Har du sett dejtingserien Silent attraction?

Du vet, där ovetande feminister och högerkillar möts ordlöst för att se om attraktion kan uppstå, fast de tycker olika om kött och bensin.

Eller Gift vid första ögonkanslern som jag kallar det. (Förlåt.)

Jag hade egentligen inte tid att titta. Men när serien fick så mycket kritik förstod jag att den antagligen var gjord för mig, så i går slog jag på första avsnittet.

Jag blev inte besviken.

Där fanns den surfarsnygga snickaren Loffe, som skapade rubriker genom att förkunna att han dras till ett ”grovt arsle och långt svart hår”. Men när kvinnorna faktiskt stod framför honom vågade han knappt möta deras blickar och blev snart bortvald.

Samma mönster återkom. I intervjuerna förklarade männen att det är mannen som ska leda. När kameran rullade förvandlades flera av dem till blyga små möss, medan kvinnorna stod för nästan all energi och framåtrörelse.

Okej, jag är sträng. Det fanns ett par gulliga killar också.

Men här finns ett fenomen som jag mycket hellre hade läst om i psykologispalterna än ännu ett pekfinger om att vuxna, frivilliga deltagare i ett tv-experiment tydligen inte får utsättas för ett tv-experiment. De är vuxna. De behöver inga medelklassledsagare.

Det intressanta är i stället glappet mellan ideal och beteende. Om de här mansrättskillarna verkligen vore ”alfa” borde de väl kunna hantera en kvinna som möter deras blick?

Är hela alfamansfantasin kanske ett hopkok skapat av killar som är rädda för kvinnor, men tycker att det låter ståtligare att säga att kvinnan ska stå i köket?

En verkligt trygg man blir inte hotad av en stark feminist. Inte heller av Zara Larsson.

I dag skrev hon på Instagram att vi självklart ska rösta vänster i höst. Tänk vad starkt och modigt att öppet stå för sin politiska övertygelse, borde varje självutnämnd alfahanne tänka.

Men den sortens självförtroende tycks vara förbehållet kvinnor.

Zara Larsson provocerar inte bara genom att vara vänster. Hon provocerar genom att vara en ung, framgångsrik och orädd kvinna som inte söker tillstånd innan hon talar.

Vi får se vilka reaktioner det nya inlägget väcker. Men bläddrar man bakåt finns gott om exempel på hur illa vissa män hanterar en kvinnlig popstjärna som inte nöjer sig med att vara snygg och sjunga.

Ian Fernheden, chefredaktör för nätbladet Konservativt Förnuft och SD-politiker i Kristianstad, har kallat Zara Larsson ”mycket omogen och naiv” och en ”nyttig idiot som inte förstår ekonomi”. På Samnytt frågar en debattör om Zara försöker ”trolla oss lite äldre konservativa män” – en formulering så självmedveten att man nästan vill applådera.

Nästan.

Sedan kallar han henne ”en korkad och verklighetsfrånvänd vänsteraktivist”, varnar för vad som händer ”när svaga män överlåter beslutsfattandet till maktlystna kvinnor” och oroar sig för att själv ha gått i ”hennes försåtliga fälla”.

Ja, vem vet.

Det är helt okej att kritisera Zara Larssons politik. Det får hon tåla.

Men lägg märke till hur snabbt kritiken slutar handla om vad hon säger. I stället handlar den om att hon är omogen, okunnig, naiv och verklighetsfrånvänd. Plötsligt handlar det om ”maktlystna kvinnor”, civilisationens förfall och män som har varit svaga nog att lämna ifrån sig makten.

Den reaktionen är avslöjande.

Zara Larsson provocerar inte bara genom att vara vänster. Hon provocerar genom att vara en ung, framgångsrik och orädd kvinna som inte söker tillstånd innan hon talar. Hon går inte med på den traditionella överenskommelsen att kvinnliga popstjärnor gärna får vara politiska – så länge politiken är vag, ofarlig och sponsorkompatibel.

Hon möter deras blick.

Och precis som i Silent Attraction visar det sig att männen som pratar allra mest om styrka och ledarskap ofta har svårast att hantera en kvinna som inte gör sig mindre för deras skull.

Det är kanske därför Zara Larsson driver dem till vansinne.

Hon behöver inte ens säga särskilt mycket.

Det räcker att hon inte tittar bort.