Inrikes 10 mars, 2018

Dags att sätta punkt

Den första kvinnodagen efter #MeToo är det inte längre någon som kan tvivla på kvinnors berättelser. Men diskrimineringen och de sexuella övergreppen på arbetsplatserna finns kvar. Sonia Bastigkeit Ericstam har tittat närmare på hur de ska få ett slut.

”Ekonomisk makt är för sexuella trakasserier vad fysiskt våld är för våldtäkt”, skrev den amerikanska feministikonen Catharine MacKinnon redan 1979. Hon var då en av de första som kämpade för att sexuella trakasserier skulle erkännas som olaglig könsdiskriminering.

Jag tänker på detta när jag läser att #MeToo fått Monica Lewinsky – då 22-årig praktikant – att se sin relation med president Bill Clinton i ett nytt ljus. I slutet av februari skriver hon i tidningen Vanity Fair att hon först nu inser att hon utsattes för ett grovt maktmissbruk, även om relationen var frivillig.
Enligt Monica Lewinsky är en av de största styrkorna med #MeToo att kampanjen gett stöd åt kvinnors berättelser.

– De ojämna maktrelationerna mellan kvinnor och män i samhället har väldigt tydligt synliggjorts och kommit till uttryck i olika medier, säger Susanne Fransson.

Det har snart gått ett halvår sen #MeToo och den första kvinnodagen efter vad som beskrivits som en revolution för kvinnors rättigheter är här. Strömmen av upprop för att uppmärksamma trakasserier i olika branscher har sinat och nu handlar diskussionen i stället om vad som krävs för att kvinnor i framtiden ska slippa utsättas för kränkningar och övergrepp på arbetsplatser.

Sexuella trakasserier på arbetsplatsen utgör diskriminering enligt diskrimineringslagen och Susanne Fransson tror inte att ny lagstiftning är lösningen på problemen. Hon menar att den nuvarande lagstiftningen på diskrimineringsområdet är heltäckande, men att arbetsgivaren måste ta sitt ansvar för att både arbeta förebyggande och utreda misstänkta trakasserier.
Fram till 2009 fanns det fyra olika ombudsmän som fokuserade på specifika former av diskriminering.

Efter MeToo har DO även utvidgat sitt tillsynsprojekt rörande riktlinjer och rutiner för att förhindra sexuella trakasserier, som tidigare fokuserade på landsting och kommuner, till att omfatta 40 arbetsplatser inom branscherna media, kultur och journalistik

GÖTEBORG 2013-111-02 Forskaren Susanne Fransson, docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet, som har gett ut en boken "Whistleblowing och yttrandefrihet - gränserna för anställdas kritikrätt" Foto Adam Ihse / TT / Kod 9200

Susanne Fransson. Foto: ADAM IHSE/TT.

 

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) ansvarade då för tillsyn av förbudet mot könsdiskriminering.
I dag är det Diskrimineringsombudsmannen (DO) som är ansvarig för att se till att diskrimineringslagen, som omfattar alla former av diskriminering, följs. Enligt Clas Lundstedt, presschef på DO, har sammanslagningen lett till vinster eftersom diskriminering ofta vilar på flera olika grunder.
–  Det är viktigt att ha ett intersektionellt perspektiv när man jobbar med dessa frågor, säger Clas Lundstedt.
Innan ombildningen 2009 fanns en farhåga om att frågor om könsdiskriminering skulle bli nedprioriterade bland de andra kategorierna. Överlag menar dock Susanne Fransson att så inte har skett. Men hon påpekar också att arbetsgivare inte gör mer än de måste, och när det gäller krav på att ha ett strukturerat arbete som kräver tid och kostnader måste DO vara en myndighet som håller efter så att arbetsgivare gör vad som krävs av dem, och Susanne Fransson menar att DO inte har lyckats helt på denna front.
– JämO var aktiv i granskningar och projekt som ledde till att kvinnors löner höjdes, där har inte DO varit lika offensiv, säger Susanne Fransson.

Den tidigare Jämställdhetsombudsmannen, Lena Svenaeus, lyfte på sin tid att förändringar i lagstiftningen för att motverka sexuella trakasserier var nödvändiga. Det är förändringar som nu är på plats, men som då mötte mycket hårt motstånd i media..
– Borgerliga debattörer som Susanna Popova gick hårt åt JämO och påstod att det inte var sant att sexuella trakasserier var så vanligt förekommande. De sa att myndigheten bara ville ha mer pengar till sin verksamhet, att de slog upp siffrorna, säger Susanne Fransson.

