Inrikes 15 mars, 2023

Därför slår inflationen dubbelt mot arbetarklassen

Människor med lägre inkomster drabbas inte bara hårdare – de förväntas också stå för de uppoffringar som krävs för att motverka krisen.

För arbetarklassen utgör den stegrade inflationen ett mångbottnat hot. Dels som realitet – prishöjningarna, såväl som Riksbankens försök att justera dem, har redan åsamkat många skada. Dels som potentiellt hot. Hotet om att höjda löner kan komma att förvärra inflationen går fram som ett spöke genom den pågående avtalsrörelsen och skrämmer till ansvarstagande. Samtidigt borde dagens ansträngda läge, paradoxalt nog, kanske också kunna ses som en möjlighet.
Innan vi kommer till möjligheterna ska vi dock stanna upp lite vid skadan. Hög inflationstakt har historiskt slagit hårt mot arbetarklassen. För det första eftersom den oftast har gått hand i hand med sjunkande reallöneutveckling, alltså att lönen räcker till allt mindre. Under 1980-talet låg till exempel inflationstakten i Sverige i genomsnitt på 7,9 procent medan reallöneökningarna för samma tidsperiod landade på +0,1 procent. Under 2010-talets mer modesta inflation på i snitt 1,1 procent var reallöneökningen i stället 1,4 procent. Med andra ord lyckas löneökningarna i kronor sällan kompensera för de ökade kostnaderna vi betalar i perioder av hög inflation.

Bakom inflationsberäkningarnas generella skattningar och medelvärden döljer sig samtidigt något annat viktigt: klasskillnaderna. Inflationsmåttet mäter förändringen i priset på en ”representativ konsumtionskorg”, det vill säga vad en genomsnittlig invånare antas konsumera. I verkligheten finns det förstås stora skillnader i hur olika hushåll spenderar sina pengar. Låginkomsttagare lägger till exempel generellt en större andel av sin inkomst på basala livsmedel än vad höginkomsttagare gör, vilket innebär att prisförändringar i den varukategorin i praktiken påverkar dem mer. De här skillnaderna i konsumtion skapar en så kallad inflationsojämlikhet, som också förstärks av att de rika oftast har betydligt större möjligheter att ändra vad och var de handlar. På senare år har forskningen också kunnat visa att inflationstakten historiskt har varit högre för den fattigaste delen av befolkningar, i bemärkelsen att en större andel av produkterna de faktiskt köper har drabbats av prisökningar. Det är ett mönster som tycks gå igen även i dag. Enligt en skattning gjord av tankesmedjan Bruegel var inflationstakten i september högre för den fattigaste fjärdedelen än för den rikaste fjärdedelen i de flesta europeiska länder.

Inflation har med andra ord ofta en tendens att förstärka ojämlikheter och urholka lönearbetares och låginkomsttagares levnadsstandard. Inte konstigt att LO-ekonomen Gösta Rehn i slutet av 1940-talet uppmanade arbetarrörelsen att ”hata inflationen!” Men kanske är det inte enbart mot inflationen som sådan vi bör rikta vår frustration.

Den amerikanske ekonomen Josh Bivens på tankesmedjan Economic Policy Institute argumenterade i april förra året för att över hälften av den prisökning som hade skett i den amerikanska varu– och tjänstesektorn sedan andra kvartalet 2020 kunde härledas till fetare vinstmarginaler, medan arbetskostnader bidrog med mindre än åtta procent.

