För en liten stund är det äntligen de progressiva som sätter agendan i Turkiet. ”Det vi upplever är den mest genuina, mest oförglömliga, det mest imponerande motståndet i den turkiska historien”, menar kolumnisten Ahmet Altan på T24. Det började med träden i Gezi Parki. Idag är det en landsomfattande resning. Mot aggressiva stadsförnyelseprojekt, premiärminister Recep Tayyip Erdogans arrogans, polisvåld, hoten mot det fria ordet, ojämlikhet, homofobi. Listan kan göras mycket lång.
Bredden är en indikation på protestens inkluderande karaktär. Det syns tydligt på Taksim. Här finns fotbollssupportrar, vänsterrörelser, kemalister, aleviter, hbt-grupper, islamister, ett fåtal ultranationalister och din granne som tidigare aldrig har uttryckt politiska åsikter offentligt.
Resningen är viktig, inte minst för att den bryter fördomar om det turkiska samhället. Fördomarna, som i stor utsträckning har motbevisats, har ofta lyfts fram av inhemska experter genom åren:
1. Turkiets ungdom är apolitisk och fördummad, inte minst
sedan 1980-juntan.
2. Turkiska kvinnor är kuvade och därför ofta politiskt
passiva.
3. Turkiets civilsamhälle är svagt och påverkar inte
samhället i stort.

När protesterna domineras av ungdomar och kvinnor, både i parken och på barrikaderna, förpassas slentrianmässiga analyser till skräphögen. Den tredje fördomen har jag själv övervunnit i den här processen. För inte ens vi anade, när vi höll vakt de där första nätterna med en handfull människor, att det som började som en rörelse för en park som skulle räddas från stadsförnyelseprojekt skulle bli ett regelrätt uppror. Men vi fick det alla bekräftat; de sociala rörelserna bär på en oerhört explosiv kraft. Och människor är beredda att delta i uppror om rörelsen vinner förtroende.
Bilden av Turkiet utomlands har dominerats av ovanstående föreställningar. Ointresset för de sociala rörelserna har i bästa fall varit kännbart, men de har ofta direkt nonchalerats även i kretsar som gör anspråk på att vara intresserade av Turkiet. ”Turkarna är svåra att samarbeta med, till och med vänstern är nationalister” har man sagt. Nationalisterna dansar, sjunger och demonstrerar tillsammans med kurder och socialister just nu. Här finns både kritisk dialog och förmåga att samarbeta. ”Miljörörelserna är ett gäng medelklasshippies” fick jag höra för ett par veckor sedan. Det är just dessa ”medelklasshippies” (där jag själv av någon outgrundlig anledning tycks ingå) som har utgjort den plattform som nu har utvecklat sig till en resning.

Stora problem återstår naturligtvis både i oppositionen och i det turkiska samhället. Men i takt med att man i Taksim övervinner sina fördomar finns det anledning att göra detsamma även utomlands.
När progressiva grupper i Turkiet nu har visat att de kan enas, och även innefatta historiska fiender, finns det behov av ödmjukhet inför de miljoner människor som har tagit till gatorna. Bara den kommunliknande uppbyggnad som i drygt två veckor har kontrollerat Taksim, där till exempel medicinsk hjälp, säkerhet och renhållning, sköts genom gemensamt deltagande, är ett intressant deltagardemokratiskt projekt som kan ge inspiration även utomlands.
Det finns anledning att följa utvecklingen i Turkiet på nära håll. För inspiration, lärdom och solidaritet. Under resningen är ett av de mest hörda slagorden bu daha başlangıç mücadeleye devam, det här är bara början, kampen fortsätter. Det är övertygande när miljoner människor har trotsat alla rädslor och slutat be om och istället börjat skapa politiska alternativ.