Utrikes 10 september, 2003

”De försökte döda våra drömmar men vi fortsätter att drömma”

Flammans latinamerikareporter Dick Emanuelsson har för tidningens räkning bevakat temat Chile i flera decennnier, både från Chile och Sverige. Just nu befinner han sig i Chile där diskussionen är intensivare än någonsin om vad folkregeringen Unidad Popular (UP) betydde för den chilenska nationen.

CHILE Klockan slog 22:30 och en mjuk behaglig röst meddelade: “Detta är Radio Moskva som sänder de senaste nyheterna från Chile”. Så lät det varje kväll på den sovjetiska radions kortvåg. Då, efter den 11 september 1973, fanns det ingen internet, mail eller ens fax som kunde informera omvärlden om de barbariska händelser som utspelades i det som skulle blivit den “fredliga och chilenska vägen till socialismen”. Radionyheterna på kvällarna utgjorde en slags förbindelselänk med kampen och själva livet.

Chilenska vänner har berättat om hur pappan i hemmet inskärpte för sina barn att de under inga förhållanden fick röra “pappas radio” för att inte inställningen på radion skulle försämras nästa natt. Andra har berättat om hur medlemmar ur det fascistiska partiet Patria y Libertad åkte runt i arbetarområdena och besköt de fönster där lägenhetsinnehavaren hade för hög volym på radion.

Trettio år har gått, men den chilenska samhällskroppen har ett öpet sår som inte läks, trots att militärdiktaturen formellt överlämnade makten till sina civila efterföljare 1991. Tre socialist- och kristdemokratiska samlingsregeringar har, trots tidigare löften, inte gjort upp med straffriheten och de oerhörda brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks av en fascistisk kamarilla den 11 september 1973 och de efterföljande åren.
– Vi inser att vi inte kan bryta den vitala inringning som förtycker Chile utan att först ha återerövrat våra naturresurser ur händerna på det utländsska kapitalet, förstatligat kreditsektorn, genomfört en genomgripande jordreform och tagit kontrollen över import- och exporthandelssektorn, sa president Salvador Allende på en historisk presskonferens den 5 maj 1971. Han kom att få rätt – men han utmanade samtidigt den chilenska borgarklassen och dess allierade i världens mäktigaste stat, USA.

Trettio år efter statskuppen sitter jag vid Stilla havet i det vackra Arica och minns tillbaka i några egna personliga reflektioner. Arica är Chiles nordligaste stad, en stad som erövrades av Chiles väpnade styrkor 1879 när de sopade bort peruanska och bolivianska styrkor från det som i dag är norra Chile. Bakom “Stillahavskriget” stod den brittiska imperialismen, som i Chile såg sin chans att lägga under sig den viktiga salpetern i det som var södra Peru och Bolivias utfart mot Stilla havet. Britterna öppnade salpetergruvor där det chilenska proletariatet under ledning av kommunistpartiets grundare Emilio Recabarren kom att växa fram. Men när tyskarna uppfann den syntetiska salpetern i början av 1900-talet svalnade det brittiska intresset i motsvarande grad.

Och det är så man ska se Unidad Popular och Salvador Allendes valseger den 4 september 1970. En valseger för läkaren som bars fram av miljoner chilenare med förhoppningen om ett bättre liv, en enorm livs- och stridslust att återerörvra Chiles pulsåder, den chilenska kopparn. Den hade i decennier, i likhet med salpetern, plundrats av de nordamerikanska företagen Anacondas och Kennecott. Det handlade om att återerövra Chiles nationella självständighet och värdighet, som Allende och UP hade understrukit på presskonferensen den 5 maj 1971. Men för att göra det var man tvungen att ta strid, de visste att inga segrar var gratis.

Återerövra Chiles pulsåder
Den 2 december 1971 presenterades lagförslaget 17.450 som innebar nationalisering av den chilenska gruvindustrin. Till och med högern intog en låg profil medan kristdemokratiska partiet gav sitt stöd till lagen. Bakgrunden är inte svår att förstå.
Lagdekretet innebar att ett skadestånd skulle utbetalas till de nationaliserade gruvornas ägare, men eftersom dessa hade fört ut en sammanlagd vinst på över tio miljarder dollar, ansåg folkfrontsregeringen att endast Compania Minera Andina skulle kompenseras, med ett skadestånd på 4,8 miljoner dollar.
– Vinsterna som de hade skördat de senaste 15 åren var så överdrivet stora, sa Allende vid FN:s Nationalförsamling i december 1972. Ett exempel är Anaconda Company som under denna period hade ett genomsnittsöverskott per år på 21,3 procent av insatt aktiekapital medan Kennecott Copper Corporation uppvisade hela 52 procent. 1967, 1968 och 1969, det vill säga åren innan gruvornas nationalisering, redovisade USA-förtaget gigantiska vinster med 100, 115 respektive 200 procents utdelning på insatt aktiekapital. Medan Kennecott och Anaconda hade ett genomsnitt i andra länder som låg på 10 respektive 3,6 procent per år, använde de till och med dubbel bokföring för att pressa ned sina gigantiska vinster för att föra ut Chiles rikedomar.

