På annandagen 2004 kom en enorm flodvåg att döda mer än 226 000 människor. De 543 döda svenskarna gör vårt land till det hårdast drabbade landet utanför Asien. Katastrofen är Sveriges näst största i modern tid efter Estoniakatastrofen, och mångas liv har för evigt märkts av denna tragedi.
Den debatt som hittills förts kring katastrofen har grundats i en berättigad kritik för att UD hade en dålig beredskap, för oklara beslutsstrukturer i krislägen och för att arbetet för att assistera svenskarna i Thailand kom igång sent. Samtidigt är proportionerna denna debatt fått utan all rimlighet.
Katastrofkommissionen konstaterade att det inte med full säkerhet kan fastställas om någon människa dog på grund av regeringens sena agerande. En svensk dog på sjukhus efter tsunamin – ett dödsfall som inte hade kunnat förhindras med en snabbare svensk insats. Övriga 542 svenskar dog som en omedelbar konsekvens av jättevågen.
Ansvaret för att omkring 20 000 svenskar vistades i riskområdet vid katastroftillfället vilar på de resebolag som i åratal tjänat stora summor pengar på resor till Thailand. De svenskar som betalat tiotusentals kronor för att deras familj skulle kunna fira jul och/eller nyår i Thailand förväntade sig – och hade rätt att förvänta sig – att dessa resebolag skulle ta deras säkerhet på högsta allvar.
Resebolagen flög ner de mer än 500 svenskar som dog av tsunamin. Resebolagen inhyste de numera döda svenskarna på hotell, som många gånger inte var byggda för att underlätta evakuering och som ofta blev dödsfällor för dem som var där när vågen kom. Resebolagen valde att inte berätta vad man ska göra om vattnet plötsligt rör sig bort från stranden i hög hastighet (spring för livet!). Och resebolagen hade arbetsmiljöansvaret för dem av deras anställda som omkom i katastrofen.
Ingen Lottie Knutsson i världen borde kunna lyfta av detta tunga ansvar från resebolagens axlar. Men de hade väl utarbetade mediestrategier för katastrofsituationer, medan statsrådsberedningens och UD:s inledande fadäser gjorde att skuldbördan tidigt stjälptes över på regeringen och stannade där. Svenska medier har pratat faxar och telefonsamtal i veckor och månader i stället för att ställa den centrala frågan – vad hade kunnat göras för att förhindra att så många människor dog av denna naturkatastrof?
Enligt tidningsuppgifter visste thailändska myndigheter om att skalvet inträffat en timme innan vågen kom, men beslutade sig för att inte skicka ut en varning. Hur många som hade kunnat nås av denna information och hinna rädda sig undan om myndigheterna agerat annorlunda kommer vi aldrig att veta.
Den ansvarige för det tsunamivarningssystem som nu är på plats i Phuket säger till Dagens Nyheter den 31 december 2005 att ”hade Thailand haft ett ordentligt varningssystem på plats när tsunamin kom hade 80 procent av dem som omkom kunnat räddas”. Om ett sådant system hade kunnat rädda mer än 400 svenska liv, och kanske 4 000 av dem som omkom totalt i Thailand, varför satsade inte thailändska staten och turistindustrin de resurserna innan katastrofen skedde?
Många liv hade kunnat räddas av ett tsunamivarningssystem, en varning från thailändska myndigheter, fungerande rutiner för utrymning och räddningstjänst, byggtekniker som följer de säkerhetsföreskrifter vi tar som självklara i vårt land, och information om riskerna till dem som turistade i riskzonen. Ansvaret för att dessa säkerhetsåtgärder inte genomfördes ligger på resebolagen och på den thailändska regeringen.
Debatten det senaste året har präglats av borgerliga partiers partipolitisering av denna katastrof för att skörda opinionsmässiga framgångar de inte kan vinna på sin hårdföra högerpolitik. Men vi som står till vänster har också ett tungt ansvar för att det blivit så här. Vi har inte vågat ta diskussionen av rädsla för att röra oss in på minerad mark, och har därmed tillåtit en debatt som ryggat för väsentligheterna kring denna tragedi.
Det är dags att börja tala klarspråk om tsunamin!
