I mitten på juli är den socialdemokratiska EU-kommissionären Ylva Johansson nöjd. Efter vad Dagens Nyheter kallat ”kaosförhandlingar” om EU:s nya skogsstrategi har man efter påtryckningar från bland andra henne själv nu strukit en formulering om att kalhyggesbruk bör undvikas. I stället ska det användas ”med försiktighet”. Johansson, som egentligen inte har skogsfrågorna i sin portfölj, förklarar för DN varför hon kände sig manad att bromsa förhandlingarna om en gemensam skogsstrategi bland medlemsländerna.

– Jag har brytt mig om strategin för att jag bryr mig om skogen. Det är inte Bryssel som ska bestämma över svenskt skogsbruk, sade hon.

Huruvida Ylva Johansson bryr sig om skogen är en sak. Men att motsätta sig överstatlighet i skogsfrågorna är en väletablerad linje i den svenska skogspolitiken. Särskilt, tycks det, när det gäller frågan om huruvida skogsbolagen ska få fortsätta med den typ av skogsbruk som i en rapport av Naturskyddsföreningen utgör ”allvarliga hot mot skogens biologiska mångfald”. Där Sverige inom klimatpolitiken på EU-nivå brukar anses vara jämförelsevis ambitiöst och ha hög svansföring som före­gångsland, så blir det tvärstopp när skogen kommer på tal.
Hur går det ihop?

– Det gör det inte, säger Per Larsson.

Han är Världsnaturfondens skogsexpert. För två år sedan konstaterade han i en artikel i Svenska naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur att Sverige genomgående för­svarat att frågan om skogen inom EU ska ligga på nationell nivå. Trots att många svenska EU-politiker förespråkar överstatliga klimatpolitiska mål som handel med utsläppsrätter och Paris­avtalet, röstar de kontinuerligt nej till frågor som att minska import av illegalt timmer och bevarande av skog.

– Nu har det blivit ännu mer så. Och det har hänt saker, EU har sin nya skogsstrategi och många initiativ och lagförslag har kommit till av nya gröna given. Där kan egentligen skogen inte hållas utanför, men Sverige driver på sin linje, säger Per Larsson.

Den svenska skogen är ett omistligt nationellt intresse. Den har bidragit till att bygga så väl rikedom för de få som välfärd för de många med sin tjära, sitt kol till malmbrytning, sitt virke, sitt papper och sin biomassa. Skogs­bruket har, i likhet med minerallagen, en nästan oantastlig ställning inom de flesta partier.

Därför har också skogsbolagen fått verka relativt ostört under 1900-talet – de har trots allt satt stora delar av befolkningen i arbete. Men så kom skogsvårdslagen på 90-talet.

– Då var miljön på modet. Det hade blivit mer och mer produktionsinriktat under 1900-talet, men plötsligt skulle miljö och produktion vara två jämställda mål. Problemet var bara att ingen definierade vad det skulle betyda, berättar Mikael Karlsson, tidigare skogsarbetare och författare till boken Konsten att hugga träd och ha skogen kvar.

Han menar att målet om ett ökat skogsbruk som övertrumfande allt annat har varit ledstjärnan under hela 1900-talet, och att det lever än i dag.

– Man var redan så inkörda på att skogsbruk var kalhygge och plantering av gran och tall. Systemet var uppbyggt så. Produktion och miljö hamnade i konflikt och de med mest pengar på fickan vann, och fortsätter att vinna.

De Mikael Karlsson talar om är skogs­industrin. De största skogsbolagen, som statliga Sveaskog, Stora Enso och SCA, och de stora skogsägarföreningarna Södra, Norra skog och Mellanskog, omsätter tillsammans hundratals miljarder varje år.

I styrelserna sitter personer som kommer från chefsposter och som är styrelsemedlemmar i Svenskt näringsliv, försäkringsbolag, Vattenfall, Atlas Copco, Boliden, NCC, Scandic och Bilprovning, för att nämna några. I ledningsgrupperna kommer erfarenheter från bland annat Preem, Peab, Statoil och Apoteket.

Många kommer från ledande positioner inom den svenska industrin. Vissa har politisk bakgrund, från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna, andra är ordföranden i forskningsstiftelser som finansieras av industrin. De flesta hoppar fram och tillbaka mellan chefspositioner bland de största skogsbolagen. Många titulerar sig också som jägmästare, en akademisk examenstitel som erhålls efter skogs­vetenskapsutbildningen vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, det enda universitet i landet som erbjuder en sådan utbildning.

Knutet till skogsindustrin finns också en hel del forskningsinstitut. Enligt siffror från Skogsindustrierna satsas varje år fyra miljarder på forskning med koppling till skogsindustrin. 2,3 av de miljarderna kommer direkt från näringslivet.

