Inrikes 15 mars, 2023

Därför slår inflationen dubbelt mot arbetarklassen

Människor med lägre inkomster drabbas inte bara hårdare – de förväntas också stå för de uppoffringar som krävs för att motverka krisen.

För arbetarklassen utgör den stegrade inflationen ett mångbottnat hot. Dels som realitet – prishöjningarna, såväl som Riksbankens försök att justera dem, har redan åsamkat många skada. Dels som potentiellt hot. Hotet om att höjda löner kan komma att förvärra inflationen går fram som ett spöke genom den pågående avtalsrörelsen och skrämmer till ansvarstagande. Samtidigt borde dagens ansträngda läge, paradoxalt nog, kanske också kunna ses som en möjlighet.
Innan vi kommer till möjligheterna ska vi dock stanna upp lite vid skadan. Hög inflationstakt har historiskt slagit hårt mot arbetarklassen. För det första eftersom den oftast har gått hand i hand med sjunkande reallöneutveckling, alltså att lönen räcker till allt mindre. Under 1980-talet låg till exempel inflationstakten i Sverige i genomsnitt på 7,9 procent medan reallöneökningarna för samma tidsperiod landade på +0,1 procent. Under 2010-talets mer modesta inflation på i snitt 1,1 procent var reallöneökningen i stället 1,4 procent. Med andra ord lyckas löneökningarna i kronor sällan kompensera för de ökade kostnaderna vi betalar i perioder av hög inflation.

Bakom inflationsberäkningarnas generella skattningar och medelvärden döljer sig samtidigt något annat viktigt: klasskillnaderna. Inflationsmåttet mäter förändringen i priset på en ”representativ konsumtionskorg”, det vill säga vad en genomsnittlig invånare antas konsumera. I verkligheten finns det förstås stora skillnader i hur olika hushåll spenderar sina pengar. Låginkomsttagare lägger till exempel generellt en större andel av sin inkomst på basala livsmedel än vad höginkomsttagare gör, vilket innebär att prisförändringar i den varukategorin i praktiken påverkar dem mer. De här skillnaderna i konsumtion skapar en så kallad inflationsojämlikhet, som också förstärks av att de rika oftast har betydligt större möjligheter att ändra vad och var de handlar. På senare år har forskningen också kunnat visa att inflationstakten historiskt har varit högre för den fattigaste delen av befolkningar, i bemärkelsen att en större andel av produkterna de faktiskt köper har drabbats av prisökningar. Det är ett mönster som tycks gå igen även i dag. Enligt en skattning gjord av tankesmedjan Bruegel var inflationstakten i september högre för den fattigaste fjärdedelen än för den rikaste fjärdedelen i de flesta europeiska länder.

Inflation har med andra ord ofta en tendens att förstärka ojämlikheter och urholka lönearbetares och låginkomsttagares levnadsstandard. Inte konstigt att LO-ekonomen Gösta Rehn i slutet av 1940-talet uppmanade arbetarrörelsen att ”hata inflationen!” Men kanske är det inte enbart mot inflationen som sådan vi bör rikta vår frustration.

Den amerikanske ekonomen Josh Bivens på tankesmedjan Economic Policy Institute argumenterade i april förra året för att över hälften av den prisökning som hade skett i den amerikanska varu– och tjänstesektorn sedan andra kvartalet 2020 kunde härledas till fetare vinstmarginaler, medan arbetskostnader bidrog med mindre än åtta procent.

