Inrikes 10 mars, 2018

Dags att sätta punkt

Den första kvinnodagen efter #MeToo är det inte längre någon som kan tvivla på kvinnors berättelser. Men diskrimineringen och de sexuella övergreppen på arbetsplatserna finns kvar. Sonia Bastigkeit Ericstam har tittat närmare på hur de ska få ett slut.

”Ekonomisk makt är för sexuella trakasserier vad fysiskt våld är för våldtäkt”, skrev den amerikanska feministikonen Catharine MacKinnon redan 1979. Hon var då en av de första som kämpade för att sexuella trakasserier skulle erkännas som olaglig könsdiskriminering.

Jag tänker på detta när jag läser att #MeToo fått Monica Lewinsky – då 22-årig praktikant – att se sin relation med president Bill Clinton i ett nytt ljus. I slutet av februari skriver hon i tidningen Vanity Fair att hon först nu inser att hon utsattes för ett grovt maktmissbruk, även om relationen var frivillig.
Enligt Monica Lewinsky är en av de största styrkorna med #MeToo att kampanjen gett stöd åt kvinnors berättelser.

– De ojämna maktrelationerna mellan kvinnor och män i samhället har väldigt tydligt synliggjorts och kommit till uttryck i olika medier, säger Susanne Fransson.

Det har snart gått ett halvår sen #MeToo och den första kvinnodagen efter vad som beskrivits som en revolution för kvinnors rättigheter är här. Strömmen av upprop för att uppmärksamma trakasserier i olika branscher har sinat och nu handlar diskussionen i stället om vad som krävs för att kvinnor i framtiden ska slippa utsättas för kränkningar och övergrepp på arbetsplatser.

Sexuella trakasserier på arbetsplatsen utgör diskriminering enligt diskrimineringslagen och Susanne Fransson tror inte att ny lagstiftning är lösningen på problemen. Hon menar att den nuvarande lagstiftningen på diskrimineringsområdet är heltäckande, men att arbetsgivaren måste ta sitt ansvar för att både arbeta förebyggande och utreda misstänkta trakasserier.
Fram till 2009 fanns det fyra olika ombudsmän som fokuserade på specifika former av diskriminering.

Efter MeToo har DO även utvidgat sitt tillsynsprojekt rörande riktlinjer och rutiner för att förhindra sexuella trakasserier, som tidigare fokuserade på landsting och kommuner, till att omfatta 40 arbetsplatser inom branscherna media, kultur och journalistik

GÖTEBORG 2013-111-02 Forskaren Susanne Fransson, docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet, som har gett ut en boken "Whistleblowing och yttrandefrihet - gränserna för anställdas kritikrätt" Foto Adam Ihse / TT / Kod 9200

Susanne Fransson. Foto: ADAM IHSE/TT.

 

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) ansvarade då för tillsyn av förbudet mot könsdiskriminering.
I dag är det Diskrimineringsombudsmannen (DO) som är ansvarig för att se till att diskrimineringslagen, som omfattar alla former av diskriminering, följs. Enligt Clas Lundstedt, presschef på DO, har sammanslagningen lett till vinster eftersom diskriminering ofta vilar på flera olika grunder.
–  Det är viktigt att ha ett intersektionellt perspektiv när man jobbar med dessa frågor, säger Clas Lundstedt.
Innan ombildningen 2009 fanns en farhåga om att frågor om könsdiskriminering skulle bli nedprioriterade bland de andra kategorierna. Överlag menar dock Susanne Fransson att så inte har skett. Men hon påpekar också att arbetsgivare inte gör mer än de måste, och när det gäller krav på att ha ett strukturerat arbete som kräver tid och kostnader måste DO vara en myndighet som håller efter så att arbetsgivare gör vad som krävs av dem, och Susanne Fransson menar att DO inte har lyckats helt på denna front.
– JämO var aktiv i granskningar och projekt som ledde till att kvinnors löner höjdes, där har inte DO varit lika offensiv, säger Susanne Fransson.

Den tidigare Jämställdhetsombudsmannen, Lena Svenaeus, lyfte på sin tid att förändringar i lagstiftningen för att motverka sexuella trakasserier var nödvändiga. Det är förändringar som nu är på plats, men som då mötte mycket hårt motstånd i media..
– Borgerliga debattörer som Susanna Popova gick hårt åt JämO och påstod att det inte var sant att sexuella trakasserier var så vanligt förekommande. De sa att myndigheten bara ville ha mer pengar till sin verksamhet, att de slog upp siffrorna, säger Susanne Fransson.