Den här typen av skattningar av vad som driver prisökningar och vilka som tjänar på dem är svåra att göra, men i Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport från oktober går det att skönja två liknande tendenser i svensk ekonomi. Den första har att göra med utvecklingen av det som brukar kallas för förädlingsvärdespriset. Det är ett mått på hur försäljningspriserna utvecklas i förhållande till priserna på insatsvaror (exempelvis råvaror). Det handlar alltså om hur mycket det kostar att ta fram en vara jämfört med hur mycket man kan tjäna på att sälja den varan. Ju mer försäljningspriset ökar i förhållande till insatsvarupriserna, desto mer ökar utrymmet för högre löner och vinster. I genomsnitt har förädlingsvärdepriset ökat med 1,4 procent per år sedan 1993. Från och med 2021 har dock ökningen skenat och var förra året uppe i 6,3 procent. Detta innebär dels att höga försäljningspriser inte enbart kan förklaras av höga inköpskostnader – en händelse som ser ut som en tanke för dem av oss som misstänker att vissa företag passat på att höja priserna mer än vad de behöver. Dels innebär det att utrymmet för ökade löner har vuxit – i alla fall i teorin. I praktiken är det dock tydligt att de som vunnit på kalaset är kapitalägarna. Detta – och nu kommer vi till tendens nummer två – syns i det faktum att den så kallade vinstandelen har ökat markant de senaste åren, på bekostnad av löneandelen. Det kan, lite förenklat, beskrivas som att en allt större andel av företagens vinstmarginaler tillfaller kapitalägarna i stället för att betalas ut i löner. Vinstandelarna fortsatte öka både 2020, 2021 och det första halvåret 2022. ”Det andra kvartalet i år”, skriver Konjunkturinstitutet i sin rapport från i höstas, ”hamnade vinstandelen i näringslivet på en nivå som ligger högt över det historiska genomsnittet”. Då bör man också notera att det är ett historiskt genomsnitt beräknat på de senaste 30 åren – en period under vilken vinstandelen hela tiden tenderat att öka på löneandelens bekostnad.

LO-facken brukar understryka att de inte tar hänsyn till nuvarande inflation i sina lönekrav – de utgår från ett scenario där Riksbanken håller inflationsmålet på två procent och tittar i stället på företagens lönsamhet i kombination med Sveriges konkurrenskraft i förhållande till Europa.

Det är bland annat en fråga om förhandlingstaktik: tar man hänsyn till inflationssvängningar nu blir det svårare att argumentera för lönehöjningar när inflationen är låg. När det gäller lönsamhet har facken, som vi kunde se ovan, bra på fötterna. Mot bakgrund av de senaste årens utveckling skulle förmodligen näringslivet som helhet klara betydligt högre lönehöjningar än LO-samordningens nuvarande krav på 4,4 procent. Särskilt som vi, med utgångspunkt i hur förhandlingarna brukar gå, kan anta att slutresultatet tyvärr kommer hamna en bra bit under.

Även med hänsyn till Sveriges konkurrenskraft förefaller LO:s lönekrav onödigt modesta. Det är förstås inte helt lätt att jämföra avtalsrörelser i olika länder eftersom avtalen har olika täckningsgrad och förhandlingsystemen ser olika ut. Men inom ett flertal branscher i för Sverige viktiga konkurrentländer har facken de senaste månaderna förhandlat sig till mer, och ibland betydligt mer, än vad som ryms inom LO:s lönekrav. Blir svenska arbetares löneutveckling sämre än andras har avtalsrörelsen inte bara tagit hänsyn till konkurrenskraften, utan gjort lönerna till en del av den. Det kan inte rimligtvis vara fackens uppgift.

Så varför kräver de inte mer? En förklaring är det tidigare nämnda spöket som går genom avtalsrörelsen: hotet om en så kallad löneprisspiral. ”Vi vill till varje pris undvika att hamna i en situation där även lönerna börjar bidra till en inflationsspiral”, som IF Metalls företrädare uttryckte det i en debattartikel i november. Tanken är att högre lönekrav kan leda till att företagen höjer priserna för att kompensera, och därigenom bidrar till ytterligare inflation.
Både den samtida debatten och fackens agerande präglas av och förstärker förgivettagna antaganden om tingens ordning. Ett sådant är just att risken för en löneprisspiral är överhängande. Men stämmer det? I november 2022 publicerade International Monetary Fund en studie med titeln Wage-Price Spirals: What’s the historical evidence?. Studiens slutsats är: bevisen är svaga, så till vida att det finns gott om historiska exempel där accelererande nominallöner inte alls stått i motsättning till att inflationen sjunkit tillbaka inom kort. Faktum är, skriver författarna, att det är precis vad som hänt i en majoritet av de 100 fall de studerat. Det kan med andra ord finnas skäl att betrakta löneprisspiraler som historiska undantag, snarare än som en naturlag.