I dag finns inte längre denna typ av motstånd. Susanne Fransson menar att de som ifrågasätter arbetet mot diskriminering av kvinnor i dag främst är de som är rädda att inte få behålla sina maktpositioner.
DO skriver i sin årsberättelse för 2017 att #MeToo innebar ett ”window of opportunity” och att ansvarsfrågan för sexuella trakasserier på arbetsplatsen nu hamnat i brännpunkten.
– Genom #MeToo blev våra frågor och den kunskap vi kan förmedla väldigt uppmärksammade. Under hela 2017, långt före #MeToo, hade vi börjat ett arbete med att informera om arbetsgivarens ansvar, säger Clas Lundstedt.

Forskning visar att straff och sanktioner inte är effektfullt, varken i samhället i övrigt eller när det gäller arbete mot diskriminering

I januari 2017 infördes en ny bestämmelse i diskrimineringslagen som innebär att arbetsgivaren är skyldig att arbeta fortlöpande med aktiva åtgärder mot diskriminering. Det handlar om särskilda krav på riktlinjer och rutiner för att förhindra sexuella trakasserier räknas, men också krav på att arbetsgivaren ska undersöka risker för diskriminering, analysera orsakerna till upptäckta risker, vidta åtgärder samt följa upp och utvärdera arbetet.
Men enligt en undersökning DO genomförde under slutet av 2017, ett år efter att bestämmelsen införts, kände mindre än hälften av arbetsgivarna till det nya kravet på aktiva åtgärder. Bara var fjärde hade förändrat eller utvecklat sitt arbetssätt efter lagändringen.

Susanne Fransson är inte förvånad av undersökningens resultat.
– De hade inte behövt göra en undersökning för att lista ut detta. DO ansvarar för att informera om lagens innehåll, och det är nu mer än ett år sen lagen ändrades.
Susanne Fransson säger också att de fackliga organisationerna som har stora resurser kunde ha fokuserat mer på effekterna av lagändringen.

©SCANPIX SWEDEN, 1998-11-10. Sexuella trakasserier på jobbet. På bilden: kvinna i vit jumper arbetar vid tangentbord, en man står bakom och händerna runt hennes nacke. Endast kvinnans ansikte synligt. Bilden är arrangerad. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX Code: 30230

Utöver DO är Arbetsmiljöverket en central myndighet för arbetet mot trakasserier på svenska arbetsplatser. Arbetsmiljöverket ansvarar för tillsynen av arbetsmiljölagen som bland annat syftar till att uppnå en god arbetsmiljö. Foto: Claudio Bresciani/TT.

 

DO genomför nu en stor informationskampanj om innebörden av kravet på aktiva åtgärder. Efter #MeToo har DO även utvidgat sitt tillsynsprojekt rörande riktlinjer och rutiner för att förhindra sexuella trakasserier, som tidigare fokuserade på landsting och kommuner, till att omfatta 40 arbetsplatser inom branscherna media, kultur och journalistik.

DO efterfrågar dessutom utökade sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som diskriminerar eller inte gör sitt jobb för att motverka diskriminering. Hur dessa sanktioner skulle se ut är dock i dagsläget oklart. Claes Lundstedt menar att det saknas effektiva sätt att få arbetsgivare som brutit mot diskrimineringslagen att följa den.
– I dag när vi gör tillsyn och märker att en arbetsgivare inte följer lagen, så påpekar vi det. Om arbetsgivaren vägrar rätta sig kan vi begära att nämnden mot diskriminering utfärdar ett vite. Arbetsgivaren kan alltså vänta på nämndens beslut innan den behöver göra något. Ökade sanktionsmöjligheter skulle ge en bättre påtryckandeeffekt.

Susanne Fransson tror däremot inte att sanktionssystem är lösningen på problemen med trakasserier på svenska arbetsplatser. Hon menar att den som blivit utsatt eller kränkt inte hjälps av sanktionerna.
– Forskning visar att straff och sanktioner inte är effektfullt, varken i samhället i övrigt eller när det gäller arbete mot diskriminering. Det har större effekt om media skriver om vad som händer än om arbetsgivaren till exempel får betala lite mer. Det är korkat att tro att man kan lösa de här problemen genom att i efterhand gå till domstol och stämma någon.
Susanne Fransson understryker även vikten av att DO fokuserar på sitt informationsarbete.
– Det är ingen arbetsgivare som på eget bevåg sätter sig ner och läser lag och det behöver inte betyda att arbetsgivare är onda.

