”Varför gör mig dansen alltid så lycklig? Lycklig med ett stänk av avund.
Varför blir vi alltfler som måste få se den goda dansen – få dansa själva?
Därför att orden invaderar oss, hotar att dränka oss.
Orden från paraboler och radiomaster, från tidningssidor och reklamblad, från experter och tyckare, från datorer, fax och mobiltelefoner.
För att inte förstummas måste vi få vara i dansens ordlösa uttryck, starka kroppslighet, intuitiva kommunikation.”
Så skriver Ann-Katrin Tideström, kulturjournalist och radioproducent, som länge arbetat med olika folkbildningsprojekt i Norrbotten, där hon blivit en centralgestalt när det bland annat gäller amatörskrivandets utveckling.
Boken Solvarv med Dans i Nord kan ses som en hyllning till dansen och en inspirationskälla för alla som börjat upptäcka ett språk som fått allt större betydelse.
Ann-Katrin Tideström jämför dansen med snöflingorna, när hon möter koreografen Osnát Opatowsky och Barents Dansensemble från Arkhangelsk i Piteå. Redan där överskrids gränserna och det blir knäpp tyst i Christinasalen.
Dans i Nords verksamhetsledare Maria Rydén pendlar mellan Stockholm och Norrbotten. Hon berättar om alla de idéer, som hon vill förverkliga och min erfarenhet är, att allt det hon vill göra blir gjort.
På Christinaskolan genomförs en Flamencodag med Gabriella Gutarra från Peru, som berättar:
”Jag växte upp i ett fattigt land, där ungdomar aldrig har sett ett par dansskor. Det var ständiga krig och katastrofer och när vi lämnade Peru blev dansen min räddning. Den var min enda trygghet”…”Dansscenen blev mitt hem och min fasta punkt. Jag städade på mornarna för att få ihop pengar, gick i skola på dagarna och lärde mig dansa på kvällar och nätter. Ni som växer upp här under helt andra villkor, ni förstår nog inte vilka möjligheter ni har. Ni måste ta för er. Och ni måste kämpa för dansen. Till hundra procent.”
I boken finns dansen som en lockelse och den som dras med förstår.
Sedan den första danspedagogen kom till Norrbotten för trettio år sedan har det skett en otrolig förändring. Nu har dansen blivit en accepterad konstform, även om den inte längre finns med som obligatorisk på skolschemat.
Vid dansens sommarakademi i Byske, föreläser Madame Marcelle Bonjour från Chartres i Frankrike, utifrån det arbetspass alla först fått delta i. Hennes filosofi är att alltid utgå från den fysiska upplevelsen och kontakten.
”För dansen är gjord för att visas, säger hon bestämt. Dansen är född ur livet. Och barn och ungdomar vill visa sina liv för oss och för varandra”.
Vi kan alla söka beröringspunkter, där vi en gång valt väg och ofta kanske tagit steget från dansen för att sedan stå vid sidan om med små minirörelser och dansa i smyg.
Vid Piteå Dansar och Ler ordnar Dans i Nord ett danstält, där folk kan komma in och prova. Tito Efrain, lär ut salsa.
”Vi sydamerikaner tycker om att röra höfterna, säger han. Men det är kanske lite för pinsamt för den svenske mannen. I alla fall här, när till och med grannen kan komma förbi och se ens första stapplande försök.”
”På vägskyltarna står det Bjursträsk, Korsträsk och Klöverträsk. Vuotner, Lauker och Deppis”… ”Dans i Nord vill nå ungdomar i de trakter där dansmöjligheterna är få eller obefintliga”.
På högstadiet i Arvidsjaur får dansprojektet namnet Medelpunkten, ett namn som kommunens kultursekreterare Lena Lindgren blir glad över: ”Våra ungdomar behöver få vara medelpunkten. Och de behöver få känna att Arvidsjaur är medelpunkten, säger hon. Här finns så många drömmar. Men om drömmar ska kunna uppfyllas, om ungdomar skall kunna blomma behöver vi också hjälp utifrån. I en sån här liten inlandskommun kan vi inte ha alla resurser själva. Vi behöver inspiratörer. Människor som kan trycka på startknappen.”
I Ann-Katrin Tideströms reportageresa genom dansens Norrbotten, ställs dansen, människorna och de små samhällena i Medelpunkten. Det är en bok som ger många impulser. Den lockar oss alla till det som för barn är naturligt – att röra på oss så fort vi hör musik.