Men låt oss för sakens skull utgå från att också en liten risk är en risk värd att ta på allvar. Då kommer vi till antagande nummer två, nämligen att det är just lönerna som måste hållas tillbaka. Även om det sällan adresseras (och talande nog inte hörs på namnet) spelar ju faktiskt vinsterna också en betydande roll för löneprisspiralerna. Höjda löner leder till höjda priser för att producenterna väljer att hämta hem de ökade produktionskostnaderna någonstans, i det fallet från konsumenterna. För de företag som precis går runt kan det förstås vara en fråga om överlevnad. För företag med god vinstmarginal däremot – och det finns som vi sett en hel del sådana just nu – är det en fråga om prioriteringar.

I stället för att spä på reallöneförsämringen kunde vi alltså kanske försöka förmå näringslivet att prioritera annorlunda. Men hur? Ett alternativ på kort sikt skulle kunna vara någon form av riktade prisregleringar, vinstskatter eller utdelningsförbud, kombinerade med investeringar för att samtidigt försöka motverka den lågkonjunktur som tycks stå för dörren. Genom prisregleringslagen har regeringen möjlighet att besluta ett högsta tillåtet pris på enskilda varor och tjänster om det finns risk för allvarlig prisstegring. Att prisregleringar kan fungera väl i vissa situationer har vi exempel på från andra världskriget, när både Sverige och USA införde omfattande prisregleringssystem som i efterhand bedömts som gynnsamma. I synnerhet när det gäller sådana nödvändiga – och för tillfället inflationsdrivande – varor som el och livsmedel kunde detta med fördel ha övervägts redan för ett halvår sedan. Samtidigt är prisreglering en svårnavigerad metod, särskilt i en tid när privatiseringar och marknadslogik har undergrävt möjligheterna till gemensamt ansvarstagande. Med prisregleringar på den inhemska marknaden kommer också svenska producenter sannolikt försöka exportera sina produkter till utlandet i stället, vilket kan leda till brist på den inhemska marknaden. Detta är också ett argument för att vissa särskilt viktiga branscher, som elindustrin, inte borde vara privatiserade från första början.

Frågan om priser och inflationsspiraler riktar också ljuset mot ett sista förgivettagande, nämligen att kollektivavtal och avtalsförhandlingar endast kan reglera löner, timmar, arbetsvillkor och så vidare, medan priser och vinster ligger helt utanför dess sfär. I Industriavtalet står det till exempel inskrivet att industrins parter ska beakta ”lönebildningens konsekvenser på inflation, sysselsättning och konkurrenskraft” – men ingenting om hur priser och vinster ska verka inflationsjusterande.

I tidigare avtal, till exempel det mellan LO och SAF i mitten av 1980-talet, fanns däremot en så kallad prisgaranti inskriven. Steg priserna mer än avtalet förutsatte och intentionen om reallöneökningar således grusades genom inflation, medförde garantin rätt till nya förhandlingar.

I dag befinner vi oss i ett läge där vinstmarginaler och utdelningar nått rekordnivåer i många branscher, samtidigt som förhandlingarna nu oavlåtligen kommer landa i reallönesänkningar. Det aktualiserar frågan om inte facken borde se över sin strategi. Tänk om de i stället för att bara vädja till arbetsgivarna om att också ta ”ansvar”, hade krävt att detta ansvar skrevs in i avtalen? Om vi ska gå med på reallönesänkningar på x procent, får ni gå med på att skära i vd-löner och utdelningar med y procent.

Oavsett vilka åtgärder som lämpar sig bäst för mer direkt krishantering borde svensk arbetar- och fackrörelse i större utsträckning ta chansen att rikta fokus mot den ojämlika logik som ligger bakom förhärskande idéer om inflationens orsaker och bekämpning. När Gösta Rehn hatade inflationen, gjorde han det samtidigt som han argumenterade för att den uppstod för att företagens vinstmarginaler var för höga. På samma sätt kan man inspireras av kamrater i andra delar av Europa just nu. Den nederländska fackliga paraplyorganisationen FNV lanserade nyligen kampanjen ”Nederländerna förtjänar bättre!” (”Nederland verdient beter!”), med demonstrationer och uppmaningar till befolkningen att agera för rättvisare lösningar på inkomstkrisen. I Storbritannien har fack tillsammans med andra organisationer lanserat kampanjen Enough is enough för att ”slå tillbaka mot den misär som påtvingats miljontals människor i form av höjda räkningar, låga löner, brist på mat, undermåliga bostäder – och ett samhälle som enbart är anpassat för en välbärgad elit”. Med tanke på att Sveriges arbetare nu står inför reallönesänkningar är det minsta man kan begära att facken gör allt i sin makt för att åtminstone få igenom ursprungskraven. Det vore dock inte fy skam om vi tog tillfället i akt att också ställa mer långsiktiga frågor om den ekonomiska ojämlikhet som inflationen placerar i blixtbelysning.