Den här typen av skattningar av vad som driver prisökningar och vilka som tjänar på dem är svåra att göra, men i Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport från oktober går det att skönja två liknande tendenser i svensk ekonomi. Den första har att göra med utvecklingen av det som brukar kallas för förädlingsvärdespriset. Det är ett mått på hur försäljningspriserna utvecklas i förhållande till priserna på insatsvaror (exempelvis råvaror). Det handlar alltså om hur mycket det kostar att ta fram en vara jämfört med hur mycket man kan tjäna på att sälja den varan. Ju mer försäljningspriset ökar i förhållande till insatsvarupriserna, desto mer ökar utrymmet för högre löner och vinster. I genomsnitt har förädlingsvärdepriset ökat med 1,4 procent per år sedan 1993. Från och med 2021 har dock ökningen skenat och var förra året uppe i 6,3 procent. Detta innebär dels att höga försäljningspriser inte enbart kan förklaras av höga inköpskostnader – en händelse som ser ut som en tanke för dem av oss som misstänker att vissa företag passat på att höja priserna mer än vad de behöver. Dels innebär det att utrymmet för ökade löner har vuxit – i alla fall i teorin. I praktiken är det dock tydligt att de som vunnit på kalaset är kapitalägarna. Detta – och nu kommer vi till tendens nummer två – syns i det faktum att den så kallade vinstandelen har ökat markant de senaste åren, på bekostnad av löneandelen. Det kan, lite förenklat, beskrivas som att en allt större andel av företagens vinstmarginaler tillfaller kapitalägarna i stället för att betalas ut i löner. Vinstandelarna fortsatte öka både 2020, 2021 och det första halvåret 2022. ”Det andra kvartalet i år”, skriver Konjunkturinstitutet i sin rapport från i höstas, ”hamnade vinstandelen i näringslivet på en nivå som ligger högt över det historiska genomsnittet”. Då bör man också notera att det är ett historiskt genomsnitt beräknat på de senaste 30 åren – en period under vilken vinstandelen hela tiden tenderat att öka på löneandelens bekostnad.

LO-facken brukar understryka att de inte tar hänsyn till nuvarande inflation i sina lönekrav – de utgår från ett scenario där Riksbanken håller inflationsmålet på två procent och tittar i stället på företagens lönsamhet i kombination med Sveriges konkurrenskraft i förhållande till Europa.

Det är bland annat en fråga om förhandlingstaktik: tar man hänsyn till inflationssvängningar nu blir det svårare att argumentera för lönehöjningar när inflationen är låg. När det gäller lönsamhet har facken, som vi kunde se ovan, bra på fötterna. Mot bakgrund av de senaste årens utveckling skulle förmodligen näringslivet som helhet klara betydligt högre lönehöjningar än LO-samordningens nuvarande krav på 4,4 procent. Särskilt som vi, med utgångspunkt i hur förhandlingarna brukar gå, kan anta att slutresultatet tyvärr kommer hamna en bra bit under.

Även med hänsyn till Sveriges konkurrenskraft förefaller LO:s lönekrav onödigt modesta. Det är förstås inte helt lätt att jämföra avtalsrörelser i olika länder eftersom avtalen har olika täckningsgrad och förhandlingsystemen ser olika ut. Men inom ett flertal branscher i för Sverige viktiga konkurrentländer har facken de senaste månaderna förhandlat sig till mer, och ibland betydligt mer, än vad som ryms inom LO:s lönekrav. Blir svenska arbetares löneutveckling sämre än andras har avtalsrörelsen inte bara tagit hänsyn till konkurrenskraften, utan gjort lönerna till en del av den. Det kan inte rimligtvis vara fackens uppgift.

Så varför kräver de inte mer? En förklaring är det tidigare nämnda spöket som går genom avtalsrörelsen: hotet om en så kallad löneprisspiral. ”Vi vill till varje pris undvika att hamna i en situation där även lönerna börjar bidra till en inflationsspiral”, som IF Metalls företrädare uttryckte det i en debattartikel i november. Tanken är att högre lönekrav kan leda till att företagen höjer priserna för att kompensera, och därigenom bidrar till ytterligare inflation.
Både den samtida debatten och fackens agerande präglas av och förstärker förgivettagna antaganden om tingens ordning. Ett sådant är just att risken för en löneprisspiral är överhängande. Men stämmer det? I november 2022 publicerade International Monetary Fund en studie med titeln Wage-Price Spirals: What’s the historical evidence?. Studiens slutsats är: bevisen är svaga, så till vida att det finns gott om historiska exempel där accelererande nominallöner inte alls stått i motsättning till att inflationen sjunkit tillbaka inom kort. Faktum är, skriver författarna, att det är precis vad som hänt i en majoritet av de 100 fall de studerat. Det kan med andra ord finnas skäl att betrakta löneprisspiraler som historiska undantag, snarare än som en naturlag.

