Nyheter/Utrikes 08 januari, 2022

Därför gick Ryssland chockterapins väg

30 år efter Sovjetunionens upplösning är demokratin mer avlägsen än på länge i Ryssland. Det starkaste skälet till det är den chockterapi som landet påtvingades, även med viss svensk hjälp. Men utvecklingen hade kunnat ta andra vägar.

För 30 år sedan, den 26 december 1991 upplöstes supermakten Sovjetunionen, 74 år efter den ryska revolutionen. Trots ett långt västinfluerat och liberalt mellanspel beskrivs Vladimir Putins Ryssland i dag som en direkt arvtagare till den sovjetiska enpartistaten. Motsägelsefullheten bottnar i en stark västerländsk myt: att Sovjetunionens upplösning var början på regionens demokratisering. Snarare bekräftar nyare forskning att sammanbrottet (delvis med Baltikum som undantag) blev början till slutet på den demokratisering som hade inletts under Sovjetunionens sista år, och något av en återfödelse för den auktoritära liberalismen i såväl Öst- som Västeuropa.

30 år senare framstår den post-­sovjetiska utvecklingen – marknadsliberalt kaos, exploderande klassklyftor, försämrad folkhälsa, sönderslagen trygghet, en oligarkstyrd ekonomi och en auktoritärt genomdriven nyliberal utveckling – mindre som en rysk Sonderweg – det vill säga en unik utvecklingsgång – och mer som en osofistikerad föraning om vart utvecklingen i västvärlden är på väg. Ryssland kan ses som det första exemplet på vad som händer när ett samhälle fullständigt underkastas kapitalismens mest grundläggande strävan – snabbast möjliga kapitalackumulation, även till priset av samhälleligt sammanbrott. Det är en utveckling som är betydligt lättare att förstå utan liberala glas­ögon, så låt oss ta av dem en stund.

Mellan 1985 och 1991 genomdrev kommunistpartiets generalsekreterare Mikhail Gorbatjov omfattande reformer i Sovjetunionen. Under slagordet glasnost (ungefär ”öppenhet”) infördes full press-, tryck-, organisations- och yttrandefrihet. 1990 infördes fria val, med vissa institutionella fördröjningar. Den sovjetiska debatten blev friare och mer dynamisk än någonsin, möjligen med undantag för revolutionsåret 1917, och nya folkrörelser poppade upp som svampar ur marken. De första demokratirörelserna var spretiga. De saknade tydliga politiska projekt, men hade tydliga prioriteringar.
Drömmen om att bli ”ett normalt land”, det vill säga ett västeuropeiskt välfärdssamhälle, var starkast. Opinionsmätningar visade att stödet för social rättvisa prioriterades högst. Och de folkliga ”fronter” som mobiliserade stora folkmassor dominerades av vänsterkrafter och sociala krav på högre löner, pensioner och levnadsstandard.

Ingen politiker kanaliserade dessa strävanden skickligare eller med större stöd än den ryske kommunistledaren och populisten Boris Jeltsin. Jeltsin hade blivit populär bland befolkningen för sin hårda kritik av privilegier för ledande kommunister. Efter att ha vunnit det första direkta presidentvalet i den enorma ryska delrepubliken 1990, hade han ett starkare demokratiskt mandat än någon annan. Gorbatjov valdes även han till formell president, i hela Sovjetunionen, 1990, men bara i indirekta val.
Men glasnost var bara den ena sidan av Gorbatjovs reformsträvanden. Den andra var avspänning och framgångsrika fredsförhandlingar med västvärlden, och den tredje och viktigaste var perestrojka (ungefär ”ombyggnad”). Det statligt kontrollerade produktionssystemet bröts upp och marknadsinslag med visst privat ägande infördes. Men den ekonomiska stagnationen förvärrades och ekonomin blev allt mer kaotisk. Enskilda personer med goda kontakter skodde sig på handel med subventionerade varor, samtidigt som varubristen tilltog och det folkliga missnöjet exploderade. Gorbatjov gick från folkkär till syndabock. Och nu till skillnad från tidigare fanns goda möjligheter att ventilera och politisera missnöjet. Nationalismen och separatismen växte sig stark – först i unionens utkanter i Kaukasus och Baltikum, och med tiden även i Ryssland. Gorbatjov satte halvhjärtat in i militär som slog ned separatistiska protester, men utan att kunna få stopp på utvecklingen.