Li Eriksdotter är doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion 05 december, 2023

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

I år har 47 arbetare dött i arbetet – ändå vill regeringen spara in på arbetshälsoforskningen. Foto: Mats Schagerström/TT.

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter. 

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor. 

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 04 december, 2023

Räkfrossans moder

”Searching for my inner Elvis in a post Elvis society” öppnar på Bonniers konsthall den 5 december. Foto: Pär Fredin.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 04 december, 2023

John Hassler presenterar sin nya klimatutredning, som han själv inte var ”imponerad” av. Foto: Mikaela Landeström/TT.

Hur blev Tyskland världsledande på solenergi, Danmark på vindkraft och Norge Europaetta på elbilar? Alla är exempel på där staten haft en ledande roll för att påverka teknikutvecklingen. I Sverige skulle parallellen möjligen kunna dras till kärnkraften, som utvecklades under 1970-talet som en följd av tydlig statlig politik.

Annars har det i Sverige snarare rått konsensus kring att teknik- och energisatsningar måste vara teknikneutrala. Grundtanken med teknikneutrala system är att politikerna endast ska ange villkoren och marknaden sedan bestämma tekniken. Den tidigare amerikanska presidenten George W. Bush sammanfattade synsättet 2008 med att ”staten inte bör utse vinnare och förlorare i denna marknad under utveckling”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 02 december, 2023

Opera är soundtracket till ett samhälle som faller samman

Kan man komma närmare en beskrivning av tidsandan? ”Askungen” på Folkoperan. Foto: Carl Thorborg.

I tider av krig och auktoritarianism borde vi begära det som är till synes mest onödigt av allt: sopraner åt folket!

Rosa tårta, bubbel och tyll, och så kilovis med glitter på det. De slippriga systrarna, den fyllsjuka pappa, den kärlekskranke prinsen och den drulliga betjänten. Alla är samlade på scen i andra akten i Rossinis 1800-talsopera Askungen, som närmar sig klimax i balscenen under höstens uppsättning på Folkoperan. Vem är den okända, maskerade skönheten med de enorma platåskorna? När ska prinsen förstå att den vinglande blondinen är samma tjej som nyss städade trapphuset, och hur kommer de bortskämda styvsystrarna att reagera när de inser att loppet är kört?

Rossinis komiska opera innehåller allt en proppmätt nobless kunde förvänta sig av underhållning under den italo-napoleonska eran. Inga dra-åt-helvete-känslor á la wagnersk etnomysticism eller pucciniskt suicidala damer. Bara situationshumor, en massa snubblande och en oändlig följd av kvittrande koloraturer – en röstteknik som operasångare använder för att dekorera en melodi, något som sker in absurdum i den egentligen inte särskilt musikaliskt nyskapande konstformen. Krusiduller och överdåd specialskrivna för de skickligaste sopranerna och tenorerna. Vad är egentligen det här för eskapism, och vad har en sådan barnslig och otidsenlig saga med vår gravallvarliga samtid att göra?

Jag dras med av den musikaliska glädjen och kommer på mig själv med att regrediera och villigt ge efter för ett genuint engagemang i den lyckliga upplösningen. Samtidigt inser jag att regissören Nora Nilsson varit ute efter något mer somd som tränger upp till ytan, något mörkare. Julia Przedmojskas överdådiga scenografi och uppskruvade tempo är helt klart ute efter något annat, outtalat. Jo, visst är det en oförblommerad bild av samtiden som tränger fram i slutscenens uppställning, med ett enormt pysande, uppblåst knallrosa hoppslott i centrum, och en grisfest som gått totalt överstyr och är på väg mot sin avgrund?

I en samtid där en prisad miljökämpe får en Hitlermustasch påklistrad av en anrik dagstidning, när Jimmie Åkesson till tonerna av nazistrock uppmanar till rivande av moskéer, då skolpengar går till investeringar i Saudiarabien och nödlarm från vetenskapen av den svenska miljöministern avfärdas med ”en nypa salt” – då är få konstnärliga uttryck mer lämpade att fånga ett tillstånd i full färd med att implodera. Det enda mer effektfulla än en undergångskomedi så är det en undergångskomedi med höga c och vibrato.

