Jag har sett gud i Palestina. Inte i Födelsekyrkan i Betlehem eller grottan där Abraham antas vara begravd, utan i den lilla bergsbyn Nabi Salih strax utanför Ramallah. Där bor omkring 600 personer, omringade av växande israeliska bosättningar och bevakade av kamerautrustade luftballonger.

Nabi Salih är känt för sina veckoliga protestmarscher mot den israeliska ockupationen. Rörelsen kulminerade i de internationellt omskrivna händelserna kring den då 16-åriga Ahed Tamimi, som den 15 december 2017 örfilade en israelisk soldat. Slaget var en hämnd för att militären skjutit hennes bror i huvudet med en gummikula och för att över hälften av byns invånare har skadats under åren som protesterna pågått.

Ahed Tamimi hamnade i fängelse. Några månader senare klev vår studie­för­bunds­grupp över tröskeln hos familjen Tamimi. Fadern berättade om att vänta på sin dotters fri­givning och om byns an­strängning för att leva i mot­stånd utan att gå under av hat. Om att lära sina barn rätt­visa och kärlek när de bara har sett våld. Jag insåg: här, i en in­spärrad öken­by som kämpar för att få leva i värdighet och kunna älska sin nästa, bor Gud.

Två mil därifrån, i centrala Ramallah, bor Musa Hadid. Han är borg­mästare. Hans liv går också ut på att be­kämpa ockupationen, men med andra verk­tyg: skol­renoveringar, representations­möten och ”city branding”. David Osits dokumentär­film Mayor handlar om Hadids för­sök att leda en stad som inte har ett land. Men i stället för ännu en berättelse om hämnd, stor­politik och Mellan­österns historia har Osit gjort en film om vardagen. Ett slags Parks and recreation under ockupation.

När filmen inleds är Hadid och hans kollegor mitt uppe i planeringen av ett stundande julfirande. Allt ska synkroniseras: fyrverkerier i skyn, dubstep-remixer av kända jullåtar och en flashmob av tomtar som klättrar upp för husfasaderna. Hadid är, som så ofta, nervös. Hans vardag går ut på att släcka både bildliga och bokstavliga bränder, och det här får inte bli en till.

I stället för ännu en berättelse om hämnd, stor­­­politik och Mellan­­österns historia har Osit gjort en film om var­dagen. Ett slags Parks and recreation under ockupation

Det blir det inte. Julscenen visar den gemenskap och det självbestämmande som livet i Ramallah och resten av Palestina skulle kunna innebära. Genom Osits lins visas en vacker och kosmopolitisk stad, långt ifrån de bilder av militärvåld, eld och fara som ofta görs synonyma med ordet ”Västbanken”.

Men våldet tränger sig på. Inte främst genom explosiva attacker, utan genom tusen små hugg. Palestinier på Västbanken lever i det som bland andra sociologen Yael Berda, juristen Neve Gordon och palestinska människorättsorganisationer har definierat som en ”tillstånds­regim”. Ett slags kafkaartat byråkratiskt helvete där i princip alla handlingar – som att plantera ett träd, importera studiematerial eller åka till Jerusalem – kräver ett tillstånd utfärdat av israeliska myndigheter. Kriterierna är godtyckliga, handläggningstiden omöjlig att beräkna och insynen minimal. Systemet har växt i takt med att ockupationen har cementerats.

Det är denna kvasijuridiska labyrint som styr vardagen för människor på Västbanken, och den innebär en ständig huvudvärk för Musa Hadid. Hur hanterar man sopor när man inte får bygga ett avfallssystem och släcker en brand när vattentillförseln är strypt? Det går inte. Ofta slutar det i mörka slapstickscener som när avloppsvatten läcker ut över en åker strax utanför stan och Hadid åker dit, bara för att uppgivet konstatera att han ”bokstavligen inte kan hantera den här skiten”.

Osits dokumentär är klippt som en spelfilm, utan kommentarspår eller tunga faktapartier, och under berättelsens gång trappas vardagsvåldet upp till skarpt läge. I en nyckelscen försöker Hadid och hans kollegor förklara för en tysk besöksdelegation varför de inte vill anordna en gemensam träff för israeliska och palestinska studenter. ”Det handlar om värdighet”, säger borgmästaren. ”Så länge jag måste klä av mig naken framför en 16-årig israelisk soldat är saken inte förhandlingsbar”.

Kort därefter invaderar israeliska trupper Ramallah, omringar stadshuset och är en hårsmån ifrån att tränga sig in. Efter att dammet lagt sig samlas stadens invånare för att än en gång städa gatorna och skapa förutsättningarna för ett samhälle. Det må kännas som ett meningslöst sisyfosarbete, långt ifrån de internationella blickar som riktas mot aktivistikoner som Ahed Tamimi, men det handlar om värdighet.