Kvinnor saknade rösträtt vid denna tid, men även de unga männen saknade politiskt inflytande

Under 1900-talets första årtionden stod frågan om allmän och lika rösträtt högt upp på den politiska dagordningen. Kampen på demokrati handlade om klass och kön, att även arbetare och kvinnor skulle få göra sina röster hörda. Men den handlade också om ålder. Den politiska maktlösheten var en starkt bidragande orsak till att många ungdomar engagerade sig politiskt.

De socialistiska ungdomsförbunden, först Ungsocialisterna och sedan Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), växte snabbt och drev den politiska debatten framåt. Där skolades en ny generation politiker, med Zeth Höglund, Per Albin Hansson och Gustav Möller i spetsen in i politiken.

När allmän och lika rösträtt infördes 1918 var det utan tvekan en framgång. Men det demokratiska genombrottet krävde vissa bondeoffer.

Samtidigt som rösträtten utvidgades till nya grupper infördes begränsningar för att utestänga andra från inflytande. Personer som omyndigförklarats, dömts till fängelsestraff eller var beroende av fattigvård gick miste om möjligheten att rösta. När rösträtten breddades höjdes samtidigt rösträttsåldern.

De flesta av dessa hinder avskaffades under 1900-talet.

Ett har blivit kvar: det som handlar om ålder.

I samband med rösträttsreformen 1918 sattes åldern för rösträtt till 23 år. Till första kammaren blev åldern för rösträtt 27 år, och valbarhetsåldern var så hög som 35 år.

Rösträttsålderns utveckling i svensk politik har nyligen ägnats en grundlig genomgång av historikern Bengt Sandin. I boken Politikens åldersgränser (2024) undersöker han rösträttsåldern som politisk fråga i Sverige från ståndsriksdagens avskaffande på 1800-talet till 1920.

Undersökningen bygger på ett stort källmaterial i form av riksdagstryck och tidningar. Där följer Sandin debatten om rösträttsåldern och de olika argument som framfördes för att höja respektive sänka åldersstrecket.

Sandins viktigaste slutsats är att rösträttsåldern var nära sammanlänkad med andra faktorer som kön och klass.

I takt med att kraven på allmän rösträtt växte i slutet av 1800-talet svarade de konservativa med att kräva höjd rösträttsålder. Det var ett försök att förhindra att unga, ogifta män och kvinnor ur städernas arbetarklass fick inflytande. På grund av höga födelsetal var dessa grupper relativt stora – och sågs därför som hotfulla.

När högerledaren Arvid Lindman öppnade upp för allmän rösträtt för män 1909 höjdes därför rösträttsåldern från 21 till 24 år. Sandin argumenterar för att en hög rösträtts- och valbarhetsålder var ett krav från de konservativa för att acceptera en utvidgning av demokratin. Syftet var att gynna de samhällsgrupper som ansågs garantera stabilitet: de gifta och bofasta.

Inför reformerna 1918 var tongångarna liknande. Resultatet blev ett system där unga män och kvinnor blev myndiga vid 21 år, men inte tilläts rösta förrän de fyllt 23.

Först 1945 sänktes rösträttsåldern till 21 år. I ljuset av de ungas samhällsinsatser under andra världskriget framstod det som något av en pinsamhet att många saknade rösträtt. Efter detta skedde en gradvis utvidgning av rösträtten. 1965 sänktes den till 20 år, fyra år senare till 19 år och i samband med de konstitutionella reformerna 1975 blev den 18 år.

Sedan tog det stopp. Under de senaste 50 åren har inga nya sänkningar av rösträttsåldern genomförts. Frågan har heller aldrig hamnat högt upp på den politiska dagordningen. Varför?

En förklaring är att befolkningspyramiden förändrats på hundra år. I förhållande till befolkningen som helhet är andelen tonåringar färre i dag, och därför inte lika intressanta för de politiska partierna att prioritera. Å andra sidan behöver de därför inte heller uppfattas som hotfulla.

I ett viktigt avseende skiljer sig ungdomar från andra grupper som utestängs från politiskt inflytande. Deras marginalisering är temporär. Löftet om att så småningom invigas i den politiska gemenskapen gör att många finner sig i situationen. Eftersom åren 16–18 dessutom är en snabbt övergående fas i livet har gruppen svårt att bygga en stabil organisatorisk bas för reformkrav.

Men visst finns det ändå argument för att sänka rösträttsåldern.

Principen om allmän och lika rösträtt innebär ju att så många invånare som möjligt bör ha möjlighet att rösta. Sänkt rösträttsålder skulle innebära att fler ungdomar kan vara med och påverka frågor som rör dem och deras liv – till exempel skola, fritid och ungdomsarbetslöshet.

Hittills har Österrike och Malta visat vägen genom att ge 16-åringar rösträtt

Förhoppningsvis skulle den politiska debatten om skolan vinna på att partier och opinionsbildare tvingades vända sig till dem som direkt berörs av de politiska förslagen. Det skulle också, åtminstone i teorin, innebära att fler ungdomar känner sig inkluderade i samhället och att tilltron till demokratin stärks.

Av skäl som dessa har Europarådet också föreslagit att rösträttsåldern sänks till 16 år i lokala och regionala val. Hittills har Österrike och Malta visat vägen genom att ge 16-åringar rösträtt. Frågan är vilka europeiska länder som står på tur?

För hundra år sedan fruktade högern att sänkt rösträttsålder skulle ge städernas unga arbetare för mycket makt, och vrida samhället i socialistisk riktning. I dag är det inte alls lika självklart att sänkt rösträttsålder skulle bidra till en vänstersväng.

Enligt SCB:s partisympatiundersökning röstar unga män mer konservativt än någonsin tidigare. Som det ser ut just nu skulle de 16-åriga Tiktok-killarna bli en viktig väljargrupp för högern. Kanske kan detta bidra till att minska de konservativas motstånd mot sänkt rösträttsålder?