En operabiljett kostar mellan 500 och 1  200 kronor. Ändå tillhör de flesta scenarbetare prekariatet, med osäkra för att inte säga obefintliga anställningar. Ett fält som borgerliga kommunpolitiker städar bort i sina budgetar med samma reflex som om det vore brödsmulor på ett tangentbord. Pandemin knäckte många karriärer och de skenande hyrorna och pressen på hushållen gör inte saken bättre. Särskilt som konstformen är den minst sossiga så har den inte heller värnats vänsterifrån. Men en uppsättning av det här slaget, med fingret på pulsen, visar att här finns mer att hämta än gemene socialist kan tro.

Med ekonomisk depression, samhällets tilltagande militarisering och allt fler krig i omvärlden låter kanske den glamorösa operavärldens rop på hjälp ynkligt. Men jag tror att det som förnuftet säger att vi behöver minst av allt just nu mycket väl kan vara vägen till räddning. Det är därför vi behöver begära rätten till mer opera åt folket. Inget mindre än det.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 02 december, 2023

För Israel – mot Tyskland

I Tyskland är delar av den autonoma vänstern starkt proisraelisk. Foto: Fabian Steffens/imago.

Världen över har vänstern organiserat sig i stöd för palestinierna. Men i Tyskland har en inflytelserik del av vänstern slutit upp på Israels sida – och vill avskaffa den tyska staten. Flamman träffar den ”antityska” vänstern.

I Leipzig fladdrar den antifascistiska AFA-fanan framför ett hav av blåvita Israelflaggor. ”Kamp mot antisemitismen! Ned med Tyskland – leve sionismen!” lyder ett av slagorden på de lappar som de cirka 600 svartklädda demonstranterna håller i händerna. Aktivisterna tillhör den ”antityska” antideutsch-rörelsen, en marginell grupp inom den tyska autonoma vänstern som sedan 1990-talet uttryckt starkt stöd för Israel, samtidigt som de förespråkar en nedmontering av den tyska nationalstaten.

I Tyskland har Palestinarörelsen under de senaste två månaderna utsatts för hård repression från staten: under ett par veckor rådde ett totalt förbud mot demonstrationer till stöd för Palestina, och i mitten av oktober förklarades den propalestinska ramsan ”Från floden till havet” lika straffbar att yttra som ”Sieg heil”. Antirasistiska organisationer har fått indragna bidrag, inklusive judiska Israelkritiska rörelser. Möten och framträdanden i landet med internationella vänsterprofiler som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn har avbokats med hänvisning till deras tidigare uttalanden i frågan. I en artikel i Der Spiegel misstänkliggjordes även Greta Thunbergs rörelse Fridays for future nyligen som antisemitisk.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 01 december, 2023

Varje dikt som en klar pärla

Ada Limón (född 1976) utnämndes 2022 till landets första U.S. Poet Laureate med latinamerikanskt ursprung. Foto: Anya Lorenzo.

USA-hyllade Ada Limón expanderar det lilla till det kosmiska. Från det ofödda barnet till det globala massutdöendet.

Vem ska minnas mig när jag är död? Kommer någon sörja vid min grav? Två frågor vars existentiella ångest alla känt. De med barn, och de utan.

Bärandet skildrar dödsångesten hos en kvinna som inte kan få barn. Men upplevelsen överstiger den individuella kroppen. De tusentals flyktingar som dör till följd av samtida migrationspolitik; det pågående massutdöendet av såväl språk som växt- och djurarter. Ångesten är kollektiv. I Ada Limóns diktsamling slår den ofrivilliga barnlösheten upp en port till en tidlös och allomfattande smärta över alltings försvinnande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 01 december, 2023

Vill Vänsterpartiet stryka socialismen?

Nejlikan har varit en symbol för socialismen i över hundra år. Foto: Wikimedia.

Vänsterpartiet har presenterat sitt förslag till nytt partiprogram. Det avspeglar partiets utveckling de senaste åren väl.

I det nu gällande programmet förekommer ordet socialism 44 gånger, i förslaget fem. Visst kan man hävda att etiketter inte spelar roll – ett program måste ju kunna moderniseras också språkligt. Men här avlövas begreppet socialism allt konkret innehåll.

