Varför är det så tyst om feminismen? frågar tidskriften Arena. En gång i tiden var det en plikt att kalla sig feminist offentligt. Göran Persson kom ut och sedan gick det utför. Om feminismen innan 1990-talshajpen var demoniserad, har den idag kontaminerats så att trendkänsliga håller sig på luktavstånd. Linda Skugge gav Fittstimmet ett ansikte, men en dag var hon inte längre feminist utan ”råmodde” och entreprenör.

En hajp måste alltid plockas ner, vare sig det gäller ett band eller ideologi. Men i feminismens fall handlar det inte bara om medielogik och borgerliga journalister. När feminism blev trendigt, i och med Stödstrumporna, framstod den som en enhet. Det var behändigt att göra hyllningsporträtt av starka vackra kloka kvinnor som slogs mot gubbs som darrade av rädsla. Fittstimsförfattarna var kaxiga tjejer som tordes sticka upp, vilket passade perfekt i den medieoffentlighet som feminiserades i anpassning till köpstarka kvinnliga konsumenter. Kvinnan är fortfarande het som kulturell ikon för konsumtionssamhället men feminismen iskall.

Tidpunkten då luften gick ur, sägs vara Evin Rubars dokumentär Könskriget i SVT 2005 om ROKS-feminismen och könsmaktsperspektivets upphöjelse till, vad Margareta Winberg i programmet benämnde, Sveriges officiella politik. Vänstern tycktes vara ense om att dokumentären var värsta bakslaget medan jag ropade ”äntligen”. Programmet var en berättigad granskning av ett visst feministiskt perspektiv som, genom exempelvis SOU Slag i luften 2004, blivit statsreligion i Sverige.
Länge trodde jag att könsmaktsordningen betydde att vi lever i ett patriarkat, inte att med det följer ett helt kitt av föreställningar. Exempelvis att du bara får använda en enda förklaring till mäns våld i nära relationer – Patriarkatet. Det är som om regeringen påbjudit en enda teori för lönearbete – Kapitalismen, som måste ses som likadan överallt, i alla tider. Du får inte undersöka fenomenet under strukturnivå för att förstå, förklara och förändra för då skuldbelägger du arbetarna.

Idag inser jag att programmet faktiskt innebar ett bakslag, men på grund av feminismens stora problem: Auktoritetstro, lojalitetskrav och person före sak-mentalitet hade gjort den sårbar för attack.
Feminismen har sedan historiens gryning varit feminismer, men nu blev det så lätt för högerns opinionsbildare att låtsas som om det bara finns en enda idé att punktera efter programmet. Med Feministiskt initiativ uppenbarades så det självklara. Att också kvinnor gör olika analyser, använder härskartekniker, bildar exkluderande hierarkier där skitstövlar kör över andra. Sverige skakades av könschock och har inte återhämtat sig.
Samtidigt lever feminismen ett eget liv i vårt hyperkommersiella samhälle där postmodernt och nyliberalt idégods trivialiserat allt till kvinnlig frigörelse- Att köpa väska, vilja döda för ett par skor, stoppa in silikon eller ta ut det. Vi lever i ett foulcaultianskt paradis – eftersom makten finns överallt kan allt också definieras som motmakt.

Eftersom klassamhället ”avskaffats” blir vi i nästa steg inte längre förtryckta utan kränkta. Det innebär en sorts inverterad jämlikhet där alla har lika rätt till känslan. Om vi inte vill betala för det kungliga bröllopet får Victoria känna sig mer kränkt än en städerska vars entreprenör vill att hon för samma lön ska städa en sjukhussal på två minuter istället för sju. Det är en fråga, inte om värderingar, utan om opinioner, om att sälja publik till annonsörer. Och tyvärr, de viktiga feministiska frågorna är inte sexiga nog. Finns det något mer avtändande för medierna än feministisk basic – arbetsmarknaden, kvinnojobbens låga löner, påtvingade deltider, dåliga arbetsvillkor och osäkra anställningsformer? Alla kvinnor är inte självförsörjande i Sverige idag. Det är inte kränkande, det är djupt ojämlikt men kampen får tyvärr föras bortom rubrikerna.

/Ann Charlott Altstadt