I augusti 1991 avsattes Gorbatjov i en militärkupp, samtidigt som undantagstillstånd utlystes och pansarvagnar rullades ut på gatorna. Men tiotusentals protesterande gick ut på gatorna och soldaterna tvekade. Jeltsin blev till en symbol för motståndet och snart gav kuppmakarna upp. När Gorbatjov släpptes ur husarresten var han försvagad, och Jeltsin grep initiativet. Tillsammans med ledarna för Ukraina och Vitryssland lät han upplösa Sovjetunionen. Gorbatjov protesterade men kunde inte göra annat än att avgå, trots att en tydlig majoritet av den sovjetiska befolkningen röstat för unionens bevarande i en folkomröstning våren 1991. Vägen låg öppen för Jeltsin och hans stödtrupper att utforma den ryska framtiden. Men den väg de valde avvek markant från den som Jeltsin vunnit folkligt stöd för.

Hösten 1991 fanns två alternativa ekonomisk-politiska linjer eller grupper att välja mellan. En som vi kan kalla ”industrialisterna” hade stark förankring inom majoriteten av den gamla eliten av industriledare, parti- och statsbyråkrater. Deras ambitioner låg också närmare den folkliga opinionen, som ville se en kontrollerad reformering av ekonomin. Industrialisterna ville se en utveckling inspirerad av Kina, Sydkorea och Japan, med en statsstyrd och successiv öppning av ekonomin. Sovjetunionen skulle bevaras för att industrin inte skulle slås sönder, och den avancerade försvarsindustrin skulle till stora delar ställas om till civilt bruk.

Den andra gruppen kan kallas ”ekonomerna” och bestod av unga ekonomer, spekulanter, exportörer av råvaror med mera. De ville liberalisera så många marknader som möjligt – även mot utlandet – låta de delar av industrin som inte klarade utländsk konkurrens gå under och exportera råvaror västerut i stället för att fortsätta använda dem för att subventionera inhemsk industri och fattigare sovjetiska delrepubliker. Ekonomerna hade också stark uppbackning från västliga ekonomer. Båda sidor ville privatisera – i högre utsträckning än befolkningen – men i olika takt och med olika fokus.

Jeltsin valde oväntat ekonomernas sida, inte minst för att försvaga Sovjetunionen, och dess ledare Gorbatjov. Den så kallade chockterapin, med omfattande liberaliseringar, åtstramningar och privatiseringar, lanserades i oktober 1991. Ställda inför fullbordat faktum stödde en stor majoritet av den ryska kongressen i november 1991 både chockterapin och förslaget att ge Jeltsin extraordinära befogenheter att fatta beslut via dekret. Men när politiken inte gav de snabba resultat Jeltsin utlovat, och priserna sköt i höjden, svängde opinionen snabbt. Industrialisterna fick allt större gehör i kongressen för sina ambitioner att dämpa chockterapin. Men i stället för att kompromissa och närma sig en Kinainspirerad reformstrategi tog Jeltsin strid för chockterapin. Först genom att vinna en något diffus folkomröstning om politikens inriktning och en ny grundlag, och sedan genom att – i strid med konstitutionen men med västligt stöd – upplösa Rysslands första folkvalda parlament genom att beskjuta den med pansarvagnseld, med hundratals döda som följd. Därefter genomfördes ett 100-dagars envälde under vilket Jeltsin drev igenom de mest kontroversiella delarna av chockterapin – som kongressen tidigare blockerat – via dekret, innan en helt ny grundlag trädde i kraft med en unikt stark presidentmakt efter valet 1993.

När denna auktoritära liberala regim var etablerad var det korta sovjetisk-ryska experimentet med demokrati i praktiken över. I extravalet 1993 gick det löst sammansatta demokratiska partiet från ett väljarstöd på 40 procent till 5 procent. De radikala demokraterna som stått fast vid sin övertygelse hade rensats ut av Jeltsin, folkrörelserna hade krossats av den fattigdom som chockterapin hade skapat och de högerliberala ”demokrater” som följt Jeltsin hade rensats ut av väljarna. I stället gick traditionella kommunister och hårdföra nationalister fram i valet.