”Att slå in på en socialistisk väg framåt handlar om att organisera arbetet på bättre sätt, för att bygga ett samhälle där vi kan leva friare liv”, heter det. Och längre på den vägen än till intet förpliktande formuleringar, som ökat statligt ägande inom finanssektorn, är man inte beredd att gå. Nooshi Dadgostar ska hädanefter slippa svara på besvärliga frågor om banksocialisering.

Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.

Vänstern är i dag mer tillbakapressad än någonsin, samhällsklyftorna vidare, kapitalet mäktigare och de nuvarande maktstrukturerna oförmögna att lösa klimatkatastrofen. Är då inte hoppet om en utveckling mot att i grunden ”omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse” – som det länge hette i det socialdemokratiska programmet – viktigare än någonsin?

Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.

Ja, Vänsterpartiet vill gärna framställa sig som den svenska modellens främsta försvarare. Man blickar gärna tillbaka till 1970-talet, när en reformvänlig socialdemokrati under trycket  av en djup samhällsradikalisering skapade en välfärdsstat, unik i sin omfattning och till stora delar befriad från marknadskrafterna.

Men det som saknas är förståelsen för den avgörande roll det socialistiska perspektivet spelade för denna utveckling.

Socialism blev plötsligt något mer än bara ett ord i högtidstal – också för socialdemokratin. SSU antog ett program för socialistisk ekonomi, där makt och ägande skulle överföras från privatkapitalet till folkvalda organ, fackföreningar och kooperationen. Kvinnoförbundet krävde att bostadsproduktionen skulle socialiseras. Broderskapsrörelsen förespråkade en ekologisk socialism som krossade kapitalismen.

Och som kronan på verket ställde sig LO, under klang och jubel, bakom kravet på löntagarfonder, med det uttalade syftet att överföra makten över företagsägare till fackföreningarna.

Ett uttalat socialistiskt perspektiv var sannerligen inget hinder för att bygga världens starkaste välfärdsstat – det var en förutsättning.

Det finns ännu en symbolmättad förändring i programförslaget. I det gamla nämns ”kamp” 44 gånger, i förslaget en. Ord som strejk, demonstrationer eller civil olydnad är helt strukna.

1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år

I stället introduceras ett helt nytt ord, ”förhandlingsstyrka”. Det förekommer 20 gånger, gärna kopplat till elliptiska formuleringar som ”ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi.” Det är ett uppenbart försök att knyta an till den svenska modellens tradition av att lösa samhällsmotsättningar med fredliga förhandlingar

Men 1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år. Den långa perioden av arbetsfred bröts genom en våg av vilda strejker. Demonstrationer var legio, civil olydnad ett hedersord. De politiska kvinnoförbunden, nöjde sig inte längre med att lobba med tröga män, eller förhandla i slutna utskottsrum, utan förenade sig med Grupp 8 i mäktiga demonstrationer för daghemsutbyggnad och kvinnofrid.

LO lämnade förhandlingsbordet och fordrade lagstiftning för att avskaffa arbetsgivarnas oinskränkta makt att leda och fördela arbetet, drev igenom LAS och en ny arbetsmiljölag och krävde att regeringen genomförde löntagarfonder. 

Om det framlagda förslaget antas kommer vi för första gången sedan arbetarrörelsens barndom sakna ett parti som öppet verkar för att ersätta kapitalismens makt med ett socialistiskt samhälle byggt på de arbetandes självorganisering.

Är det verkligen vad svensk vänster behöver i dag?

Ledare 30 november, 2023

Socialdemokratiskt ryggsmisk leder inte till himlen

Träsnitt av två socialdemokrater från Nürnbergkrönikan, 1493. Foto: Wikimedia.

Med ekonomiska svångremmar och migrationspolitisk självspäkning försöker Socialdemokraterna göra bot inför väljarna. Men de enda som kommer att tacka dem är Sverigedemokraterna.

1349 anlände digerdöden till Tysk-romerska riket, och från stad till stad – Mainz, Köln, Limburg – vandrade flagellanterna för att be om syndernas förlåtelse. De heliga självpryglarna bar röda kors och piskade sig på ryggen framför kyrkorna medan de sjöng: Tretten herzu wer busen will/So flihen wir die heisse hell. (”Häng med, den som vill straffas/Så flyr vi det heta helvetet”).