– Skogsfakulteten på SLU har många förbindelser med skogsnäringen, säger Erik Westholm.

Han är själv professor emeritus vid SLU, och menar att universitetet rymmer både näringskritiska och näringsvänliga element. Men han har också ägnat en hel del tid åt att studera sambandet mellan forskningen och skogspolitiken. I boken Slaget om framtiden, som han skrev tillsammans med ekonomhistorikern Jenny Andersson 2019, granskar de relationen mellan politiker, näringsliv och forskning i miljöfrågorna. Som belysande exempel tar de Mistra, en statligt finansierad stiftelse för miljöstrategisk forskning som syftar till att sammanföra akademin med näringslivet, och särskilt de program som tillkommit inom stiftelsens ramar. Ett av dem heter Future forests, och var ett tvärvetenskapligt samarbete mellan SLU, Umeå universitet och Skogforsk, ett forskningsinstitut finansierat av både industri och stat.

– Det var överenskommet i förväg att det skulle finnas ett stöd för dagens skogsbruk. Och det här programmet har varit och är så oerhört dominerande i svensk skogsforskning, och har också kommit att färga politiken eftersom det spelar en legitimerande roll för industrin, berättar Erik Westholm.

Han poängterar dock att deras kritik i boken i första hand riktar sig mot ledningen i Future forests, och inte de enskilda forskarna.

– Om industrin betalade SLU så förväntade de sig att få resultat som passade dem. Vi har ett exempel i vår bok där en från industrin säger: ”Självklart att vi inte kastar in miljoner i akademin utan att veta vad vi får för pengarna”. Det har länge funnits en sådan öppenhet kring det eftersom skogsindustrin alltid fått vara ifred.

Det handlar, enligt Erik Westholm, om 150 år av skogsindustri. Om att skogen är en djupt institutionaliserad del av det svenska samhället, och att politiker alltid hållit industrin om ryggen, som med hjälp av vinklad forskning och beredvilliga forskare kunnat motivera sin fortsatta avverkning av stora arealer.

– När skogsbruket fick kritik kunde en skogschef ringa upp ledningen inom Future forests och säga att forskare på SLU skulle rycka ut och försvara. Mycket riktigt var det flera som gjorde det. Det tyckte man var helt naturligt och inte alls kontroversiellt, berättar Erik Westholm.

När SLU bildades 1977 låg det, till skillnad från andra universitetet, som lyder under utbildningsdepartementet, direkt under jordbruksdepartementet (i dag näringsdepartementet). Det är också Sveriges enda sektorsuniversitet, och förväntas alltså att bidra med forskning till myndigheter och näringsliv. Kanske kan det förklara dess särställning i förhållande till industrin och politiken. Men att det skulle påverka själva forskningen håller prodekanen vid skogsfakulteten, Christer Björkman, inte med om.

– Att någon skulle styra våra forskare känns väldigt främmande för mig. Jag upplever att alla har hög integritet och formulerar sina frågor självständigt. Sedan har de olika åsikter privat. Men när det gäller forskningen anser jag att vi inte sitter i knät på någon, säger han.

Mycket riktigt finns det en del privata kopplingar. Erik Westholm pekar ut jägmästarutbildningen vid skogsfakulteten på SLU som en plats där kommande skogsbolagschefer och styrelsemedlemmar skapar nära band med blivande professorer.

– Det är det som är speciellt med just skogsfrågan. Alla är utbildade på samma ställe. Alla ledande positioner kommer från samma akademiska miljö. De har sjungit sånger ihop och haft studentfester tillsammans. Det är inte bara skogen som är en monokultur med alla sina granar, hela skogsbranschens idévärld är en monokultur.

Därför, menar Erik Westholm, upplevs andra idéer – till exempel från EU – som ett hot.

– När Tyskland försöker lägga av med kalhyggesbruk är det svårt eftersom vi i Sverige är fjättrade vid en och samma idé. Hela industrin är ju uppbyggd på att göra kalhyggen, och nu är den och tvåträdsmodellen av gran och tall hotad. Ju mer komplexa skogsfrågorna blir desto hårdare driver man att skogsägare ska få göra som de vill.

En som har stått i hetluften i frågan om alternativa skogsbruksmodeller heter Magnus Nilsson. Han är miljökonsult och presenterade 2018 en offentlig utredning på uppdrag av ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, om hur skogens miljömål ska nås kostnadseffektivt. Tillsammans med en referensgrupp kom Magnus Nilsson fram till att det krävdes ett virkesbortfall på 17–18 procent för att nå miljömålen.

