Vidta alla åtgärder som behövs
Peter Andersson.

Jure förlag, 2013.

Är det möjligt att bygga en hel avhandling runt fem ord i en lagtext: ”Vidta alla åtgärder som behövs”? Det räcker egentligen att om och om igen smaka på de tre första orden: ”Vidta alla åtgärder”, för att inse att formuleringen är kraftfull.
Forskaren Peter Andersson har gjort just detta – vänt och vridit på vad de fem orden förpliktigar till och vilka konsekvenser de får i praktiken. Mest har han intresserat sig för stress.
Alla arbetsgivare i Sverige är enligt den lag där de fem orden ingår (arbetsmiljölagen, kap. 3, § 2) skyldiga att förebygga ohälsa. De innebär bland annat att arbetsförhållandena ska anpassas till människors olika förutsättningar i både fysiskt och psykiskt avseende.

Men trots lagens ambitiösa formuleringar har inte en enda arbetsgivare dömts för arbetsmiljöbrott av typen stressrelaterad ohälsa. Åtal har visserligen väckts en gång, när två växeltelefonister drabbades av posttraumatiskt stressyndrom respektive högt blodryck efter införandet av ett nytt växelsystem, men åtalet ogillades av tingsrätten.
Ett skäl som Peter Andersson kommer fram till, är att lagen är så otydlig att arbetsgivare har svårt att veta vad som krävs av dem.
En viktigare förklaring är dessutom att arbetsmiljölagen är en så kallad ramlag, vilket betyder att den måste fyllas ut med föreskrifter för att bli verkningsfull. Det finns i dag fler än hundra föreskrifter från Arbetsmiljöverket som rör den fysiska arbetsmiljön, bland annat fem om tryckkärl, konstaterar Peter Andersson. Men fortfarande finns det inte en enda som rör förebyggande av stress. Detta trots att tempot skruvats upp i hela arbetslivet och stress/psykiska påfrestningar är den bland kvinnor vanligaste orsaken till arbetsrelaterade besvär.

Den svenska riksdagen har slagit fast att förebyggande av psykosocial ohälsa är angeläget. Traditionen är att riksdagens intentioner gällande arbetsmiljöfrågor omvandlas till föreskrifter. Så varför sker det inte?
Peter Andersson berättar historien om hur Arbetsmiljöverket i början av 2000-talet tog fram ett förslag till bindande föreskrift för den psykosociala arbetsmiljön. Det visade sig, när förslaget lades fram 2003, att föreskriftens sjunde paragraf skulle bli dess fall: ”Arbetstagaren skall ges möjlighet till inflytande över hur det egna arbetet utförs.” I lagkommentaren gavs exempel på vad inflytande över det egna arbetet kan innebära: tillgång till relevant information, att överblicka den egna arbetsuppgiftens betydelse för organisationens verksamhet, att variera arbetsmetoder och arbetstakt, påverka ordningsföljden mellan olika arbetsmoment och att kunna bedöma resultatet av sitt arbete.

Remissvaren från fackligt håll ville se en än tydligare skrivning, bland annat om inflytande över arbetstiderna. Arbetsgivarsidan menade å sin sida att paragrafen var oförenlig med arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet.  
Den 18 oktober 2004 beslutade Arbetsmiljöverkets generaldirektör att projektet skulle avbrytas och ingen föreskrift om psykosocial ohälsa togs fram. Parterna stod för långt ifrån varandra.
Här framkommer en intressant aspekt av den svenska modellen. Arbetsmiljöverkets generaldirektör har visserligen rätt att fatta beslut om en föreskift – men vill ha konsensus bland parterna. Och när hen inte får det blir föreskriften, trots riksdagens ambition, inte av.
Peter Anderssons slutsats är att frågan måste återupptas om vi ska komma tillrätta med den arbetsrelaterade psykosociala ohälsan: Det är hög tid att införa bindande regler på det psykosociala området.

Kostnaderna för den arbetsrelaterade psykosociala ohälsan blir allt högre – och därför borde det inte vara orimligt att Peter Anderssons slutsats blev verklighet. Men så länge vi har en regering som prioriterar skattesänkningar före insatser som kostar pengar (om föreskrifter ska få betydelse måste arbetsmiljöinspektörerna bli fler och mer välutbildade) lär det inte ske.