Limburgkrönikan från 1617 är en eldig sidoläsning till Socialdemokraternas nya rapport ”Framväxten av parallellsamhällen”, som ska ligga till grund för reformåtgärder som presenteras i vår. ”Jag är kritisk både mot mig själv och mitt eget parti”, säger riksdagsledamoten Lawen Redar till Aftonbladet (27/11). Rappen är riktade mot partiets tidigare öppna migrationspolitik.

”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna”, enligt rapporten, som slår fast att den ”största samhällsförändringen under 2000-talet i Sverige är den förändrade demografin på grund av invandringen.”

När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Visst erkänner rapporten behovet av sociala satsningar, men det har vi också hört förr. Givetvis har Sverige också förutsättningarna att integrera våra nya invånare. Sådana ambitioner spelar dock ingen roll så länge vi medvetet svälter ekonomin: sedan 1990-talet har Sverige styrts av en åtstramningspolitik helt i flagellanternas anda. Till och med språkdräkten var av kristet snitt: ”Den som är satt i skuld är inte fri”, förklarade Göran Persson, och fick budgetsaneringen att framstå som den enda vägen till omvändelse.

Medan socialdemokraterna fortsätter predika nyliberalismens evangelium är det i stället Ebba Busch som besvarar vänsterns böner om en omvälvning av Sveriges finanspolitik – och öppnar för ett statligt investeringsprogram för järnvägar, vägar, bostäder och välfärd. Att detta i sammanhanget radikala förslag presenteras av en högerregering, och inte den socialdemokratiska oppositionen, säger allt om hur marinerad dagens socialdemokrati är i 1990-talets åstramningsdogmer. När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Liknande strategier ser vi i land efter land, och resultaten borde få socialdemokraterna att kallsvettas. I nästa nummer av Flamman publicerar vi en lång analys av det turkiska valet av Halil Karaveli. Han visar hur Kemal Kilicdaroglu, ledare för det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP, försökte besegra Erdogan genom att flirta med den konservativa högern. Löftena inkluderade att utvisa alla syriska flyktingar inom ett år och behålla de 54 fängslade kurdiska borgmästarna i sina celler. Samtidigt spelade han ned skillnaderna i ekonomisk politik, med argumentet att högern ”också vill hjälpa de fattiga”. Valresultatet är tydligt: trots – eller just på grund av – anpassningen vann Erdogan överlägset.

Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

I Nederländerna har socialdemokratin imploderat på ett liknande sätt, efter att ha misslyckats med att opponera sig mot mittenhögern och Mark Ruttes nyliberala ekonomiska politik och i stället hakat på den främlingsfientliga retoriken. Som två nederländska skribenter påpekar i Jacobin bildade partiet i stället en mittenkoalition med honom mellan 2012 och 2019, och blev därmed också medskyldiga till regeringens åtstramningspolitik. Denna dubbla högersväng hjälpte högerpopulisten Geert Wilders att vinna överlägset förra helgen.

Men trots allt detta lever drömmen om ett liknande mittensamarbete kvar även i Sverige. Daniel Färm, politisk redaktör på socialdemokratiska Aktuellt i politiken, föreslog precis att Moderaterna skulle riva upp Tidöavtalet och samarbeta över blockgränserna ”för Sveriges säkerhets skull” (Di, 28/11).

Att röra sig högerut kring både finanspolitik och migration, samtidigt som man varnar för hur farlig högern är, är en strategi dömd att misslyckas. Socialdemokratin behöver ett eget politiskt projekt. Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

De enda som kommer att tacka dem, när domen faller om tre år, är Sverigedemokraterna.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 30 november, 2023

Ida Gabrielsson: ”Regeringen lägger bördan på hushållen”

Foto: Mikaela Landeström/TT.

Som ny ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet vill Ida Gabrielsson lyfta politikens roll i klimatomställningen. ”Om det inte går en buss kan man inte ta den”, säger hon till Flamman.

Under onsdagen meddelade Vänsterpartiet att Ida Gabrielsson blir partiets nya ekonomisk-politiska talesperson när Ali Esbati slutar efter ett och ett halvt år. 

Över telefon berättar Ida Gabrielsson att uppdraget känns roligt och viktigt, särskilt i en tid av ekonomisk recession. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]