– Jag vågar knappt säga min slutsats högt, men skogen gör större nytta om den står kvar än om man hugger ned den. Det är väldigt ekonomiskt lönsamt att inte hugga ned virke eftersom värdet för koldioxidlagring är så högt. Man kan alltså nå naturvårdsmålet till ingen samhällsekonomisk kostnad alls, berättar han.

Trots detta möttes utredningen av skarp kritik från dåvarande chefen för Future forests, Annika Nordin, som då efterträtt sin man Tomas Lundmark, som i sin tur är professor vid skogsfakulteten på SLU och en uttalad förespråkare för ett utökat skogsbruk. Annika Nordin menade att rapporten var politisk och saknade förankring i modern vetenskap.

– Jag frågade vad hon menade men hon svarade inte. Min referensgrupp blev väldigt förbannad också och en av dem skrev ett mejl, som hon inte heller besvarade. Nu är hon chef på Stora Enso. Det är möjligt att hon har grund för sin kritik men det har hon inte motiverat, berättar Magnus Nilsson.

Enligt honom dödades utredningen till viss del på det skogspolitiska området som en följd av kritiken, som också kom från såväl skogsägarrörelsen som Skogsstyrelsen, där de förra menade att Magnus Nilssons bakgrund som förtroendevald på Naturskyddsföreningen gjorde utredningen partisk.

Själv är han inte så bekymrad över näringslivsvänlig forskning. Han anser att udden bör riktas åt ett annat håll.

– Det finns absolut ett forskningsekonomiskt komplex. Och viss forskning är ju till för att gynna näringslivet. Så är det, och det behöver inte vara så problematiskt. Jag anser att det snarare är passiviteten hos politikerna som är problemet.

Annika Nordin minns dock inte detaljerna i sin kritik mot Magnus Nilsson utredning, och avböjer därför att kommentera den. Det är tre år sedan, och hon har bytt arbetsplats sedan några månader tillbaka. Däremot har hon vissa invändningar mot Erik Westholms kritik mot Future forests under hennes tid som programchef.

– Det är en väldigt förenklad syn på ett komplext problem. Jag är anklagad, men det finns inga konkreta bevis på att det fanns tighta relationer till industrin. Så jag kan inte heller bevisa min oskuld. Jag kan bara visa på att vi kom med väldigt många publikationer, som till viss del också var kritiska mot skogsbruket, berättar hon.

Annika Nordin känner inte alls igen sig i att näringslivet skulle styra forskningen, och tycker inte heller att det är så. Inte heller anser hon att det är problematiskt att forskare går från SLU till skogsbolag.
– När jag jobbade för SLU jobbade jag för SLU. Vissa fastnar i konspiratoriska idéer, där man tror att det finns en hemlig agenda mellan näringsliv, staten och forskningen. Men så funkar det inte, säger hon.

Men finns det inte en problematik i att alla har gått samma utbildning och går från SLU till skogsbolag och tillbaka?

– Om man ska vara så konspiratoriskt lagd kan man också fråga sig vilka som till exempel ställer upp i filmer för miljöorganisationer. De är också jättestora aktörer i skogsfrågan. Är man inte korrupt då?
Annika Nordin anser att även miljöorganisationerna vinklar forskning till sin fördel. Hon kopplar det till konflikten mellan att värna och bevara naturen och att bruka den. När klimatfrågan gjorde entré i debatten på 90­-talet menar hon att den kidnappades av båda sidor. Striden står nu mellan att bruka skogen för att det är det bästa för klimatet, eller att bevara den, av samma anledning. Själv står hon på brukarsidan, berättar hon. Men att EU, med den nya skogsstrategin, står på motsatt sida.
– Jag oroar mig för vad det betyder för skogsindustrin och mindre skogsbrukare.

Sedan den förra landsbygdsministern Jennie Nilsson avgick under regeringskrisen ligger nu skogsfrågorna på näringsminister Ibrahim Baylans bord. Han har meddelat att skogspolitiken är hans fokus, både med tanke på EU:s skogsstrategi, och med tanke på de krav Centerpartiet ställt om en stärkt äganderätt inför kommande budgetomröstning. Liksom sin företrädare anser även han att det svenska skogsbruket i nuläget är hållbart, trots att man inte når upp till klimatmålen, och att det ska hållas på nationell nivå. Erik Westholm på SLU menar att uttalanden som sådana går att spåra långt tillbaka i den skogspolitiska historien.

– Det finns en hundraårig förbindelse mellan socialdemokratin och skogsbruket. Problemet är att situationen är annorlunda nu, även om logiken finns kvar. Men man vill förlänga dagens ordning och fortsätta som förut. Därför krävs det att man återuppväcker politiken helt. Det är ett systemskifte som måste genomtränga hela samhället, säger han.