Kultur 12 augusti, 2003

De flesta kan nynna med

Under sjuttiotalet lyckades en journalist hitta gamla dokument i Tyska centralarkivet, som visade på samarbetet mellan svensk polis och Gestapo under andra världskriget. Detta berättar Maria-Pia Boëthius i sin bok Heder och samvete. I arkivet återfanns bland annat Gestapos förteckning över 600 svenska antinazister, från olika politiska läger.

Teaterdirektör Karl Gerhard var en av dem som stod med på Gestapos svarta lista. Om tyskarna kommit och befriat oss, hade han antagligen varit en av de första svenskar som skjutits.

Karl Gerhard (1891–1964) hette ursprungligen Karl Johnson. Från 1908 ägnade han sig på heltid åt skådespeleri. Han slog snart igenom som komiker och artist. Men han var också symbol för en helt ny revykultur. Karl Gerhard bröt fullständigt med den tama och snälla revygenren. Istället blev han känd som vass samhällsskildrare.
Förlaget Bakhåll ger nu ut en samling med gamla 78-varvsinspelningar. Skivan Hästen från Troja innehåller femton av Karl Gerhards mest kända kupletter.

Karl Gerhard var mot nazismen långt innan ”alla” var mot nazismen. 1939 hade han pläderat för bildandet av en bred motståndsrörelse mot den framväxande fascismen, i broschyren Finns fascistfara i Sverige:
”Om de äro ärkehertigar eller sjåare, kommunister eller högermän, är mig just nu likgiltigt. Våra olika meningar få vi diskutera den dag, då det fria ordet och den fria tanken åter äro tryggade i världen”, skrev han då.

Karl Gerhards paradnummer genom tiderna är Den ökända hästen från Troja, som ingick i revyn Gullregn 1940. Sången har kommit att stå som symbol för ”det andra” Sverige; det som inte fjäskade för vårt södra grannland under kriget.

Titeln anspelar på Homeros gamla grekiska berättelse om hästen från Troja. Under det trojanska kriget ska grekiska soldater ha gömt sig inuti en jättelik trähäst, som trojanerna släppt in innanför sina stadsmurar. På natten hoppade soldaterna ut och anföll Troja inifrån.
Karl Gerhard menade att de svenska nazistvännerna utgjorde en modern trojansk häst.
”Allting går igen, ur tidens grums och mögel / dyker fram en skrämmande fantom / Även Grekland hade sina Wanderwögel / fostrade i Sparta och i Rom / Ur seklers skugga, ur årtusends damm / ett mystiskt spöke i nutiden stiger fram / Det är den ökända hästen från Troja / moderniserad till femte kolonn / Majoren Quisling är en papegoja / som imiterar så gott han har förstånd / Vi äro synbart blott fredliga pågar / med grekisk rakborste uti vår hatt / Men i ett huj dra vi fram våra bågar/ och storma Troja från insidan by natt”

De tyska reaktionerna lät inte vänta på sig. Nazityskland hade en legation i Stockholm, och kort efter premiären framförde legationen sin protest till det svenska utrikes- departementet. Eftersom vissa regeringstjänstemän hellre värnade om anpassningen till det nya Europa, än om yttrandefriheten, förbjöds kupletten med hänvisning till ordningsstadgan. Karl Gerhard vägrade att ta bort den och framförde den samma kväll. Först efter att Stockholms polismästare hotat att stänga hela teatern, plockades numret bort.

Senare kom Karl Gerhard att sätta in numret i revyn igen. Och när kriget vände efter slaget vid Stalingrad var det nästan acceptabelt att kritisera nazismen offentligt.

Karl Gerhard skojade ofta, i mer eller mindre förtäckta ordalag, om manlig homosexualitet. Inte minst fjollig sådan. En av hans mest kända kupletter är Jazzgossen, där han vänligt driver gäck med den tidens fjollmode.

”Med rytmiskt vaggande höfter / vi gossar gör vår entré / Vår byx har press, vår vrist nobless / Och vår hållning är något blasé / Vår blick ger trötta små löften / till Sturegatans publik”
Karl Gerhard var gift tre gånger med olika kvinnor. Men från mitten av 1940-talet och fram till sin död levde han tillsammans med en annan man, Göthe Ericsson.
– Homosexualitet var inget man uppmärksammade på den tiden. Alla var införstådda med Karl Gerhard och hans Göthe. Det gjordes ingen affär av det, berättar skådespelerskan Anna-Lisa Ericsson i en intervju som återges i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960.
Gemensamt uppfostrade paret Karl Gerhards adoptivdotter Fatima, som hade afrikanskt ursprung. Ett samkönat par som adopterar en svart flicka, jodå, det är Sverige på 1950-talet vi pratar om.

