil i blocksystemet. Vissa envisas med att kalla det för ett vågmästarparti, men Sverigedemokraterna är något annat: ett ytterlighetsparti på högerkanten som de flesta undviker att samarbeta med. När inget av blocken får majoritet händer två dåliga saker: SD får mer uppmärksamhet och kan hoppas på att spela en antietablissemangsroll. Och det blir fler blocköverskridande koalitioner.
Speciellt gör det Vänsterpartiets position svårare: vänsterpolitik blir mindre sannolik om vänstern ingår i koalition, hela det politiska landskapet blir mer otydligt, och man får ett annat parti att konkurrera om antietablissemangsrollen med. Sverige är långsamt på väg att hamna i den situation som börjat bli normal i Europa där rasistiska partier gör det omöjligt för arbetarrörelsen att vinna majoriteter.
När socialdemokrater nu säger sig vara glada över valresultatet och den lätta uppryckningen i opinionsundersökningar på riksnivå skall man komma ihåg att siffrorna fortfarande är sämre än det alla ansåg var ett katastrofval, 2006. Att S fått ett bra valresultat trots dåligt valdeltagande visar igen vad som börjat bli en etablerad sanning: den allmänna nivån på valdeltagande pekar inte på något speciellt rött eller blått resultat – den som entusiasmerar mobiliserar sina väljare vinner.
Vänsterpartiet gör röstmässigt ytterligare ett dåligt val, både i Örebro och Västra Götaland. Kanske är en förklaring i Örebro att den konstiga situationen med varannan-månad-styre har fått folk att vilja rösta på de största partierna för att bryta låsningen. Sannolikt gör sossarnas vänstersväng i just de frågor där Vänsterpartiet drivit på att partiet förlorat några av sina bästa röstfångare. Problemet är att båda faktorerna – osäkra majoritetsförhållanden och socialdemokrater som tar sig an Vänsterpartiets vinnarfrågor – kan bli kvar för lång tid. Vänsterpartiet måste hitta sätt att kamma hem poängen och sedan driva vidare sina centrala frågor när andra hakar på. S är alltjämt ett splittrat och försiktigt parti som drar sig för att sticka ut i privatiseringsfrågor. Men V måste ge väljarna andra skäl till att ge sin röst, nya inbrytningar i den borgerliga hegemonin.
Siktet kan inte vara inställt på att ta varandras väljare. De röda partierna står, var och en på sitt sätt inför utmaningen att bryta ny väljarmark.
