Stefan Jonsson, enligt mig en av Sveriges mest spännande essäister för tillfället, fokuserar i sin nya bok Tre revolutioner. En kort historia om folket inledningsvis på de folkmassor som gjorde och gör uppror, men ändå hamnat utanför den elitfokuserande historieskrivningens ramar.
Hur har detta påverkat vår syn på demokrati?, frågar sig Jonsson och studerar tre konstverk som handlar om tre olika europeiska revolutioner. Vad säger visualiseringarna av revolutionen och folket om den tid och de samhällen som de är en del av?
Det är ordet “massan” som står i centrum för Jonssons idéhistoriska intresse. Före 1789 betecknade ordet en obestämd kvantitet av vilken substans som helst. I och med den konservativa reaktionen på franska revolutionen började ordet dock användas som en beteckning på människor. Jonsson påpekar att det är paradoxalt att “massorna” i och med denna begreppsförskjutning förlorar sin substans, samtidigt som folket av revolutionen formellt upphöjs till suverän.
Efter franska revolutionen görs alltfler begreppsliga gränsdragningar mellan den nya styrande klassen, borgerligheten, och les classes dangereuse (de farliga klasserna), folkmassorna. Det föds så småningom vetenskapsgrenar som ska utforska “massmänniskans” psykologi. Snabbt ersätts det revolutionära, nyckfulla, hotfulla “massväldet” med en representativ demokrati, som länge per definition utestängde just folkmassan ifrån det demokratiska styret.
Ännu idag, slår Jonsson fast, spökar det tidiga 1800-talets negativa bild av den konturlösa, irrationella och farliga massan liberalernas föreställning av demokrati.
Jonsson tar oss med på en resa från Eden i bollhuset år 1789 över “det moderna genombrottet” (som av föga övertygande skäl dateras till just år 1889) till 1989 års Europa. De konstverk som utgör utgångspunkterna för hans betraktelser kring demokratins natur och makthavarnas syn på befolkningsflertalet är Jacques-Louis Davids målning Eden i bollhuset, James Ensors Kristi inträde i Bryssel 1889 och Alfredo Jaars installation De älskade den så mycket, revolutionen.
Han visar hur franska revolutionens hovkonstnär David egentligen bara visade folket i roll som statister. I Ensors monumentala målning däremot flyter rollerna ihop: borgarna, folket och överheten deltar samtliga i ett vilt myllrande karnevalståg. Den belgiske konstnären “iscensätter en konflikt mellan förnuft och vansinne, mellan social ordning och uppror”, vilket enligt Jonsson markerar övergången till den nya epoken. Och i och med moderniteten utvecklas även samhällsvetenskaperna och så småningom den sociala ingenjörskonsten.
I bokens tredje del analyseras år 1989, men egentligen är Jonsson förbryllande ointresserad av det som skedde just då i östra Europa. Det är globaliseringen och västvärldens utestängande av “dom andra” – de fattiga, flyktingarna, migranterna – som står i fokus av såväl konstnären Jaars verk som för Stefan.
Jonssons egna tankegångar. Enligt Jonsson markerar år 1989 övergången till en ny epok som markeras bland annat av nationalstatens undergång. Det gör att begreppet “folk” blir till ett “förbrukat begrepp”, den demokratiska visionen spränger de nationalstatliga gränserna, som den representativa demokratin en gång i tiden satt upp.
Jonssons bok är en mycket elegant framställning av eliternas förakt – och skräck – för det presumtivt revolutionära folkflertalet. Greppet att ta tre konstverk som utgångspunkter för denna framställning och symboler för varsin epok är skickligt. Tyvärr styrs bokens avslutande del i alltför stor utsträckning av Jaars perspektiv, postmodern konstruktivistisk teori om “de andra”, samt Michael Hardts och Antonio Negris tveksamma teoribygge om “mängdens” revolutionära potential.
Men hans slutgiltiga budskap är ändå sympatiskt: den representativa demokratin har begränsat demokratin och är idag, drygt 200 år efter att den inrättades i Paris, fortfarande “lika torftig” som då.