Karl Gerhard lär ha skrivit ungefär 4 000 visor och kupletter. Och enligt Karl Gerhard-sällskapet finns det över 400 skivinspelningar av och med honom.
Att göra urvalet till den nya skivan kan alltså inte ha varit helt lätt för förlaget. Jag tycker man har lyckats få till en bra blandning. Men visst saknar man ett par titlar. Därför är jag monarkist, eller Per Albin Hanssons Boogie-Woogie-Vind-För-Vågi-Groggy-Vals, till exempel.

Det är synd att inget texthäfte följde med skivan. De flesta kan väl nynna på någon Karl Gerhard-visa, men det gäller att också lyssna på texten. Den gamla slagdängan Nu ska vi vara snälla från 1935, som först verkar just bara snäll, har en tydlig politisk tendens. En vers riktar sig mot den svenska undfallenhetspolitiken:
”När hela världen offrar miljon på miljon / på krut och kanon, har Sveriges nation / blott en försvarsminister, men inget försvar / Den flotta vi har, man indrar och spar / Om fienden kommer från luften till oss / så gömmer vi oss, och då kan han ej slåss
Och hjälper ej det får vi sjunga förstås / att nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla”

I samma visa ironiserar Karl Gerhard också om just den menlösa musik som inte tar ställning:
”Jag sjunger om lärkor och sippor och sånt / Ty nu ska vi vara, nu ska vi snälla / Som inte går över en viss horisont / så ingen behöver, ingen behöver gnälla / Det om vår regeringen har skrivits en del / Om alla dess statsunderstödda små fel / Men nu ska regeringen tigas ihjäl / Ty nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla”
Karl Gerhard var inte snäll. Han sjöng inte bara om ”lärkor och sippor och sånt”. Det var därför han hamnade på Gestapos dödslista. Det är också därför han är värd att återutges.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 juni, 2024

Svenska jordgubbar smakar ruttet

En ny dansk dokumentär visar hur hopsmetat näringslivet är med gängkriminaliteten. I Sverige ser det troligtvis ännu värre ut. Det är hög tid att vi synar vår överklass.

En vecka innan midsommar slog polisen till mot gängledaren Ismail Abdos närmaste män. Under insatserna, som sträckte sig över hela Sverige, greps flera personer. Brottet de misstänktes för var inte mord, dråp eller ens misshandel, utan fuffens med bärförsäljning. Abdo – som själv går under namnet Jordgubben – ska ha marknadsfört bären som svenska, trots att de var importerade från Belgien. 

Vid första anblick är historien hjärtevärmande. Det är ett brott taget från en pilsnerfilm, ett fall för Kling och Klang eller Kalle Blomkvist.

Men den som tittar närmare förstår att de röda bären inte bara är till för att säljas på torgmarknaden, utan också har ett annat syfte: penningtvätt. Bolagen i Abdos omloppsbana används för att flytta pengar från narkotikahandeln till den vita ekonomin. 

Jordgubbarna du åt på midsommarafton kan alltså ha sponsrat gängkriget i Sverige

Jordgubbarna du åt på midsommarafton kan alltså ha sponsrat gängkriget i Sverige. Men ta det lugnt – den risken verkar finnas i princip vad du än gör. I alla fall om Sverige lider av samma sjuka som Danmark, där en svart svan just flaxade rakt in i semesterfirandet. 

Hon heter Amira Smajic, är utbildad jurist och känd som Isdrottningen. I över tio år var hon knutpunkten mellan Köpenhamns undre och övre värld, och blev expert på komplexa upplägg för att dölja penningtvätt och annan ekonomisk brottslighet. Tills hon en dag bestämde sig för att lämna det livet, och i samråd med TV2:s grävredaktion började wallraffa som sig själv. Resultatet visas på SVT Play som Den svarta svanen.