I dag finns inte längre denna typ av motstånd. Susanne Fransson menar att de som ifrågasätter arbetet mot diskriminering av kvinnor i dag främst är de som är rädda att inte få behålla sina maktpositioner.
DO skriver i sin årsberättelse för 2017 att #MeToo innebar ett ”window of opportunity” och att ansvarsfrågan för sexuella trakasserier på arbetsplatsen nu hamnat i brännpunkten.
– Genom #MeToo blev våra frågor och den kunskap vi kan förmedla väldigt uppmärksammade. Under hela 2017, långt före #MeToo, hade vi börjat ett arbete med att informera om arbetsgivarens ansvar, säger Clas Lundstedt.

Forskning visar att straff och sanktioner inte är effektfullt, varken i samhället i övrigt eller när det gäller arbete mot diskriminering

I januari 2017 infördes en ny bestämmelse i diskrimineringslagen som innebär att arbetsgivaren är skyldig att arbeta fortlöpande med aktiva åtgärder mot diskriminering. Det handlar om särskilda krav på riktlinjer och rutiner för att förhindra sexuella trakasserier räknas, men också krav på att arbetsgivaren ska undersöka risker för diskriminering, analysera orsakerna till upptäckta risker, vidta åtgärder samt följa upp och utvärdera arbetet.
Men enligt en undersökning DO genomförde under slutet av 2017, ett år efter att bestämmelsen införts, kände mindre än hälften av arbetsgivarna till det nya kravet på aktiva åtgärder. Bara var fjärde hade förändrat eller utvecklat sitt arbetssätt efter lagändringen.

Susanne Fransson är inte förvånad av undersökningens resultat.
– De hade inte behövt göra en undersökning för att lista ut detta. DO ansvarar för att informera om lagens innehåll, och det är nu mer än ett år sen lagen ändrades.
Susanne Fransson säger också att de fackliga organisationerna som har stora resurser kunde ha fokuserat mer på effekterna av lagändringen.

©SCANPIX SWEDEN, 1998-11-10. Sexuella trakasserier på jobbet. På bilden: kvinna i vit jumper arbetar vid tangentbord, en man står bakom och händerna runt hennes nacke. Endast kvinnans ansikte synligt. Bilden är arrangerad. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX Code: 30230

Utöver DO är Arbetsmiljöverket en central myndighet för arbetet mot trakasserier på svenska arbetsplatser. Arbetsmiljöverket ansvarar för tillsynen av arbetsmiljölagen som bland annat syftar till att uppnå en god arbetsmiljö. Foto: Claudio Bresciani/TT.

 

DO genomför nu en stor informationskampanj om innebörden av kravet på aktiva åtgärder. Efter #MeToo har DO även utvidgat sitt tillsynsprojekt rörande riktlinjer och rutiner för att förhindra sexuella trakasserier, som tidigare fokuserade på landsting och kommuner, till att omfatta 40 arbetsplatser inom branscherna media, kultur och journalistik.

DO efterfrågar dessutom utökade sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som diskriminerar eller inte gör sitt jobb för att motverka diskriminering. Hur dessa sanktioner skulle se ut är dock i dagsläget oklart. Claes Lundstedt menar att det saknas effektiva sätt att få arbetsgivare som brutit mot diskrimineringslagen att följa den.
– I dag när vi gör tillsyn och märker att en arbetsgivare inte följer lagen, så påpekar vi det. Om arbetsgivaren vägrar rätta sig kan vi begära att nämnden mot diskriminering utfärdar ett vite. Arbetsgivaren kan alltså vänta på nämndens beslut innan den behöver göra något. Ökade sanktionsmöjligheter skulle ge en bättre påtryckandeeffekt.

Susanne Fransson tror däremot inte att sanktionssystem är lösningen på problemen med trakasserier på svenska arbetsplatser. Hon menar att den som blivit utsatt eller kränkt inte hjälps av sanktionerna.
– Forskning visar att straff och sanktioner inte är effektfullt, varken i samhället i övrigt eller när det gäller arbete mot diskriminering. Det har större effekt om media skriver om vad som händer än om arbetsgivaren till exempel får betala lite mer. Det är korkat att tro att man kan lösa de här problemen genom att i efterhand gå till domstol och stämma någon.
Susanne Fransson understryker även vikten av att DO fokuserar på sitt informationsarbete.
– Det är ingen arbetsgivare som på eget bevåg sätter sig ner och läser lag och det behöver inte betyda att arbetsgivare är onda.

