– När grundläggande intressen hotas sluter sig imperialismen samman. Därför måste vi bygga breda allianser och stärka den antiimperialistiska rörelsen, säger Blade Nzimande, generalsekreterare för Sydafrikas kommunistiska parti (SACP).
Nzimande var en av de internationella gästerna på vänsterpartiets kongress och samtalade med Flamman om Sydafrika och vad kommunisterna där uppnått under sina tio års deltagande i landets koalitionsregering.
– Förhoppningarna om den goda globaliseringen har kommit på skam, det var en illusion att tro på en sådan globalisering, säger Nzimande. Därför är det dags för den antiimperialistiska rörelsen att åter ta steget upp på världsscenen, menar han.
– Naturligtvis talar vi om en konsekvent antiimperialism som inte bara är demagogisk. Av olika skäl tror vi att den progressiva vänstern i Europa och Afrika behöver vara tydligare i sin antiimperialism. Folkliga antiimperialistiska stämningar sprider sig i breda grupper, framför allt efter invasionen av Irak och som ett resultat av Palestinakonflikten som bara fortsätter, men rörelsen kräver en strategisk och konsekvent ledning som baseras på principer. I annat fall riskerar den att tas i anspråk av olika reaktionära projekt, främlingsfientliga, fundamentalistiska eller enbart demagogiska, säger Blade Nzimande.
Sovjetunionens upplösning skapade förvirring inom och försvagade vänstern i stora delar världen. Det värsta är över nu och vänstern har återhämtat sig. Det är därför viktigt att den inleder en debatt om grundläggande principer.
Som exempel nämner han begreppet ”Good Governance” ”gott styre” eller god regeringsutövning, som även kan appellera till vänstermänniskor.
– Men i dag är ”gott styre” det samma som neoliberalt styre, säger han.
De som får godkänt av IMF och Världsbanken utövar ”gott styre”. Vänstern måste själv definiera vad som är ”gott styre”.
Det gäller också att tillbakavisa påståendet att god regeringsmakt är något som utövas i de rika länderna och dålig i utvecklingsländerna.
Han varnar också för att det nu kan vara lätt att tro på vad han kallar illusioner, som att Bushs USA är dåligt medan Clintons var bra eller att USA är dåligt och det ”gamla” Europa är bra.
Finns det alltså ingen skillnad i dag mellan USA:s och Europas Afrikapolitik?
– Om den finns så är den i så fall osynlig, säger Blade Nzimande.
– Förhandlingarna vi förde med EU om ett nytt handelsfördrag för några år sedan fick fjällen att falla från våra ögon. Vi upptäckte att Europa enbart var ute efter att främja sina egna och sina multinationella företags intressen. Då styrdes ändå många länder i Europa av socialdemokrater. Inte för att vi har några större förväntningar på socialdemokrater, men vi hade ändå hoppats att de kanske skulle ha en välvilligare syn på dessa frågor. De hade de inte.
Lika radikal låter Blade Nzimande inte när vi kommer in på Sydafrika. Kommunistpartiet har tillsammans med ANC och fackföreningsrörelsen Cosatu styrt landet de senaste tio åren.
I början var enigheten stor men allt eftersom har det växt fram ett motstånd och många radikala rörelser i dagens Sydafrika anklagar regeringen inklusive kommunistpartiet för att föra en nyliberal politik som inte gynnar folkflertalet.
– Vi är nöjda med vad vi uppnått inom alliansen och inom regeringen. Vi har varit en del av alla de framsteg som skett i Sydafrika sedan apartheid avskaffades, säger Blade
Nzimande och räknar upp hur många som fått bättre bostäder, tillgång till dricksvatten, el och annan grundläggande samhällsservice under ANC-regeringen.
– Naturligtvis har alliansen sina egna inre problem och svårigheter. En allians är alltid en allians, det är inte en organisation utan organisationer som samarbetar om minsta gemensamma nämnare.
Han nämner svårigheterna och slitningarna som uppstod när den nya GEAR-politiken presenterades 1996.
– Vi tyckte att det var en alltför begränsad politik för att uppnå de mål vi hade.
Blade Nzimande vill inte beskriva ANC-regeringens ekonomiska politik som nyliberal men medger att delar av den har varit ”neoliberalt orienterad”
– Vi kan aldrig lösa de enorma problem som apartheid har lämnat efter sig utan en bred allians, där så många grupper som möjligt som vill förändring kan enas, säger han.
Regeringsalliansen har haft många kriser och både 2001 och 2002 genomfördes stora strejker som stöddes av Cosatu och kommunistpartiet mot den egna regeringens privatiseringspolitik. Många talade då om alliansens snara död. Men den överlevde, och Blade Nzimande menar att strejkerna gav resultat.
– Vi uppmanade regeringen att vara försiktig när det gällde privatiseringar av statliga företag och tycker att vi har fått gehör för det kravet. ANC:s valmanifest är ett tecken på det. Det har också skett väldigt få, om ens några, privatiseringar sedan strejkerna, säger Blade Nzimande.
Han menar också att det valmanifest som ANC presenterade i förra månaden inför parlamentsvalen i april visar på en ny radikalare politik.
Bland annat skall 100 miljarder rand (omkring lika mycket i kronor) satsas på offentliga investeringar under den närmsta tio-årsperioden.
– Det innebär att staten kommer att spela en mycket större roll i ekonomin än tidigare, säger han.
Först när samtalet kommer in på de radikala och mycket militanta grupper som växt fram i Sydafrika i protest mot regeringens politik och som brukar benämnas ”ultravänster” återkommer Blade Nzimandes antiimperialistiska radikalitet.
– Först av allt vill jag säga att vi föredrar att karakterisera snarare än att etikettera men de som brukar kallas ultravänster tenderar att underskatta den nationella frågan. Svarta afrikaner oavsett klass har utsatts för diskriminering och diskrimineras fortfarande. Det förenar svarta människor. Ultravänstern betonar med rätta klass, men de sker på bekostnad av den nationella verklighet som existerar. Vi betonar också klassfrågan men hävdar att det i en sydafrikansk kontext inte är möjligt att förstå klassfrågan utan att relatera den till nationalitet och genus. Dessa tre frågor är sammanlänkande.
– Ultravänstern motsätter sig också (regerings)alliansen eftersom det är en allians som skapades utifrån behovet av att gemensamt lösa den nationella frågan, det vill säga avskaffa etnisk diskriminering och förtryck.
Han drar sig inte för att kalla sådana sammanslutningar som Anti Privatisation Forum för anti-ANC-organisationer. Han är också bekymrad över att en del av dessa grupper finansieras med pengar från utlandet.
– Vi förstår inte syftet med sådant stöd. Vi vill naturligtvis inte stoppa några organisationer från att söka stöd utifrån. Men vi kan inte låta bli att undra över vilka syften bidragsgivarna är ute efter.
Han fördömer också vissa kampanjer från dessa organisationer, där lokala myndigheter pekats ut som huvudfienden och det har hänt att företrädare för myndigheter fått sina bostäder vandaliserade.
– Vi tror inte på sådana kampanjer, säger han. Vad vi har gjort inom kommunistpartiet är att vi har inlett kampanjer mot privatkapitalet. Det är där vi tror att klasskampen skall föras. Klasskampen står inte mellan demokratiska rörelser och en demokratisk stat, även om det kan uppstå konflikter dem emellan.