Lagstiftning på andra områden, som syftar till att öka kvinnors ekonomiska makt och som förstärker kvinnors position i arbetslivet kan enligt Susanne Fransson däremot motverka trakasserier på arbetsplatsen. Exempel på dessa lagförslag är en individualiserad föräldraförsäkring och avskaffandet av anställningsformen allmän visstid. Båda dessa reformförslag är tätt sammankopplade med frågan om könsbaserade löneskillnader i stort.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är 12 procent enligt den senaste rapporten från Medlingsinstitutet som sammanställer statistik över de svenska lönenivåerna. Räknas de lönepåverkande faktorerna yrke, utbildning, ålder, arbetstid och sektor bort finns fortfarande en oförklarad löneskillnad på 4,5 procent kvar. Dessa siffror får mig att tänka på en kvinnlig vän som uppgivet berättade att ett vikariat på hennes arbetsplats gått till en manlig sökande med mindre erfarenhet än hon. Mannen hade fått fem tusen mer i månadslön än vad hon haft när hon haft en liknande tjänst.

På Island infördes den 1 januari i år en lag som innebär att det är olagligt att betala högre lön till män om de har samma arbete som kvinnor. Den arbetsgivare som misslyckas med att uppfylla kravet på lika lönenivåer kan dömas till böter. Lagen syftar till att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män senast 2020. I Sverige har Annelie Nordström, tidigare ordförande för fackförbundet Kommunal och nu arbetsmarknadspolitisk talesperson för Feministiskt initiativ, förespråkat att Sverige borde följa det isländska exemplet. Enligt Susanne Fransson framstår den nya isländska lagen som mer revolutionerande än den egentligen är. Ett förbud mot lönediskriminering finns redan i diskrimineringslagen och arbetsgivare ska genomföra en lönekartläggning årligen för att upptäcka om kvinnor får lägre löner än sina manliga kollegor. Problemet är enligt Susanne Fransson att kvinnors arbete värderas lägre och ett stort problem är den individuella lönesättningen.
– Allt hänger ihop, det handlar om vilken position kvinnor har på arbetsmarknaden, lönen, tryggheten i anställningen, möjligheten att göra karriär.
Enligt Susanne Fransson krävs en kollektiv rörelse för att motverka trakasserier på arbetsplatser. Människor måste stå upp för varandra på arbetsplatsen så att den som utsatts för trakasserier inte står ensam, och där har även facken ett stort ansvar.

På Island infördes den 1 januari i år en lag som innebär att det är olagligt att betala högre lön till män om de har samma arbete som kvinnor

Utöver DO är Arbetsmiljöverket en central myndighet för arbetet mot trakasserier på svenska arbetsplatser. Arbetsmiljöverket ansvarar för tillsynen av arbetsmiljölagen som bland annat syftar till att uppnå en god arbetsmiljö. Under 2017-2019 bedriver Arbetsmiljöverket en insats med fokus på att förebygga ohälsa och olycksfall. Tillsyn av arbetsmiljöarbetet rörande kränkande särbehandling utgör en del av insatsen.

Trakasserier på arbetsplatsen är ett globalt problem. Föreningen Union to Union som består av LO, TCO och Saco och som samarbetar med fackliga organisationer internationellt, driver just nu en kampanj för antagandet av en internationell konvention mot könsrelaterat våld i arbetslivet. Konventionen ska för första gången diskuteras i Genevé i juni i år när FN:s internationella arbetsrättsliga organisation ILO träffas. Ruben Wågman, påverkanshandläggare hos Union to Union, menar att konventionen kan ha positiva effekter i Sverige genom att den skapar en internationell norm mot könsrelaterat våld på arbetsplatsen. Han framhåller dock att det även handlar om internationell solidaritet eftersom lagstiftning mot denna typ av trakasserier saknas i många länder. Tanken är att länder som omfattas av konventionen inför förbuden i sin nationella lagstiftning. Ruben Wågman menar att vidden av den här problematiken inte uppmärksammas eftersom våld mot kvinnor inte tas på lika stort allvar som våld mot män och att det är viktigt att ledare i progressiva stater går före och uttrycker sitt stöd för antagandet av denna konvention.
– Ylva Johansson, som företrädare för en feministisk regering, borde öppet deklarera att man stödjer detta, säger Ruben Wågman.

Diskussionen om vägar framåt efter #MeToo får mig också att tänka på den italienska marxistiska feministen Silvia Federici, som forskat om kvinnors obetalda hushållsarbete. I en intervju i nättidningen Mute 2013 diskuterar hon de svårigheter kvinnor möter på arbetsmarknaden. Hon menar att identifierandet av förtrycket i arbetsrelationen är ett första steg för att övervinna det. Först därefter är det möjligt att organisera sig mot den och att erkänna sin makt att vägra den. Huvudfrågan är om kampen mot förtrycket utgår från att den förtryckande arbetsrelationen ska fortsätta eller om den strävar efter att sätta punkt för den.

Ingen kan i alla fall längre säga att vi inte identifierat förtrycket. Nu återstår bara att sätta punkt.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)