När jag stiger av planet i Khartoum andas jag in den afrikanska luften. Anwar, min vän från det sudanesiska utrikesdepartementet hälsar mig välkommen på arabiska och tar med mig till flygplatsens VIP-rum för att stämpla mitt pass. Medan vi väntar försöker jag via TV och tidningar få veta vad som hänt på det afrikanska toppmötet angående konflikten i Darfur.
Konflikten i den västsudanska provinsen Darfur flammade upp i februari 2003. Detta efter att rebeller revolterat mot den diskriminering de sudaneser med afrikanskt ursprung utsatts för av regeringen i Khartoum. Dessutom anklagas regeringen för att ha samarbetat och stöttat en arabisktalande milisstyrka kallad Janjawit, detta för att få bukt med rebellerna. Enligt beräkningar från FN har 180 000 människor dött sedan konflikten bröt ut 2003. Konflikten har lett till svält och massutbrott av olika sjukdomar som bägge skördat många liv.
Den afrikanska unionen (AU) har varit mycket aktiva för att få till stånd ett eldupphör mellan de stridande grupperna. Unionen har haft intensiva diplomatiska kontakter och i början av 2004 skickade man en fredsbevarande styrka som under 2005 kommer att utökas i storlek. En av de grundläggande principerna från AU: s sida har varit att inte tillåta västerländska styrkor att närvara i Darfur.
Statschefer från de sju afrikanska länderna Sudan, Eritrea, Egypten, Libyen, Tchad, Nigeria och Gabon samlades nyligen i Libyens huvudstad Tripoli för att diskutera konflikten i Darfur. På mötet enades man om att konflikten ska lösas utan icke afrikansk inblandning och dessutom att konflikten är en fråga för den Afrikanska unionen. Statscheferna enades dessutom om att ge den kontroversielle libyska ledaren Moammar Khadaffi i uppgift att försöka bryta det rådande stilleståndet i fredsförhandlingarna och försöka förmå de stridande parterna att nå en fredlig lösning.
En annan mycket viktig sak som toppmötet ledde fram till är att Sudans president Beshir och hans eritreanska kollega Afeworki nådde en överenskommelse om att försöka få slut på konflikten. De bägge ledarna har varit i konflikt med varandra sedan mitten av 90-talet och har anklagat varandra för att stödja rebeller och oppositionsgrupper.
I och med att Sudans grannländer på detta sätt är inblandade i ett försök att få slut på konflikten kan man andas en försiktig optimism om att en fredlig lösning är möjlig. Om grannländerna, som är viktiga biaktörer i konflikten genom sitt stöd till de olika stridande grupperna, kan delta i förhandlingar med rebellerna ökar chanserna att de lyckas. Som ett exempel har både Eritrea och Tchad goda relationer med olika rebellgrupper i Darfur. Anledningarna till varför länderna valt att stödja rebellerna är olika men klart är att ett stoppat stöd skulle försvåra en fortsatt konflikt.
Förhoppningsvis kan konflikten få ett snabbt slut men om det kan ske utan icke-afrikansk inblandning återstår att se. AU har i alla fall tagit ett stort steg i rätt riktning. Att gamla fiender kan enas på detta sätt visar att AU nu är en politisk kraft att räkna med på afrikanska kontinenten. Västvärlden måste, om man menar allvar med att man vill se ett demokratiskt och starkt Afrika, låta AU sköta denna fråga.
Dock är det ingen anledning att glömma bort och inte tala om en konflikt som ändå fortfarande pågår och varje dag skördar nya liv. Genom att uppmärksamma konflikten sätts de afrikanska ledarna under press för att verkligen leva upp till den överenskommelse de nu träffat.