Lagstiftning på andra områden, som syftar till att öka kvinnors ekonomiska makt och som förstärker kvinnors position i arbetslivet kan enligt Susanne Fransson däremot motverka trakasserier på arbetsplatsen. Exempel på dessa lagförslag är en individualiserad föräldraförsäkring och avskaffandet av anställningsformen allmän visstid. Båda dessa reformförslag är tätt sammankopplade med frågan om könsbaserade löneskillnader i stort.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är 12 procent enligt den senaste rapporten från Medlingsinstitutet som sammanställer statistik över de svenska lönenivåerna. Räknas de lönepåverkande faktorerna yrke, utbildning, ålder, arbetstid och sektor bort finns fortfarande en oförklarad löneskillnad på 4,5 procent kvar. Dessa siffror får mig att tänka på en kvinnlig vän som uppgivet berättade att ett vikariat på hennes arbetsplats gått till en manlig sökande med mindre erfarenhet än hon. Mannen hade fått fem tusen mer i månadslön än vad hon haft när hon haft en liknande tjänst.

På Island infördes den 1 januari i år en lag som innebär att det är olagligt att betala högre lön till män om de har samma arbete som kvinnor. Den arbetsgivare som misslyckas med att uppfylla kravet på lika lönenivåer kan dömas till böter. Lagen syftar till att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män senast 2020. I Sverige har Annelie Nordström, tidigare ordförande för fackförbundet Kommunal och nu arbetsmarknadspolitisk talesperson för Feministiskt initiativ, förespråkat att Sverige borde följa det isländska exemplet. Enligt Susanne Fransson framstår den nya isländska lagen som mer revolutionerande än den egentligen är. Ett förbud mot lönediskriminering finns redan i diskrimineringslagen och arbetsgivare ska genomföra en lönekartläggning årligen för att upptäcka om kvinnor får lägre löner än sina manliga kollegor. Problemet är enligt Susanne Fransson att kvinnors arbete värderas lägre och ett stort problem är den individuella lönesättningen.
– Allt hänger ihop, det handlar om vilken position kvinnor har på arbetsmarknaden, lönen, tryggheten i anställningen, möjligheten att göra karriär.
Enligt Susanne Fransson krävs en kollektiv rörelse för att motverka trakasserier på arbetsplatser. Människor måste stå upp för varandra på arbetsplatsen så att den som utsatts för trakasserier inte står ensam, och där har även facken ett stort ansvar.

På Island infördes den 1 januari i år en lag som innebär att det är olagligt att betala högre lön till män om de har samma arbete som kvinnor

Utöver DO är Arbetsmiljöverket en central myndighet för arbetet mot trakasserier på svenska arbetsplatser. Arbetsmiljöverket ansvarar för tillsynen av arbetsmiljölagen som bland annat syftar till att uppnå en god arbetsmiljö. Under 2017-2019 bedriver Arbetsmiljöverket en insats med fokus på att förebygga ohälsa och olycksfall. Tillsyn av arbetsmiljöarbetet rörande kränkande särbehandling utgör en del av insatsen.

Trakasserier på arbetsplatsen är ett globalt problem. Föreningen Union to Union som består av LO, TCO och Saco och som samarbetar med fackliga organisationer internationellt, driver just nu en kampanj för antagandet av en internationell konvention mot könsrelaterat våld i arbetslivet. Konventionen ska för första gången diskuteras i Genevé i juni i år när FN:s internationella arbetsrättsliga organisation ILO träffas. Ruben Wågman, påverkanshandläggare hos Union to Union, menar att konventionen kan ha positiva effekter i Sverige genom att den skapar en internationell norm mot könsrelaterat våld på arbetsplatsen. Han framhåller dock att det även handlar om internationell solidaritet eftersom lagstiftning mot denna typ av trakasserier saknas i många länder. Tanken är att länder som omfattas av konventionen inför förbuden i sin nationella lagstiftning. Ruben Wågman menar att vidden av den här problematiken inte uppmärksammas eftersom våld mot kvinnor inte tas på lika stort allvar som våld mot män och att det är viktigt att ledare i progressiva stater går före och uttrycker sitt stöd för antagandet av denna konvention.
– Ylva Johansson, som företrädare för en feministisk regering, borde öppet deklarera att man stödjer detta, säger Ruben Wågman.

Diskussionen om vägar framåt efter #MeToo får mig också att tänka på den italienska marxistiska feministen Silvia Federici, som forskat om kvinnors obetalda hushållsarbete. I en intervju i nättidningen Mute 2013 diskuterar hon de svårigheter kvinnor möter på arbetsmarknaden. Hon menar att identifierandet av förtrycket i arbetsrelationen är ett första steg för att övervinna det. Först därefter är det möjligt att organisera sig mot den och att erkänna sin makt att vägra den. Huvudfrågan är om kampen mot förtrycket utgår från att den förtryckande arbetsrelationen ska fortsätta eller om den strävar efter att sätta punkt för den.

Ingen kan i alla fall längre säga att vi inte identifierat förtrycket. Nu återstår bara att sätta punkt.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.