Den ryska regimen hade lärt sig hur den kunde manipulera såväl opinionen som val när det behövdes – så länge man inte utmanade västs liberala konsensus. Redan i samband med Jeltsins statskupp 1993 begränsade regimen mediesändningar, stängde oppositionella tidningar, och så vidare. Ändå var Jeltsins stöd så lågt som åtta procent inför presidentvalet 1996. Trots det vann han valet några månader senare, genom en kombination av massivt finansiellt och medialt stöd från de nyrika oligarkerna (i utbyte mot löften om att de skulle få ta över stora delar av Rysslands naturtillgångar i den så kallade ”oil for shares”-överenskommelsen), västligt politiskt och ekonomiskt stöd, en stark styrning av statliga medier, en kraftig retorisk vänstergir och – enligt regeringens interna utredning – valfusk. Åtskilliga väljare fruktade Jeltsins motkandidat, den konservative och nationalistiske men pragmatiske kommunisten Gennadij Ziugannov, men utan dessa faktorer hade Jeltsin knappast vunnit valet.

Beståndsdelarna var därmed på plats för den auktoritära regim som Vladimir Putin sedan ärvde, efter att Jeltsin hastigt avgått 1999, efter att ha fått löften om amnesti för sig och hans familj. Inget av detta fick västvärlden att vända sig mot Jeltsin eller Putin – inte ens det brutala krig som Putin inledde mot utbrytarrepubliken Tjetjenien, efter två mycket lägligt genomförda terrordåd i samband med Putins tillträde som president. Först när Putin flera år senare slutade böja sig för västmakterna i världspolitiken, skärptes tonen från väst. Putin har fortsatt strama åt friheten för oppositionen. Men när det skedde hade inte Ryssland varit i närheten av reell demokrati på många år.

Men varför valde väst att stödja både Gorbatjovs demokratisering och Jeltsins krossande av den bräckliga ryska demokratin och ekonomin? Så länge Gorbatjov minskade det militära hotet från Sovjetunionen fanns det goda skäl att stödja demokratiseringen, men när Ryssland väl var oskadliggjort blev – som de flesta forskare har konstaterat – den övergripande prioriteten för västmakterna att förhindra att socialismen återinfördes i Ryssland. Allra mest begripligt blir västs agerande om man utgår från den marxistiske ekonomen Samir Amins analys om fem globala monopol – över massförstörelsevapen, strategiska råvaror, högteknologi, finansiella flöden och globala kommunikationskanaler – som avgörande för internationell konkurrenskraft. Västs agerande försvagade Rysslands konkurrenskraft på samtliga dessa områden.

En särställning bland västerländska forskare har de neoklassiska nationalekonomerna. Flera av dem verkade som rådgivare till nya regeringar i de tidigare socialistländerna när dessa skulle genomföra chockterapin. En med särställning bland dessa ekonomer är den svenske professorn Anders Åslund. Åslund har till skillnad från andra kända Jeltsinrådgivare fortsatt att försvara chockterapin, och till och med många av de oheliga kompromisser som gjordes för att hålla Jeltsin kvar vid makten, såsom ”Oil for shares”-överenskommelsen 1996. Åslund är på så sätt tacksam att läsa, eftersom hans redogörelser gör det lätt att förstå den liberala tankevärlden.

Enligt nyliberal demokratisyn är demokratin snarast ett redskap för att säkra privat äganderätt och fria marknader, vilket gör att Åslund övertolkade det demokratiska stödet för chockterapin och underskattade de negativa konsekvenser som den skulle få för civilsamhället. Motståndare till chockterapin sågs per definition som icke-demokratiska – vilket i sin tur förklarar stödet till Jeltsins våldsamma upplösning av den ryska kongressen 1993.

