Centerpartiet kan samarbeta med alla. Förutom dem de måste samarbeta med.
Ni vet när man är på semester med ett kompisgäng, och en person gör hela resan omöjlig.
Den ena restaurangen är för dyr. Den andra har för stark belysning. Den tredje har inget glutenfritt. Tunnelbanan luktar illa. Taxi ”känns fel”. Stadsstranden är för turistig men den mysigare stenstranden ligger för långt bort.
Till slut sitter åtta personer hungriga och bleka på hotellrummet och delar på en påse jordnötter, medan personen förklarar att hen faktiskt är trött på att alltid anpassa sig efter andra.
I svensk politik är den personen Centerpartiet.
De har bestämt sig för Magdalena Andersson som statsminister och för att Tidö ska bort. Men de vill inte samarbeta med de andra partier som vill samma sak. I stället ska de bara prata med Socialdemokraterna.
Problemet är att underlaget för den mittenregering som Centerpartiet drömt om hela valrörelsen inte finns. Väljarna beställde något annat.
Vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också.
Alltså behöver de samarbeta. Men de vägrar.
Så nu hoppas de i stället att Vänsterpartiet ska ge bort sina mandat till en regering som är skapad för att hålla Vänsterpartiet borta från makten.
Samtidigt har Elisabeth Thand Ringkvist mage att påstå att ”så öppen har väl aldrig en centerpartistisk regeringsingång varit tidigare”.
Samma märkliga självbild finns hos Socialdemokraterna.
När jag diskuterade regeringsfrågan i ”Studio ett” med Aftonbladets politiska redaktör och tidigare S-toppen Anders Lindberg, sade jag att i övriga Norden är det här en ickefråga. De som vinner valet styr tillsammans.
Han svarade att Sverige inte är som resten av Norden, och att vi har en lång historia av S-ledda minoritetsregeringar.
Absolut.
Men 1900-talet är över. Socialdemokraterna är inte längre ett 45-procentsparti. 28 procent är en betydligt mindre minoritet.
Och vill man styra på ett annat partis mandat så får man hosta upp lite inflytande också.
Men för att slippa sätta sig ned som vuxna och försöka komma överens, har man uppfunnit ordet ”regeringsduglighet”.
Bara fyra dagar före valet sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” och att hon hade ”svårt att se” att det skulle hinnas med innan valet. Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu sade samtidigt att V saknade den ”ansvarsförmåga” som krävs för att sitta i regering.
Men duglighet är ingen examen som delas ut av Socialdemokraterna och Centerpartiet. Den avgörs av väljarna i fria val. Och de har funnit Vänsterpartiet 8,1 procent och Centerpartiet 7,1 procent dugliga.
Såvida man anser att väljarna är dugliga nog för att rösta.
All heder åt sverigedemokraten Jonas Fransson som åtminstone skrev ut denna undertext på X: ”Grattis, alla mentalhandikappade småpartiröstare! Kul!”
Så nu sitter vi alla i hotellobbyn och väntar på att Centerpartiet väljer en restaurang som matchar alla deras krav.
Under tiden äter Tidö rensadel och tofu på Sagerska i samlad trupp.
Tiden är knapp.