Vad som sedan utspelar sig är bisarrt. Genom vägguttagen på Smajics lilla kontor filmas möten med allt från sönderfestade MC-knuttar till stekare från näringslivet som vill få hjälp att trolla bort några miljarder från skattmasen. Ibland är de där samtidigt, ibland sker konsultationen i enrum. Men gradvis upplöser sig alla tittarens föreställningar om en ”undre värld” med vattentäta skott mot den ”övre” världen. 

Att det ser annorlunda ut i Sverige är en naiv förhoppning. ”Mycket tyder på att det troligen är än värre här”, säger kriminologen David Sausdal till Dagens Nyheter

Den som följt exempelvis bygg- eller transportbranschen vet också att även vår ”vita” ekonomi är genomsyrad av tveksamma upplägg. När fem byggarbetare föll mot döden i Sundbyberg i vintras var det 19 underleverantörer närvande på bygget. En expert beskriver det som ett sätt att få ansvaret för arbetsmiljön att ”försvinna” i ett moln av oklarhet. Strategin verkar vara framgångsrik: än så länge har inget åtal väckts i fallet.

Utan hjälp från skrupellösa advokater och medlemmar i Bandidos blir det inga byggen

Den nya som Den svarta svanen visar är inte att kriminalitet existerar även i arbetslivet, utan snarare hur grundläggande den svarta ekonomin är för den vita. Utan hjälp från skrupellösa advokater och medlemmar i Bandidos blir det inga byggen. ”De behöver varandra”, som Amira Smajic själv säger.

I dokumentären beskrivs hon som en svart svan – ”en budbärare som tvingar oss att förändra hela vår syn på Danmark”. Kanske borde även vi på andra sidan sundet ta oss en funderare, och titta närmare på vad våra miljardärer egentligen håller på med.

Läs mer

Det räcker att kika på vårt andra grannland Norge, där miljardären Petter Stordalen i våras dömdes för skattebrott och fick betala tillbaka 200 miljoner till staten. Själv menade Stordalen att han inte gjort något fel – men också att han såg domen som ”en del av att driva affärsverksamhet”.

Summan var visserligen småpotatis för Stordalen, som vid tillfället var i färd med att införliva Friends Arena i Stockholm i sin fastighetsportfölj. Affären lyckades, och nu ska nationalstadion byta namn. Från och med nästa vecka heter den Strawberry Arena.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Krönika 23 juni, 2024

En grupp överlevare startade Kibbutz Buchenwald i en nazists tidigare lyxvilla i tyska Geringshof 1945, med drömmar om att flytta till Palestina. Foto: Eva Tuchsznajder Lang/United States Holocaust Memorial Museum.

Judar ska inte behöva gå bakvägen in på universiteten. Så skrev Judiska ungdomsförbundet i en debattartikel i Svenska Dagbladet (29/5), där de menade att slagord som hyllar intifadan eller kräver att sionismen ska krossas är våldsförhärligande och antisemitiska, vilket får judiska studenter att känna sig otrygga på universiteten. I stället önskade man dialog.

En fungerande dialog om ord som ”sionism” och ”intifada” kräver dock förståelse för vilken betydelse begreppen har för olika grupper – både för den palestinska diasporan och för judar som identifierar sig med Israel. Orden leder nämligen rakt ned i djupet av respektive grupps nationella trauma.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 juni, 2024

Vänstern får inte blanda ihop klass med ras

Decennier av nyliberal politik föregår både förortsvåldet och Sverigedemokraternas framgångar. Foto: Anders Wiklund/TT.

När Hanif Bali spådde att rasbegreppet skulle användas för att förstå förortsvåldet hakade förvånansvärt många till vänster på. Men förklaringen är varken människors gener eller rasuppfattningar, utan decennier av nyliberal politik.

När jag i början av april skrev att det biologiska rasbegreppet bör fortsätta vila på historiens sophög, trodde jag mig sparka in en öppen dörr. Jag anade inte vilken storm som väntade.

Efter att ha kritiserat Hanif Bali och Emma Hager för att damma av pseudovetenskapligt skallmäteri, fick jag mothugg från religionshistorikern Stefan Arvidsson (29/4).

”Hallå! ’Materialism’, någon?”, utropade han.

Rasdebatten som följde i Flamman spikades igen av idéhistorikern Sven Widmalm, en av Sveriges mest publicerade forskare på rasbiologins historia. Han förklarade (30/5) varför begreppet är vetenskapligt dött, och argumenterade för att dess återkomst har mer att göra med radikalhögerns framgångar än nya forskningsrön.

