Feministiskt initiativ inte plockar upp frågan är det inte ett feministparti värt namnet. Att kräva kortare arbetstid är inte klokt.
Feministisk initiativ är något fantastiskt. En verklig gräsrotsrörelse, grundad på genuin vrede över en allvarlig orättvisa.
Nu är det ett halvår kvar till valet. Den rättmätiga vreden över orättvisorna mellan könen – orättvisor som drabbar halva befolkningen, vilket Fi inte försummar att påpeka – skulle kunna utmynna i en uppsjö av konkreta förslag. Men då placerar man sig med nödvändighet på den höger-vänsterskala, som Fi vill undvika.
Det råder ju en dragkamp om den feministiska giltigheten i stort sett varje politisk fråga. Att vara hemma med barnen – en rättighet kvinnan ska värna? Religiösa friskolor – ett hot eller möjlighet för tjejers utveckling? Stärkt arbetsrätt – trygghet eller boja för deltidsarbetande?

I Fis valmanifest listas fem (5) krav. Individualiserad föräldraförsäkring drar knappast väljare från höger. Inte heller kravet på höjda löner för kvinnor, om det konkretiseras, med ”en nationell arbetsvärdering”. Det sistnämnda, med dess ospecificerade formulering, borde få fackföreningsrörelsen att vakna. Feministiskt initiativ kräver inte stärkt offentlig sektor.
Det borde annars vara det mest självklara sättet att såväl höja kvinnors löner som börja införa sextimmarsdag.
Självfallet är rätten att slippa våld fundamental, och självfallet ska samhället ”organiseras och byggas för att underlätta livets alla delar”, med ”bostad till rimlig kostnad och samhällsservice inom rimligt avstånd” som grundläggande villkor. Men Fis valmanifest lider brist på konkret offensiv.
Ett glasklart feministiskt krav är sextimmarsdagen. Fi nöjer sig med att i valmanifestet kräva kortad arbetstid – som ju är en fälla i feministsammanhang. Kortare arbetstid kan nämligen innebära extra semester. Det var stötestenen senast frågan var upp till förhandling mellan regeringen, v och mp. Extra semesterdagar är skönt för de flesta, men minskar inte den dagliga arbetsbördan för dubbelarbetande kvinnor. Det är genom att stressa hem från jobbet, sköta inköp, hämta barn, laga mat, diska och tvätta som kvinnor sliter ut sig. Inte genom att gå till arbetet när solen skiner. Extra semester är däremot ett trevligt och tilltalande krav som även de flesta män kan skriva under på. Om kortare arbetstid av regeringen tolkas som extra semester, har kravet formellt tillgodosetts och en regering kan svära sig fri, utan att kvinnors situation förbättrats.

Sextimmarsdagen borde ha varit en ödesfråga för vänsterpartiet och LO. Men det är skillnad på före och efter. Före satsades enormt mycket prestige. Efter kvävdes och begravdes frågan, i en uppenbart meningslös utredning. Då borde ett ramaskri utbrutit bland Sveriges arbetare. Men kravet på sextimmarsdag övergavs i bekväm tystnad. Till det bidrog inte minst vänsterpartiet, då under Gudrun Schymans ledning. Som ledare för Fi beskriver hon idag det feministiska arbetet i vänsterpartiet som ett enda Sisyfosarbete mot gubbväldet. Hon menar att hon stångade hon sig blodig mot vänsterpartiets maktstrukturer. Var det anledningen till att vänstern svek i sextimmarsfrågan? Och vad är i så fall förklaringen till att sex timmars arbetsdag nu inte formuleras i Feministiskt initiativs valmanifest?