Medan USA bombar båtar och mobiliserar trupper dansar Nicolás Maduro i tv och vädjar till Trump om fred. Det surrealistiska ögonblicket döljer ett allvar: Venezuela kan bli nästa frontlinje i ett nytt amerikanskt interventionskrig.
Den 2 september meddelade USA sitt första angrepp mot en båt där, enligt amerikanska uppgifter, elva personer kopplade till den så kallade ”Tren de Aragua” färdades. De anklagades för att ha lämnat Venezuela med avsikt att transportera narkotika till USA.
Sedan dess har USA bombat mer än två dussin snabbgående båtar, attackerat flera mindre ubåtar och dessutom utplacerat krigsfartyg på internationellt vatten. Därtill har amerikanska styrkor stationerats i allierade länder, och nya restriktioner införts i venezuelanskt luftrum.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Trump har därmed väckt till liv två äldre doktriner som styrt över landets utrikespolitik. Det ena är kriget mot drogerna, som sedan 1970-talet använts för att motivera interventioner i länder som Panama och Colombia. Den andra, Monroedoktrinen, går ända tillbaka till 1800-talet och säger att USA ska styra över sin egen hemisfär.
De enda verkliga vinnarna skulle bli vapenindustrin och de aktörer som exploaterar ett invaderat lands naturresurser.
Nu har Trump dessutom introducerat ett tredje begrepp, ”Cartels of the sun” eller solkarteller. De började omnämnas i journalistiska granskningar som pekade ut höga venezuelanska militärer som ledare för ett organiserat narkotikanätverk med smuggelleder mellan Colombia och Venezuela – med USA som slutdestination. Benämningen Cartel del los soles tog fart i slutet av 1990-talet, och etablerades under 2000-talet genom venezuelanska medier och internationella nyhetsbyråer. En av de första officiella rapporterna som använde begreppet kom från USA:s finansdepartement och dokumenterade korruption inom det bolivarianska nationalgardet. Generalerna inom GNB bär ”solar” på sina axelklaffar – det är därifrån namnet kommer.
Berättelsen fick ytterligare ny kraft 2015 när Leamsy Salazar, tidigare säkerhetschef åt både ex-presidenten Hugo Chávez och inrikesministern Diosdado Cabello, vittnade inför amerikanska myndigheter. Han hävdade att Cabello ledde kartellen och samarbetade med den mexikanska Sinaloa-kartellen för att transportera droger genom Venezuela.
Venezuelas regering förnekar fortfarande alla anklagelser och avfärdar dem som ogrundade. Än i dag finns det inte heller några beslagtagna transporter som kunnat kopplas direkt till ”Cártel de los soles”. Ändå har USA stämplat den som terrororganisation.
Reaktionerna i Venezuela dröjde dock. Efter att kategoriskt ha förnekat anklagelserna och svurit att försvara fosterlandet mot ”den imperialistiske yankeen”, beordrade visserligen Nicolás Maduro mobilisering av de väpnade styrkorna samt rekrytering och utbildning av frivilliga. Samtidigt har han gjort återkommande uppmaningar till dialog och fred.
I ett av sina senaste offentliga framträdanden riktade han till och med en vädjan till Donald Trump – och stämde upp i ”Imagine” av John Lennon, medan han höll upp två fingrar på båda händerna i en fredsgest och sakta gungade fram och tillbaka. I en annan video dansar han till en remix av ett fredstal han hållit.
Maduro fick dock inget gehör – varken i Vita huset eller någon annanstans i regionen, förutom hos sina traditionella allierade Kuba och Nicaragua. Regimen var redan djupt delegitimerad efter de senaste valen och hade mycket begränsat internationellt stöd. Länder som Brasilien, Chile och Mexiko – trots ideologiska beröringspunkter – har uppmanat till dialog.
Andra, såsom El Salvador, Argentina, Ecuador, Dominikanska republiken, Trinidad och Tobago och Panama, har öppet ställt sig bakom USA och tillåtit amerikanska trupper och vapen på sina baser. Maduros största hopp – Kina och Ryssland – har nöjt sig med diplomatiska och verbala fördömanden av en potentiell invasion. Några konkreta militära åtaganden har dock inte skett, allt har stannat vid retorik.
En annan viktig aspekt är den ekonomiska. Trots USA:s sanktioner är Venezuela fortfarande ett oljland med enorma energitillgångar och rika naturresurser. På det sociala planet har massmigrationen av venezuelaner ökat drastiskt under de senaste åren, driven av fattigdom och politisk förföljelse. Till detta kommer hundratals politiska fångar, dokumenterade människorättskränkningar, brist på transparenta val och minimal tolerans för kritik – faktorer som gjort landet internationellt isolerat och hårt sanktionsbelagt.
Men frågan kvarstår: varför Venezuela?
I grannlandet Colombia är flera karteller fortsatt aktiva, och narkogerillor kontrollerar områden där stora mängder droger produceras. Ecuador har blivit ett logistiskt nav för mexikanska karteller som genom lokala grupper kontrollerar hamnar och skickar stora narkotikapartier till Europa och USA. Nyligen dömdes en honduransk expresident till 45 års fängelse i USA för att ha smugglat tonvis med narkotika – innan han blev benådad av Donald Trump – och landet förblir ett av huvudleden i smugglingen.
En invasion av Venezuela skulle skapa ett farligt prejudikat, starkt påminnande om Vietnamkriget. Huruvida Venezuela kan utvecklas till ”ett nytt Vietnam” beror på flera faktorer: lokal motståndskraft, geografin och styrkan i internationella stödet till Caracas. Om dessa samverkar kan konflikten bli utdragen och förvandlas till ett ”träsk” för USA, likt Vietnamkriget.
De som skulle betala det högsta priset är dock civila: tusentals oskyldiga människor utan politiskt inflytande. Det skulle innebära massflykt, dödsoffer, fattigdom och förstörelse – precis som i Afghanistan, Irak och Syrien. De enda verkliga vinnarna skulle bli vapenindustrin och de aktörer som exploaterar ett invaderat lands naturresurser.
Narkotikan, då? Den lär fortsätta förgifta gatorna i USA – precis som tidigare.
