Bara de mest världsfrånvända kan väl ha undgått att teveserien Sex and the City haft premiär som långfilm. Naturligtvis har underhållningspress och nöjessidor hängt på och vi har fått grunna på vår kulturs viktigaste kvinnofråga just nu- Vem av huvudpersonerna identifierar du dig med? Charlotte som ger upp gallerikarriär för att bli hemmafru. Carrie som kämpar för att släpa den motvilliga Mr Big till altaret. Samantha som totalt anpassar sig till en parodi på vad män anser sexigt och Miranda som ska anses lite smartare och därför också är konventionellt fulare?
SatC – som det förkortas – brukar kallas frigörelse, då den fokuserar på kvinnors vänskap, fungerar som pepping och ger oss självständiga aktörer som ideal. Men hypen runt SatC visar istället på vilket stadium av infantilitet vårt kommersiella samhälle vill tvinga oss att leva. När jag skulle skriva om fenomenet för Aftonbladets kultursida kollade jag igenom cirka 40 avsnitt och jag lovar det är inte många steg den fåniga Manhattankvartetten tar i sina Manolo Blahniks utan regi av den manliga normblicken.
Serien sägs handla om sex, glamour, shopping med företecken av kvinnor kan, trots deras huvudsamtalsämne om, hur och i vilken utsträckning de ska anpassa sig efter mäns böjelser och behov. För det är inte så att exempelvis Samantha, den mest så kallat frigjorda, har en speciell sexuell preferens som hon vill att män ska rätta sig efter. Hon är ”trysexual” det vill säga hon prövar på allt som karlarna vill. Det är klart att kvinnor upplever SatC som en stor härlig gräddbakelse att gotta sig åt. Men inte ens bakverk har rätt att existera i moraliska frizoner. Sex and the city och dess svans av tusentals artiklar som uppmanar oss att vara, shoppa och ligga som Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte måste få skärskådas som vilket samhällsfenomen som helst. Men det är inte självklart eftersom huvudpersonerna och dess publik är kvinnor. Vi är förtryckta och i vår postmoderna värderingsfientliga epok måste istället allt som kvinnor tar sig för applåderas, från knyppling till att starta naziparti med världsherraväldeambitioner. Allt annat är diskriminering. Manlig överkonsumtion har alltid förlöjligats som penisförlängare och sägs bero på uppblåst manligt bräckligt ego. Men när kvinnor beter sig som shoppingtokiga fånar så hyllas det som frigörelse eftersom hon påstås välja själv.
SatC är en normskapande storindustri och jag blir rädd och förtvivlad när jag tänker på den värderingsförskjutning som skett i det svenska samhället sedan kommersiell teves genombrott på 90-talet. Nu ska även svenska kvinnor dejta och drömma om 250.000 kronors bröllop. Allt bara för att medierna specialdesignat format för att bjuda annonsmarknaden/produktplacerarna på segmenterad publik, och så mycket lättare det går att sälja läppstift till en kvinna skitorolig för att inte få dejta och som tjuter för att ingen har friat fast hon är 24. Men Indiana Jones då, frågade P1 journalisten mig, varför diskuteras inte mansbilden på samma sätt? Ja, fråga dig själv eller redaktörerna istället. Varför just skriverier om SatC? Därför det inte är lönsamt att med artiklar typ- Vem identifierar du dig mest med: Indiana Jones, hans apa eller KGB agenten? Därför att kulturen är officiellt överens om att en machomän är löjliga. Därför kommersiella intressen bedömt det som utsiktslöst att få män att konsumera oxpiskor och då de ännu är fullt ut dresserade att ”sno stilen” från kändisar. Därför det finns färre magasin med texter om platteveapparater och gräsklippare, eller vad nu män vill konsumera, än mode, skönhet och skvaller. Därför är vår galna shoppingkultur en kvinna.
Än så länge.