Men låt oss för sakens skull utgå från att också en liten risk är en risk värd att ta på allvar. Då kommer vi till antagande nummer två, nämligen att det är just lönerna som måste hållas tillbaka. Även om det sällan adresseras (och talande nog inte hörs på namnet) spelar ju faktiskt vinsterna också en betydande roll för löneprisspiralerna. Höjda löner leder till höjda priser för att producenterna väljer att hämta hem de ökade produktionskostnaderna någonstans, i det fallet från konsumenterna. För de företag som precis går runt kan det förstås vara en fråga om överlevnad. För företag med god vinstmarginal däremot – och det finns som vi sett en hel del sådana just nu – är det en fråga om prioriteringar.

I stället för att spä på reallöneförsämringen kunde vi alltså kanske försöka förmå näringslivet att prioritera annorlunda. Men hur? Ett alternativ på kort sikt skulle kunna vara någon form av riktade prisregleringar, vinstskatter eller utdelningsförbud, kombinerade med investeringar för att samtidigt försöka motverka den lågkonjunktur som tycks stå för dörren. Genom prisregleringslagen har regeringen möjlighet att besluta ett högsta tillåtet pris på enskilda varor och tjänster om det finns risk för allvarlig prisstegring. Att prisregleringar kan fungera väl i vissa situationer har vi exempel på från andra världskriget, när både Sverige och USA införde omfattande prisregleringssystem som i efterhand bedömts som gynnsamma. I synnerhet när det gäller sådana nödvändiga – och för tillfället inflationsdrivande – varor som el och livsmedel kunde detta med fördel ha övervägts redan för ett halvår sedan. Samtidigt är prisreglering en svårnavigerad metod, särskilt i en tid när privatiseringar och marknadslogik har undergrävt möjligheterna till gemensamt ansvarstagande. Med prisregleringar på den inhemska marknaden kommer också svenska producenter sannolikt försöka exportera sina produkter till utlandet i stället, vilket kan leda till brist på den inhemska marknaden. Detta är också ett argument för att vissa särskilt viktiga branscher, som elindustrin, inte borde vara privatiserade från första början.

Frågan om priser och inflationsspiraler riktar också ljuset mot ett sista förgivettagande, nämligen att kollektivavtal och avtalsförhandlingar endast kan reglera löner, timmar, arbetsvillkor och så vidare, medan priser och vinster ligger helt utanför dess sfär. I Industriavtalet står det till exempel inskrivet att industrins parter ska beakta ”lönebildningens konsekvenser på inflation, sysselsättning och konkurrenskraft” – men ingenting om hur priser och vinster ska verka inflationsjusterande.

I tidigare avtal, till exempel det mellan LO och SAF i mitten av 1980-talet, fanns däremot en så kallad prisgaranti inskriven. Steg priserna mer än avtalet förutsatte och intentionen om reallöneökningar således grusades genom inflation, medförde garantin rätt till nya förhandlingar.

I dag befinner vi oss i ett läge där vinstmarginaler och utdelningar nått rekordnivåer i många branscher, samtidigt som förhandlingarna nu oavlåtligen kommer landa i reallönesänkningar. Det aktualiserar frågan om inte facken borde se över sin strategi. Tänk om de i stället för att bara vädja till arbetsgivarna om att också ta ”ansvar”, hade krävt att detta ansvar skrevs in i avtalen? Om vi ska gå med på reallönesänkningar på x procent, får ni gå med på att skära i vd-löner och utdelningar med y procent.

Oavsett vilka åtgärder som lämpar sig bäst för mer direkt krishantering borde svensk arbetar- och fackrörelse i större utsträckning ta chansen att rikta fokus mot den ojämlika logik som ligger bakom förhärskande idéer om inflationens orsaker och bekämpning. När Gösta Rehn hatade inflationen, gjorde han det samtidigt som han argumenterade för att den uppstod för att företagens vinstmarginaler var för höga. På samma sätt kan man inspireras av kamrater i andra delar av Europa just nu. Den nederländska fackliga paraplyorganisationen FNV lanserade nyligen kampanjen ”Nederländerna förtjänar bättre!” (”Nederland verdient beter!”), med demonstrationer och uppmaningar till befolkningen att agera för rättvisare lösningar på inkomstkrisen. I Storbritannien har fack tillsammans med andra organisationer lanserat kampanjen Enough is enough för att ”slå tillbaka mot den misär som påtvingats miljontals människor i form av höjda räkningar, låga löner, brist på mat, undermåliga bostäder – och ett samhälle som enbart är anpassat för en välbärgad elit”. Med tanke på att Sveriges arbetare nu står inför reallönesänkningar är det minsta man kan begära att facken gör allt i sin makt för att åtminstone få igenom ursprungskraven. Det vore dock inte fy skam om vi tog tillfället i akt att också ställa mer långsiktiga frågor om den ekonomiska ojämlikhet som inflationen placerar i blixtbelysning.