De nyliberala antagandena förklarar också det hårda motståndet mot en kinesisk-inspirerad ekonomisk politik i Ryssland. I Åslunds tolkning är statsstöd bara ett mer riskabelt sätt att uppnå det som en fri marknad kan göra spontant: optimera ekonomisk utveckling. I böcker som Hälften så dyrt – dubbelt så bra. Förbättra Sverige genom att halvera de offentliga utgifterna har Åslund totalt underkänt även svenska statstjänstemäns förmåga att sköta ekonomin. Föga förvånande hade han ännu lägre förtroende för post-sovjetiska ryska myndigheter.

Åslund sammanfattade dock motsättningarna i det liberala paradigmet rätt väl själv på ett seminarium vid Stockholms Handelshögskola 2007:

”De goda nyheterna är att vi vet hur man bygger en marknadsekonomi. De dåliga nyheterna är att vi inte vet hur man bygger en demokrati.”

När citatet uttalades hade Ryssland, efter över 15 förlorade år, precis nått upp till samma BNP-nivå som det hade 1989, och den demokrati som fanns var sedan länge en chimär.

Oförmågan att skilja den liberala världsbilden från den faktiska verkligheten – och att förstå de sociala och politiska konsekvenserna av detta – känns igen från ledande nyliberala politiker i Sverige även i dag. Logiskt nog, då dessa politiker skolats av just ekonomer som Åslund, som länge var en av näringslivets tankesmedja Timbros favoritförfattare.

Den vänsteroppositonelle sociologen Boris Kagarlitskij, som var dissident under både sovjetledaren Brezjnev och Jeltsin, sammanfattade sambanden mellan den ryska och den västerländska utvecklingen på ett kärnfullt vis redan 1999:

”Om nyliberalismen behåller sin ideologiska hegemoni, trots sina ekonomiska misslyckanden, kommer ett ”nytt barbari” – som redan är synligt i Östeuropa och nu också håller på att växa fram i väst – att dominera. Behovet av radikal förändring är trängande.”

Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Axel Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 02 september, 2025

Petter Hellström: Är Förintelsen inte heller ett folkmord enligt regeringen?

Palestinier i Gaza bär på sällsynta nödförsändelser från World Food Program. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Gång på gång har regeringspartierna krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra pågående folkmord. Men när det gäller Palestina vägrar man att ta ordet ”folkmord” i sin mun. Vad får det för konsekvenser?

Israels agerande i Gaza uppfyller den juridiska definitionen av folkmord så som brottet definieras i FN:s folkmordskonvention. Det fastslår en resolution från International Association of Genocide Scholars (IAGS), som samlar världens ledande forskare inom fältet. Resolutionen ligger i linje med tidigare bedömningar från folkmordsforskare, FN-experter och människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.

Men trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) kommenterar uttalandet från IAGS med att ”folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll. […] Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. Samma besked har tidigare givits av statsminister Ulf Kristersson (M).

Det finns två problem med regeringens linje. Det första problemet är att man enligt regeringens definition varken kan kalla Armeniska folkmordet eller Förintelsen för folkmord, eftersom 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott inte trädde i kraft förrän 1951. Folkmordet på det osmanska rikets kristna minoriteter må ha legat till grund för konceptet folkmord och Förintelsen må ha skapat den politiska viljan att genomdriva lagstiftning, men i båda fallen dömdes de skyldiga för andra brott.

Det andra problemet är att svenska regeringar inte alls har ”haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. De mest uppenbara exemplen är återigen det Armeniska folkmordet och Förintelsen, som ofta har beskrivits som folkmord av svenska politiker och myndigheter. Exempelvis karaktäriserades Förintelsen som ett folkmord under det toppmöte i Stockholm år 2000 som Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) tog initiativ till, och som ledde fram till bildandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA).

Trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza.

En ny granskning från Aktuellt i politiken (1/9) visar dessutom att representanter från M, KD, SD och L vid återkommande tillfällen har krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra andra påstådda folkmord, utan att invänta utslag i domstol. Vi kan ta tre exempel:

2021 krävde Moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att den socialdemokratiska regeringen skulle verka för att EU skulle ”definiera” Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang som ett folkmord (Skriftlig fråga 2020/21:1422) – som stöd för kravet nöjde sig Wallmark med att hänvisa till det ”breda stöd” som enligt honom fanns inom den amerikanska kongressen. Samma krav framfördes några månader senare av Kristdemokraternas Lars Adaktusson (Interpellation 2020/21:658).