Men Arvidssons utfall om materialism kräver fortfarande ett bemötande. För en marxist handlar begreppet nämligen inte, som Arvidsson verkar tro, om att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer. Tvärtom bygger det på att människans beteende påverkas av våra livsvillkor.

Detta är inte akademiska hårklyverier, utan centralt för att landa rätt i frågan om segregation och integration, som Hanif Bali utvecklade i en förvånansvärt nyanserad kommentar. (Han verkar även ha tappat hånförmågan under föräldraledigheten när han skriver att jag förfärat greppat mina ”pärlhalsband och nosringar” över rasbegreppet – pärlor, jag är väl ingen Östermalmsdam?)

Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet.

Bali skriver att det stora överlappet mellan härkomst och våldsbrott i Sverige kommer att leda till att många förklarar den dåliga integrationen med ras – även om han själv avfärdar de ”oanvändbara amerikanska rasbegrepp” som ”vänsterns rasideologer” vill importera.

Men som socialist letar jag tvärtom efter förklaringar i segregation och fattigdom. Det senare är vad Marx menar med materialism, inte det förra.

Hanif Bali har också rätt i att denna sammanblandning av klass och ursprung är särskilt lätt att göra i Sverige, där fattigdom är sju gånger vanligare för barn med utländsk bakgrund än bland dem med svensk bakgrund. Det är därför Tobias Hübinette och Catrin Lundberg (6/5) kan påstå att vi behöver rasbegreppet för att förstå ojämlikheten. Argumentet är att Sveriges historia som ”spetsnation för rastänkandet” präglar oss än i dag, exempelvis i form av segregation.

De har visserligen rätt i att ras existerar på ett sociologiskt plan, alltså att människor kan behandlas olika beroende på hudfärg, som när en adopterad afrosvensk som äter jordgubbstårta som vi andra ratas i krogkön på grund av hudfärg. Men på två punkter har de fel.

Dels, som Sven Widmalm påpekar i sitt svar och Ola Larsmo skriver i boken Lektion 11: En bok om rasbiologi (2022), låg Sverige inte alls i rasbiologisk framkant, utan inspirerades av Tyskland, som i sin tur inspirerades av USA.

Men ännu viktigare: segregationen beror inte främst på rasismen. Vi hade ett klassamhälle med slumområden även innan välfärdsstaten, och byggandet av segregerade svenska satellitförorter för att lösa bostadskrisen föregår invandringen i tid. Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet. Analysen har knappt bäring där, och ännu mindre i Europa.

Inspiratör. Martin Luther King under en 8 mil lång protestmarsch mellan Selma och Montgomery i delstaten Alabama i mars 1965. Foto: AP.

Vi har inte arbetslöshet i förorten för att Gustav III bedrev slavhandel i Karibien, eller för att Herman Lundborg gjorde rasbiologin trendig även i Sverige. Denna syn på ett evigt rasistiskt Sverige har mycket gemensamt med Sverigedemokraternas syn på kulturer som statiska, och kan framför allt inte förklara varför rasismen har exploderat just nu. Eller varför den även har gjort det i andra europeiska länder, som varken har varit framträdande inom rasforskning eller slavhandel.

Det är här materialismen kommer in i bilden.

Vi har arbetslöshet för att vi i början av 1990-talet övergick från att prioritera full sysselsättning, till att hålla inflationen så låg som möjligt. Vi har en bostadskris för att vi slutat bygga. Vi har fattigdom och bristande välfärd för att samhällets rikaste vill ha fler sätt att tjäna pengar – både genom att skolan och välfärden säljs ut, och genom att arbetarnas löner hålls tillbaka.

De som drabbas hårdast av detta är förorternas fattiga arbetare, inte minst i form av den gängbrottslighet som har blivit till ett missnöjesparti för unga män utan framtid. Det mest antirasistiska man kan göra i Sverige är att vända denna utveckling.

Självklart finns rasism i Sverige – svenska minoriteter som afrosvenskar, muslimer och judar utsätts ständigt för hatbrott, och ett parti sprunget ur nazismen styr landet. Men de har kommit till makten som en konsekvens av decennier av nyliberal politik, som har fått tillräckligt många väljare att tappa tron på att socialdemokraterna fortfarande är intresserade av att skapa ett bättre samhälle. Sverigedemokraterna är inte källan till denna politik utan resultatet. Om vänstern lyckas visa för högerväljarna att vi faktiskt kan förbättra även deras liv, så kommer tillräckligt många av dem att komma tillbaka.

