Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.
Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Samtidigt önskar jag mig en utbildning, trygga relationer och en hund som kan hänga med på segeläventyr i mitt framtida liv. Kan jag önska mig det, trots att vi alla står mitt i klimatkrisen, med huvudet knappt över vattenytan?
Om det finns en liten möjlighet till förändring, varför skulle vi inte försöka?
Det är inte bara jag som önskar mig trygghet och stabilitet. Ungdomsbarometerns generationsrapport visar att allt fler unga ”fokuserar på det som ligger nära” och som de själva har rådighet över, som privatekonomi och träningsideal. Ungas tilltro till att politiker kan hantera de utmaningar som finns sjunker.
Kan vi få tryggheten vi önskar oss av våra beslutsfattare? Nej. När Ebba Busch säger att den gröna omställningen är ett maratonlopp har hon rätt – med regeringens politik är omställningen ett tungt maratonlopp i en dödlig värmebölja. Politiken inger varken förtroende eller en känsla av trygghet.
Därför har jag under våren varit klimataktivist på heltid. Jag vet att människor som organiserar sitt deltagande i samhällsfrågor har möjlighet att skjuta den parlamentariska debatten åt rätt håll, såsom har skett genom historien gång på gång. Om det finns en liten möjlighet till förändring, varför skulle vi inte försöka? Vi kan inte hitta tryggheten genom att vända ryggen åt katastroferna. Tvärtom behöver vi se dem i vitögat och sparka undan de stöttepelare som katastroferna livnär sig av. Så gör Ta tillbaka framtiden när de uppmärksammar SEB:s fossila investeringar.
Jag drömmer om att alla unga inser att de kan påverka inte bara genom beslut för sin egen privata tillvaro, utan samhället utifrån den position de redan har. Studentprotesterna runtom i världen, och numera i Sverige, är samtidens mest hoppingivande exempel, och därför anslöt jag mig precis till aktivistkamraterna framför KTH. När jag återupptar mina studier till hösten visar jag att katastroferna inte kan ta ifrån mig en av mina viktigaste önskningar: Jag är privilegierad som vet att jag kan ta med mig arbetet mot samhällsförändring till universitetet.
