Det franska presidentvalet tycks väldigt enkelt. Enkelheten kommer av att vi i samtliga nyhetsartiklar kan läsa att landet absolut måste skapa fler osäkra anställningar, skära i sitt pensionssystem och göra landet mer attraktivt för storföretagen. Det är ramen, omsorgsfullt snickrad av bedömare på The Economist och Financial Times, vars bedömningar vi kan läsa i svenska tidningar nära nog ordagrant med några dagars fördröjning. Dock på försåtligt avpolitiserat manér:”alla” vet idag att Frankrike måste ”reformeras”.

En så överväldigande entydig analys måste naturligtvis balanseras för att inte anses partisk. I fallet Frankrike är det enkelt, för motkandidaten, Ségolène Royal är något så uppseendeväckande som kvinna. Paradoxen verkar inte vara synlig i mediesfären, men faktum är att deras fixering vid Royals kön har lagt hela hennes politiska program med höjningar av minimilöner, bostadsbyggande och skolsatsningar i skugga. Med ett tidstypiskt resultat: högern får problembeskrivningen, vänstern får vara med som demokratisk utsmyckning.

Informationen är milt sagt otillräcklig. Valets karaktär av historiskt vägval, med betydelse för oss i Sverige är undansmusslad. Om Nicolas Sarkozy vinner kommer han vara den förste presidenten i Frankrike någonsin som anser att Frankrikes intressen ligger i linje med USA:s. Frankrikes utrikespolitik kan ändras i grunden – det kommer få konsekvenser även för EU:s gemensamma utrikespolitik. Sarkozy strävar efter att köra över opinionen mot EU-konstitutionen – då skulle Nederländerna snart vara det enda land som står i vägen för antagandet av den gamla varianten. Det nyliberala systemskifte som Sarkozy vill genomföra skulle också förändra balansen på EU-nivå. Frankrike har i vissa frågor varit en återhållande kraft mot den liberaliseringsagenda som utgår från Bryssel.
Det finns alltså goda skäl för högerkrafter att skjuta in sig på Frankrike, precis som de gjort under lång tid. Huvudverktyget är – snarlikt SAF:s kampanjer i Sverige under 1980-talet – att utmåla Frankrike som ett efterblivet land och sedan skylla alla Frankrikes misslyckanden på ”vänsterpolitik”. Båda bilderna är tveksamma.
Det är sant att Frankrike brottas med stora sociala problem och hög arbetslöshet – men det har de flesta europeiska länder. Storbritanniens utbildningssystem är i kris, nyfattigdomen växer lavinartat i Tyskland och arbetslösheten har länge varit rekordhög i Finland. Det har inte förhindrat högern att utmåla dem som framgångshistorier. Frankrike är ett land som på många områden har betydligt bättre sociala indikatorer än de länder som utmålas som lyckade exempel på liberala regimer.

Det är sant att det alltjämt finns kvar sociala landvinningar – i den meningen ligger Frankrike till vänster. Frankrike har några riktiga tillgångar: en mycket stark offentlig sjukvård – enligt FN en av världens bästa – och ett pensionssystem som tillåter människor att tidigt gå i pension. Resultatet är två tydliga välfärdsindikatorer: Frankrikes medelålder är en av de högsta i världen samtidigt som nativiteten ligger mycket högt. Detta arv från efterkrigstidens sociala reformer är knappast skälet till att den franska tillväxten är låg och arbetslösheten hög.

I övrigt är bilden av Frankrike som ett exempel på vänsterpolitikens misslyckande överhuvudet märklig efter fem års högerregering och tolv år med en högerpresident. Inte heller vänsterregeringen Jospin 1995-2002 förde någon stark vänsterpolitik: aldrig har så många företag privatiserats i Frankrike som under den regeringen.
Nej, Frankrikes kris påminner tvärtom mycket om vår egen. Frankrike har några av världens starkaste storföretag. För en vecka sedan slogs rekordet på börsen, CAC 40. Men dagens storföretag skapar inte fler jobb – de avskaffar dem istället. Och den sittande högerregeringen har varit mer upptagen av att sänka skatterna för de rika än av att skapa arbete. Men det kan man väl inte skriva i tidningen?