Läs mer

Och om man nödvändigtvis ska lära av amerikaner, så kan man i varje fall lära av de bästa. Låt mig från mina samtal med Ola Larsmo och Sven Widmalm låna två klassiska påminnelser om varför överklassen så gärna vill att vi pratar om ras i stället för klass. Det ena är Bob Dylans låt ”Only a pawn in their game”, om mordet på den svarta människorättsaktivisten Medgar Evers:

”En söderpolitiker predikar till den fattiga vita mannen/Du har mer än de svarta, klaga inte/du är bättre än de, du är född vit […] Men han är bara en pjäs i deras spel.”

Och så Martin Luther Kings sista bok Where do we go from here (1967), i rader som ekar av ett klassiskt tal utanför Capitolium i Montgomery 1965. Där beskriver han den giftiga tanken att vita är mer värda än svarta, som de mäktiga viskar i de fattiga vitas öron som tröst när deras barn ”gnyr av en hunger som inte kan stillas”.

”Deras behov av ett krig mot fattigdomen är inte mindre desperat än de svartas. I södern har de lurats till rasfördomar och avhållsamhet från gemensam kamp. Men ironiskt nog bekämpar de inte bara de svarta med denna attityd, utan samtidigt även sig själva.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 22 juni, 2024

Som en repig skiva

På utställningen ”Electronic”, på Designmuseet i London, visades föremål från banbrytande elektroniska artister som Kraftwerk och Jean-Michel Jarre. Foto: Nils Jorgensen/Shutterstock

Musiken är inte bara en plats för nostalgi, utan även för att fantisera fram en bättre värld. Enligt två nya böcker verkar vi ha tappat förmågan att drömma, men kanske är det musikkritiken som tappat förmågan att tänka.

Vart tog framtiden vägen? Runt om i vänstern diskuteras samma fråga. Flamman är bara en av de röster som under det senaste året har försökt återuppväcka ett samtal om utopier. Detta påpekar Mathias Wåg i senaste numret av Brand, med ”framtider” som tema. Någon form av gemensam horisont tycks nödvändig om det alls ska finnas en vänster som inte låser sig i tanken på ”motstånd” utan vill ta steg mot någonting bättre än den värld vi nu lever i.

Men ligger det i ordens makt att frambesvärja denna horisont? Kanske är det inte främst de skrivna utopierna – teoretiska eller skönlitterära – som bär kraften att skaka oss loss ur nuets förlamning. Om någon konstart arbetar med att möblera om mellan dåtid, nutid och framtid, så är det musiken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Kultur 21 juni, 2024

Att minnas ett pistolskott i magen

Poeten Marina Tsvetajeva föddes i Ryssland, levde i Paris och dog i Sovjetunionen.

Marina Tsvetajeva tecknade ner sina barndomsminnen i exilens Paris på 1930-talet. Den nästan hundra år gamla historien blixtrar av barnets starka förnimmelser före språket.

Fantastiskt bokförlag, Faethon. De pumpar ut kvalitetslitteratur – och bara kvalitetslitteratur – som om landet var befolkat av idel läsare av Dante, Handke, Herakleitos och Marina Tsvetajeva.

Faethons återutgivning av Annika Bäckströms Tsvetajeva-översättning från 1981, Min ryska barndom, är ett klockrent exempel på förlagets gärning och gåtfulla aura. Marknadsföring är ett område de bara inte har tid med. Undertecknad hörde av sig för att få ett recensionsexemplar och fick svar på mejl, men någon bok kom aldrig. Till slut gick jag ut och köpte den, och fann den mystiskt paketerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Petersen
Författare och kritiker.
Essä 21 juni, 2024

Det är inte jag (det är vi)

Malin Norberg, ”Staring at someone like a ghost”, Kungliga konstakademiens kandidatutställning 2019. Foto: Jean-Baptiste Bérenger.

Narcissismen går som ett spöke genom historien. I dag finns möjligheten att porträttera sig själv i varenda ficka. Men vad som ofta förkastas som självupptagenhet kan i själva verket vara en källa till politisk förändring.

