Nyligen firades 75-jubileumet av segerdagen världen över. Striden om historieskrivningen pågår dock fortfarande. Den borgerliga versionen där det hitlerska maktövertagande och utrotningskriget framför allt bör förstås som ett uttryck för ”kollektivism” och ”totalitära strömningar” – och därmed jämställas med såväl kommunism som socialdemokrati – har knappast någon bäring bland seriösa forskare, men har varit behändig när det kommit till att bygga nationella myter och rättfärdiga senare maktanspråk.
I Östeuropa hyllas nazistiska kollaboratörer som ”antikommunistiska motståndsmän” och att påpeka att det i många fall var lokala nazistsympatisörer, grevar, fabrikörer och frivilliga, som deltog i förföljelserna och massmorden – och inte sällan tjänade sig en rejäl hacka under tiden – är förenat med risker. Inte minst konstnärer och författare som försökt gå emot den officiella linjen har blivit utsatta för hårda angrepp och repressalier.
I våra ockuperade grannländer Norge och Danmark har mytbildningen mest handlat om att bevara bilden av ett klassöverskridande folkligt motstånd och tona ner förekomsten av femtekolonnare och fascism hemmavid. Danske Anders Refns film De förbannade åren, som nu har premiär på svenska biografer, har därför väckt stor uppmärksamhet i hemlandet i och med att den fokuserar på de danska medlöparna snarare än hjältarna och ifrågasätter den nationella berättelsen.
De materiella förutsättningarna förändras och borgerligheten ändrar sina stolta ideal därefter.
De förbannade åren följer tillvaron hemma hos fabriksdirektören Karl Skov (Jesper Christiansen). ”Usch, den vulgära människan”, utropar mormor i sin pälskrage när familjen Skov får reda på att Hitler angripit Danmark, men för de danska kapitalisterna är det självklart att man måste ställa produktionen i Nazitysklands tjänst. Ockupationen skapar ju arbetstillfällen och dessutom lugn och ro på arbetsplatserna eftersom alla kommunister och fackföreningsmän gripits! Flera vill gå längre än så och föreslår att Folketinget sätts ur spel och en grupp av ”rikets främsta män” i stället bör leda Danmark.
Skov är dock en idealistisk borgare som tror på den liberala demokratin, och därmed anklagas för att vara ”finkänslig” när han tackar nej till tyska erbjudanden om affärsmöjligheter. Men när han förlorar den engelska exportmarknaden början även Skov – som varje kapitalist som vill överleva – snart att snegla mot den tyska och plötsligt blir det ett större problem att hans ena son kommer hem med antifascistiska tidningar än att hans andra son ansluter sig till de nazistledda frikårerna på östfronten (med de bevingade orden ”jag är inte nazist, jag är antikommunist”).
De materiella förutsättningarna förändras och borgerligheten ändrar sina stolta ideal därefter. Skov är ju egentligen trygg i sina liberala värderingar, och om inte han producerar åt tyskarna gör väl någon annan det. Att De förbannade åren i stället för att hylla den liberala antinazismen pekar på dess inkonsekvens mellan ord och handling – och dessutom rakt på borgerlighetens permanenta tendens åt fascism – gör att den säkert lär reta upp en och annan historierevisionist här också.