Den 20 oktober utförde vi en aktion under invigningen av evenemanget ’A week on academic freedom’ vid Uppsala universitet. Det skrevs krönikor om hur synd det var om deltagare, att människor blev rädda, att någon undrade var nödutgången fanns. Det påstods att vi var ett hot mot den akademiska friheten. I de flesta nyhetsinslag presenterades aktionen helt utan kontext.
På detta sätt misstänkliggörs vi så att våra röster inte hörs. Tidigare, under exempelvis protesterna mot Carl-Oscar Bohlin, har vi sett hur situationer förvrängs i rasistiska narrativ som understödjer den medskyldighet som vi protesterar mot. Vi ber att få påminna om att Gaza inte har några nödutgångar.
Många frågar varför vi inte bara kan ha en dialog. Vi ifrågasätter den respektabilitetspolitik som förespråkas när ”lösningen” på ett folkmord föreslås hittas i samtal, det vill säga att palestiniernas rätt att leva är något som ska debatteras. Deras liv är inte teori.
Vi fördömer idén att detta är något som ska lösas i diskussion. Vi kräver att universitet tar sitt ansvar och avslutar sin medskyldighet i förintandet av palestinier. Uppsala universitet har samarbeten med Hebrew- och Tel Aviv-universiteten, som aktivt bidrar till ockupation och folkmord, inte minst genom militära träningsprogram och teknologi. Dessa fakta är väl beskrivna av akademiker som Maya Wind och Omar Barghouti.
Vi kräver inte ens ett ”pro-palestinskt” ställningstagande. Detta argument används ofta, och det hänvisas då till att lärosäten inte ska lägga sig i politik. Men akademisk bojkott är neutralitet inför ett folkmord. Det är den minsta möjliga ansträngningen och något som universitetet är skyldigt att göra under internationell lag.
”Rädda” människor i bekväma samhällspositioner ska tydligen alltid få diskutera utifrån de exakta villkor de är bekväma med. Palestinier – vars säkerhet är hotad och vars liv faktiskt står på spel – får alla möjliga typer av krav och villkor ställda på sig för att överhuvudtaget få existera. Detta är en kolonial logik väldigt typisk för svensk politik. Den politik som omöjliggör motstånd och upprätthåller en imperialistisk maktstruktur, där någras påstådda rätt till dialog väger tyngre än otaliga palestinska liv.
En student stod framför deltagare vid detta evenemang och berättade att hon mist mer än hundra familjemedlemmar i Gaza – och vissa deltagares svar var att det är dem det är synd om. Det är de som är rädda? Maktstrukturen blir plågsamt påtaglig.
Och det är just på grund av denna maktstruktur som vi måste ta till civil olydnad – det finns bokstavligen inga andra alternativ. De inrättningar vars uppgift är att skydda folket och människors rättigheter fyller inte sin funktion. Det är uppenbart.
Det går inte längre att påstå att vi ska vänta på ett yttrande från internationella domstolen i Haag, för det har redan kommit. En fristående FN-kommission har redan bekräftat att det är ett folkmord och FN-rapportören Francesca Albanese uppskattar att Israel tillintetgjort runt 650 000 liv i Gaza och ändå får det fortsätta utan att någon i ’västvärlden’ agerar.
Tove Hovemyr, ledarskribent på liberala UNT, tycker att rektor Anders Hagfeldt har ”stuckit ut hakan” i sin uppmaning till regeringen under våren att förhindra folkmord i Gaza, utan att nämna att han och konsistoriet hade kunnat agera själva i stället, genom att avbryta samarbeten med lärosäten i kolonialregimen Israel. Precis som de, i solidaritet med Ukraina, avbröt samarbeten med ryska universitet.
Vi förstår att vissa blir obekväma av våra protester. Att någon utkräver ansvar för ens agerande kan kännas jobbigt, kanske till och med skrämmande. Det finns en lindrande lösning men den bollen ligger hos dem, inte hos oss. De måste ställa sig på rätt sida av historien.