För många år sedan lovade jag en vän att sluta ta selfies. Eller i alla fall pausa. Detta var under en period jag kunde tillbringa timmar med att fotografera mig själv, och hon föreslog att det nog vore bra för min hälsa.

Det är svårt att beskriva exakt varför det var problematiskt, även fast jag höll med henne om att det fanns något destruktivt med min självupptagna hobby. Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd. För det är inte helt självklart, när jag begär att andra ska uppmärksamma mig, är det mig själv eller andra jag begär? Mig själv eller andra jag är besatt av? Och vad är värst? Jag menar, vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Myrna Lorentzson
Psykologstudent och skribent.
Veckobrev 20 juni, 2024

SD vill få mig att sälja min Telecaster

Ska jag sälja min elgitarr?

Det är min första tanke när Timbro släpper boken Hårdrock, frihet, uppror, med tio högerskribenter som alla älskar growlsång och distade Gibson V-gitarrer.

Samtidigt som boken ges ut välkomnar Ulf Kristersson Chiles vänsterpresident Gabriel Boric med en hög svenska metalplattor. Bara någon vecka tidigare har Jimmie Åkesson EU-röstat med ett hårdrocksfölje i Sölvesborg och kallat Sverigedemokraterna ”det rockigaste partiet i Sverige”.

Nu överväger jag att aldrig vidröra min Telecaster igen. (Med tillhörande silverface ’68, ni som vet ni vet.) Jag har nämligen spelat i diverse hobbyrockband sedan jag var femton, och nu är vi småbarnsföräldrar som jobbat på en platta i … tio år?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Samtidigt är det decennier sedan rocken utmanade någon. Vem som helst kan få ta den för min del. Min teori är att rocken slutgiltigt dog med Kurt Cobains självmord den 5 april 1994, efter att han insett att till och med bandet som skapades för att krossa yuppiekulturen blev en miljardfranchise. Sedan dess har rocken varit museal, vilket absolut inte är någon kritik med tanke på hur mycket jag älskar museer. Men det intressanta nya har hänt på annat håll, framför allt inom elektronisk musik.

Högern får alltså gärna vara rockigast i Sverige för min del. Och de har faktiskt en poäng, med tanke på att hårdrock inte spelades på radio i det socialdemokratiska Sverige och i stället fick importeras som samizdat-musik. Oförmågan att själv ta sig an det nya gjorde att många kulturformer som uppfattades som vänster i andra länder blev höger här. Inte minst när rejvkulturen, som fyllde nordbrittiska industrilokaler med dans i opposition med Margaret Thatcher, blev en hobby för välduschade nyliberaler i 1990-talets Stockholm.

Att se rock som höger är inte ens nytt. Hur vänster är det egentligen att göra motstånd genom att köpa jeans och cd-skivor – är det inte bara det sätt som marknaden ledde över 60-talsvänsterns energi till köpmönster? Så lyder i varje fall en vanlig kritik som bland annat är förknippad med Luc Boltanskis och Eve Chiapellos bok The new spirit of capitalism. 68-ungdomens coola konsumtion var kapitalismens nya anda, enligt denna kritik.

I min bok Extas i folkhemmet beskriver jag hur Europas första psykedeliska rockklubb Filips i Stockholm, som under sin korta existens på några månader 1967 huserade allt från Jimi Hendrix till Jefferson Airplane. Men den 5 december hyrdes lokalen ut till Stockholms marknadsförening, som ”i äkta psykedelisk miljö” diskuterade hur man skulle kunna sälja fler utsvängda jeans till landets 1,2 miljoner tonåringar.

Kanske var det rockens slutpunkt i Sverige. Eller början – den kanske alltid var ett jippo? Inget fel med det i så fall. Men det finns ingen anledning att känna ensamrätt till den.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 20 juni, 2024

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Judiska Centralrådet – låt er inte kapas av en rörelse som inte vill er väl.

Väderrapporten spådde skyfall. Ändå hade ett litet gäng samlats vid ett kafé intill Kungsträdgården för att tillsammans protestera mot Sveriges vapenhandel med Israel.

Försvarsmakten har lagt en miljard på kommunikationssystem från israeliska Elbit Systems, medan Malmöföretaget Aimpoint exporterar rödpunktssikten till Israel. Vad slutprodukten gör i händerna på IDF har världen kunnat bevittna i form av ohyggliga bilder av blodiga barn, skakande av smärta och skräck.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]