Vi såg dem från andra sidan vattnet. De stod där med sina gula flaggor. Med den största avspärrningen av Stockholms innerstad sedan Obamas besökte Sverige. Med 14 000 antirasister skrikande runt hörnet. De, nazisterna, var mestadels män. Mörka kläder. Rakade huvuden. Vita. Kanske hade de själva beskrivit sig som riktiga svenskar. Tillhörande det västerländska kulturella och genetiska arvet. För det är så de definierar svenskhet. Den som föds med västerländska gener. Nu råkar det vara så att jag själv faller utanför denna definition av svenskhet. Det har i alla fall Stefan Jacobsson, ordförande för Svenskarnas Parti, talat om för mig: ”om din mamma kommer från Finland och din pappa från Irak då är du självklart inte svensk”. Nu kanske du undrar varför jag bryr mig om huruvida Stefan Johansson ser mig som svensk eller inte? Du kanske undrar varför jag över huvud taget fixerat mig vid att få bli kallad svensk. Jag har nämligen fått de frågorna. Eller som någon uttryckte det: ”Är svenskar bättre än andra?”

Svaret på den sista frågan är givetvis nej. Svenskar är inte bättre än andra. Jag är inte intresserad av att värdera människor utifrån nationalitet. Men vissa är uppenbarligen intresserade av att värdera mig utefter nationalistiska principer. Och det måste jag förhålla mig till. Att bli accepterad som svensk i Sverige innebär vissa privilegier. Att inte bli accepterad som svensk innebär att bli fråntagen desamma.
Jag är inte den som blir påhoppad av rasistiska glåpord dagarna i ända. Jag har ju ”bara” bruna ögon och brunt hår. Jag är inte svart, bär inte slöja på huvudet eller davidsstjärna om halsen och jag tigger inte på gatorna. Det gör att den fysiska hotbilden mot mig är mindre än för många andra. Men det gör mig inte ignorant mot det som drabbar mina medmänniskor. Däremot har jag ett namn som få kan uttala. Jag har en pappa från Bagdad och jag tillhör inte direkt gruppen blond och blåögd. Det innebär minskad chans att få ett jobb. När jag väl får ett jobb är det stor sannolikhet att lönen är låg och villkoren usla.

Att inte ses som svensk innebär att bära den där ständiga känslan av att behöva agera korrekt hela tiden. Aldrig göra fel, aldrig begå ett misstag. För misstaget blir inte bara ditt. Det blir hela kollektivets misstag. Hur många gånger har vi inte hört uttrycket ”men så ÄR invandrare”, som en sorts förklaring till ett dåligt beteende. Om en vit svensk gör samma sak är den bara den individen som gjort ett felsteg. Att vara blatte innebär att bära ryktet för hela blattekollektivet på dina axlar. Alltid. Du går aldrig fri. Det innebär också att du alltid vill att alla blattar ska göra bra ifrån sig för då innebär det också att du själv blir mer accepterad. Det hela är givetvis helt sjukt. Men inte desto mindre verkligt.
Men för en person vars svenskhet aldrig blivit ifrågasatt är det kanske svårt att förstå detta. Men jag ber dig ändå. Nästa gång du tänker att jag fixerat mig vid svenskheten, tänk efter vilka rättigheter och privilegier du har. Och fråga mig därefter om jag har desamma.