Li Eriksdotter är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 september, 2025

Avanza ger dig fyrverkerier – men huset vinner alltid

Skillnaden mellan nätkasinon och aktiesparande blir allt suddigare. Foto: Karin Wesslén/TT.

Med applådemojier och pushnotiser har aktieapparna gjort småsparandet till ett dopaminforsande mobilspel. Förlorarna är våra unga.

”Nästa lön kommer jag hit or miss”, skriver en användare. ”Hela lönen på en trade. Vinner jag, fortsätter resan. Förlorar jag stänger jag mitt Avanza.” Jublet i tråden är högt. ”Du hör hemma här! Lets fucking go”, kommenterar någon. Andra är mer återhållsamma: ”Låter som om du ska spara i fonder och hålla dig ifrån att nyttja marknaden som ett kasino 😂”.

Jag bläddrar runt på kanalen ”ISKbets”, småspararnas eget gladiatorforum på Reddit. Här samlas användarna för att posta dagens förluster och vinster – på allt mellan några hundringar till flera miljoner – och be om råd på bets, ett ord som påminner mer om kasinospel än investeringar.

Ungdomsbarometern visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet.

En användare har lagt upp Avanzas belöningsskärm för ”10K”, 10 000 sparade kronor, med applådemoji och texten: ”Den här milstolpen har 71 procent av alla avanzianer uppnått.” Gratulationerna strömmar in, och någon kommenterar: ”Minns när jag var yngre och många gick in med 500 kronor bara för att känna sig som DiCaprio i Wolf of Wall Street när man gick plus 30 kronor.”

Detta småsparande har varit argumentet när högern sålde in ISK-systemet i Sverige – och nog är många användare amatörinvesterare som riskerar allt de äger. Medan de stora pengarna håvas in av höginkomsttagare.

Vänstertidningen Jacobins sommarnummer pryddes av ett kasinobord med texten ”Huset vinner alltid”, men även finanstidningarna har börjat se mönstret. Den brittiska finanstidningen The Economist – knappast någon maoistisk kampbulletin – skriver om hur gränsen mellan spelbolag och banker luckras upp (28/8). Tidningen påminner om att ekonomer liknat börsen vid ett kasino åtminstone sedan John Maynard Keynes, men konstaterar att parallellen nu håller på att bli bokstavlig.

Amerikanska domstolar och myndigheter har öppnat för så kallade ”eventkontrakt”, där man kan satsa på allt från presidentval till idrottsresultat. Stora investeringsplattformar som Kalshi, Interactive Brokers och Robinhood erbjuder redan nu kontrakt på valutfall, sportstatistik och till och med Emmy-galan, vilket kallas ”förutsägelsemarknader”, prediction markets. Spelbolagen Fan Duel och Edge Markets har rentav gått ihop med banker för att ta fram konton och betalkort som är specialgjorda för sportspelare.

Läs mer

Gränsen mellan traditionella banker, nätmäklare och bettingjättar luckras alltså upp allt mer. I Sverige har appar som Avanza och Nordnet ”spelifierat” sparandet med jämförelser med andra användare, pushnotiser och animerade fyrverkerier. Allt för att ge samma dopaminkickar som Candy Crush eller enarmade banditer.

Systemet gör inte bara vanliga människors privatekonomier mer osäkra. Det skapar också en ny människa, som inte litar på samhället utan endast på sig själv. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2025 visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet. På fem år hade intresset för aktiesparande gått upp från 36 till 49 procent, samtidigt som var tredje ungdom uppger att de inte har råd med fritidsaktiviteter. Att man vinner val på ekonomiska frågor har alltså aldrig varit tydligare.

Vem vill egentligen ha en sådan utveckling? Svaret finns än en gång på Reddit. ”Sanningen är att huset alltid vinner”, skriver en användare. ”Den verkliga vinnaren är Kasino Avanza.”

Citaten är lätt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)