Så sent som förra året krävde Sveriges vice statsminister Ebba Busch (KD) att den regering som hon själv ingick i skulle erkänna 1915 års folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket. Kravet har också framförts av en rad andra kristdemokrater, bland annat Robert Halef (Skriftlig fråga 2017/18:1418), liksom av Sverigedemokraterna genom Björn Söder (Motion 2020/21:96). Söder tillägger att ”Sverige bör gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter, även om det rent politiskt inte alltid är accepterat.”

I en annan sverigedemokratisk motion, som bland annat undertecknades av partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson, krävde man att Sverige skulle erkänna Holodomor, svälten som dödade flera miljoner människor i Ukraina 1932–33, som ett folkmord (Motion 2022/23:1748). Kravet har framförts flera gånger, senast av Erik Hellsborn (SD) förra året (Motion 2024/25:328). Som Hellsborn skriver orsakades nämligen svälten av politiska beslut.

Läs mer

Att regeringen eller regeringspartierna skulle ha några principer mot att använda ordet folkmord utan att ha en juridisk dom att luta sig emot stämmer alltså inte. Om de trots detta inte vill använda ordet för att beskriva Israels agerande i Gaza så behöver man söka någon annan och mer principlös förklaring. Exempelvis att man inte vill stöta sig med USA. Eller att man vill skydda Israel, ett land med vilket Sverige har nära ekonomiska och politiska band.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 02 september, 2025

Konsten att skapa en ikon

Den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner vinkar till sina anhängare från husarresten, 11 juni 2025. Foto: Luis Robayo/AFP/TT.

En kvinna på en balkong. En ifrågasatt dom utan bevis. Ett land i kris. I Argentina är en ny politisk martyr på väg att formas – den korruptionsdömda peronisten Cristina Kirchner.

Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.

För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 september, 2025

Varför vill SD lägga Sverige under Mohammed bin Salman?

I värmländska Årjäng är friheten bilburen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Jag älskar den bilburna friheten kring värmländska Årjäng – men utsläppen växer för varje motorvarv. I stället för att fylla despoternas fickor borde vi investera i ett grönt Sverige.

När man svänger av E6:an vid Uddevalla in norrut på landsväg 172 öppnar sig en av Sveriges vackraste landsändar. Först rullar fälten fram som mjuka vågor, med en och annan ko som sorglöst idisslar i värmen. Och när skogen tätnar bryts den ständigt av med lockande badplatser. Vid Billingsfors pappersbruk måste man dock stänga av luftkonditioneringen för att undvika svavelstanken.

Efter länsgränsen till Värmland når man en höjd där den blåskimrande Västra Silen breder ut sig. Här ligger Årjängs kommun, mitt i E18-land. Gränsorten Töcksfors stoltserar med två jättelika handelscenter för att betjäna alla snålrika norrmän som gärna kör långt för att spara några kronor. De törstiga gör även en avstickare till Årjängs Systembolag. Kulturen är motorburen, och man hamnar ofta bakom en epatraktor, som dånar av sin säregna blandning av dansband, techno och metal.

Här har jag tillbringat ännu en sommar, och det går inte att undgå Sveriges beroende av fossil energi. Här kör man till jobbet, affären, krogen, bilträffen och folkracet. I skogen hörs skogsmaskiner, fyrhjulingar och timmerbilar. På fälten traktorer och lantbruksmaskiner.

Vi som lockas hit söker samma frihet. Möjligheten att försvinna på en slingrande landsväg eller in i skogen. Vad man dock inte ser genom vindrutan är att varje motorvarv kräver förbränning av diesel eller bensin. Denna har pumpats upp ur undergrunden, bearbetats i ett raffinaderi och skeppats till bensinstationen. Ändå är det bara 25–40 procent av bränslet som gör nytta i motorn, resten försvinner som spillvärme. En elbil använder 90 procent av energin.

Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna.

I Sverige är det här ett särskilt dyrt problem. Medan länder som USA, Norge och Storbritannien har egen produktion av fossila bränslen måste vi importera allt. Enligt MIT:s Observatorium för ekonomisk komplexitet importerade Sverige olja, gas och kol för 216 miljarder kronor 2023 – 11 procent av vår totala import. Trots Ulf Kristerssons vallöfte 2022 om ”ett helt fossilfritt energisystem” har kostnaderna för fossilimporterna skenat under hans tid vid makten. 2021, före Rysslands invasion av Ukraina, låg den på 134 miljarder.

Större konsumtion förklarar inte allt – ökade priser och en svag krona står för det mesta. Men det visar att den fyrhjulsdrivna friheten kring Årjäng är beroende av en marknad som kontrolleras av despoter. Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna. Under pristopparna var det rimligt att sänka skatten på bensin och diesel, men långsiktigt är det inte rimligt att Sverige skickar hundratals miljarder till auktoritära länder – och Norge! – för rätten att bränna deras olja, gas och kol.

Detta är ironin. Genom globala energimarknader skapar kapitalismen en känsla av frihet hos trafikanterna, samtidigt som fossildespoterna – och norrmännen! – har fått mer makt över oss. Inför Rysslands invasion av Ukraina ströp Putin gasleveranserna till EU, och skapade kaos genom att pressa upp energipriserna. Qatar har hotat att stoppa gasleveranser om EU går vidare med krav på miljöskydd och arbetsförhållanden. Och Trump har nu tvingat EU att öka vårt fossilberoende i ett nytt ”handelsavtal”.

I Årjäng blev Sverigedemokraterna största parti med 31 procent av rösterna. Deras riksdagsledamot Jessica Stegrud vill att Sverige ska fördjupa beroendet genom att börja med gaskraft, något Sverige inte har haft tidigare.

Läs mer

I stället för att göda fossildespoterna – och norrmännen! – kan vi investera i vår egen framtid. Det brittiska klimatpolitiska rådet visar i en aktuell rapport hur elektrifieringen dämpar fossilberoendet, genom att investeringar i ett starkare elnät, förnybar energi, kollektivtrafik och laddinfrastruktur minskar behovet av olja, gas och kol. Redan från 2041 blir omställningen en nettobesparing som sedan växer för varje år.

I stället för att göra som Sverigedemokraterna vill och lägga vårt öde i Mohammed bin Salmans händer, borde vi alltså investera i vår egen ekonomi. Det borde oppositionen kunna göra till ett vallöfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 september, 2025

Kulturkanon är inte nationalistisk nog

Lars Trägårdh poserar framför sitt frilanskontor – där även Flamman har sin redaktion. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.

I morgon är det äntligen dags.

Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Kommentar/Kultur 01 september, 2025

Alex Olofsson: Efter folkfesten kom nådastöten

”Säg mig, åh, säg mig” sjöng Carola häromveckan. Svaret tycks allt mer oklart. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Så skrivs slutligen det sista kapitlet för staden som nu tycks utom räddning. Beskedet om de slutgiltiga rivningarna liknar en nådastöt.

Drygt två veckor väntade man,  tills massmedia, turister och hemvändare, som lockats upp för flytten av Kiruna kyrka, hade åkt hem. Ett spektakel som presenterades som en ”historisk händelse” och en ”folkfest”. Gruvbolaget, kommunen och turistnäringen hade gjort sitt yttersta för att gemensamt få maximalt medialt genomslag för spektaklet. Idag är det nog få som kan förneka att det var något annat än en ren maktuppvisning från gruvbolaget. För samtidigt som företaget bjöd på bröd och skådespel till Kirunaborna, slipade de på kniven – redo att med kirurgisk precision utdela det sista hugget mot samhället. De Kirunabor som lydigt köade för att få en gratis kaffe och en kycklingwrap påminner nu mest om lamm som ovetande fördes till slakt.

Dammet hade knappt lagt sig när gruvbolaget hastigt under torsdagen kallade till  presskonferens. De kommande tio åren kommer ytterligare 2 700 bostäder att rivas, och 6 000 Kirunabor kommer att förlora sina hem. Ett måste för att säkra vår ”gemensamma framtid”, enligt bolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)