Mot denna utplundringspolitik handlade det om att vinna tillbaka Chiles pulsåder. Enligt undersökningar innebar nationaliseringen av kopparn att staten 1972–1985 hade inkomster som översteg 20 miljarder dollar. Det var en av orsakerna till att Chile i jämförelse med andra latinamerikanska länder har kunnat uppvisa en ekonomisk stabilitet.

Men i dag, efter 17 års militärdiktatur och tolv års socialistiskt+kristdemokratiskt styre, har den statliga sektorn endast en tredjedel av gruvsektorn, där tio procent av vinsterna dessutom går till de väpnade styrkorna.
Den svenska regeringen under Olof Palme fick krav från USA:s Richard Nixon att inte betala de fakturor som det chilenska statliga gruvbolaget skickade till företaget Gränges, som importerade mycket koppar från Chile. Palme föll till föga och under lång tid låg Gränges’ betalning för chilensk koppar infryst, vilket medförde att den svenska socialdemokratiska regeringen bidrog till det ekonomiska sabotaget, eller den “ekonomiska kollapsen” som regeringen Nixon hade beslutat att verka för med CIA som verktyg.

”Jorden till den som brukar den”
Frågan om en jordreform har varit en vattendelare i Latinamerika. I Chile hade denna inletts redan 1967 under den kristdemokratiska regeringen. Men det var folkfrontsregeringen som intensifierade den och skapade ett nytt jordbruk och en framtid för de jordlösa lantarbetarna och bönderna.
Det halvfeodala jordbruket med stora gods hade sedan 1930-talet bara ökat med två procent årligen, medan befolkningen ökade 2,6 procent. Viktiga grödor som vete och andra basgrödor hade dessutom minskat i produktion.

Regeringen Frei hade exproprierat 3,55 miljoner hektar men 1972, när storgodsväldet likviderats, hade regeringen Allende exproprierat ytterligare 5,34 miljoner hektar. Bara den storgodsägarvänliga högern röstade mot jordreformen. Men Allendes och vänsterregeringens lagförslag om att sätta ett tak på 40 hektar för maximala markinnehavet röstades ned, när kristdemokraterna fick stöd av högern. Därmed förblev maxtaket 80 hektar.

Industrin förstatligas
Den 2 december 1970 förstatligades textilföretaget Bellavista de Tomé, som svar på att ägarna stängt fabriken. Dessa i sin tur hade stängt fabriken som svar på en strejk från arbetarna. Arbetarna insåg vilket enormt stöd den hade i vänsterregeringen. Ytterligare företag skulle gå samma väg och 50 procent av de företag som ingick i större monopolföretag förstatligandes. Staten gick vidare med bankerna för att undvika finanseillt kaos och sabotage. Utrikeshandeln var en annan strategisk sektor.

Kommunister, socialister och president Allende var väl medvetna om att denna historiska omvandling av Chile inte kunde genomföras, om inte de i spetsen också deltog i ledningen av den demokratiska stat som var under uppbygge. Därför tog representanter för fackföreningarna, arbetarna och andra folkliga sektorer plats i ledningen för företag, jordbrukskooperativ och den administrativa förvaltningen. För första gången ingick arbetare i en chilensk regering.

”De sociala förvandlingarna som landet behöver kan bara ske om Chiles folk i sina händer tar makten och i realiteten utövar den effektivt”, hade UP:s program fastställt.
Med kopparn, jorden och finanssektorn i folkets makt och ägo gick Unidad Popular vidare på samhällslivets alla områden. På en av landets haciendor växte Victor Jara upp. Hans mamma var känd som en fantastisk folksångerska – sonen skulle komma att bli känd över hela världen, när han de svarta dagarna i september 1973 sjöng UP:s valsång Venceremos! Därefter avrättades folksångaren och kommunisten Victor Jara.

CIA skrider till verket
USA:s president Richard Nixon, indragen i krigen i Indokina, tvekade inte i att fastställa domen mot Salvador Allende och UP – ”vi måste slå sönder den chilenska ekonomin” – för att fälla regeringen. Nixon gav via CIA:s bulvaner av olika slag, oberoende organisationer, journalister, bankirer, affärs- och industrimän nödvändiga miljontals dollar för att skrida till verket mot den nyfödda chilenska självständigheten.

Bara 24 dagar efter Allendes valseger, den 28 september, gav CIA-chefen för den västliga hemisfären, William Boe, ordern som innebar den chilenska ekonomins kollaps. USA-kontrollerade finans- och bankorgan, som Interamerikanska utvecklingsbanken, stoppade alla krediter till Chile. Däremot betalades ut miljoner dollar till dagstidningen El Mercurio och till taxi- och åkeriägare som genomförde vecko-långa strejker, för att stoppa eller sabotera produktion och distribution. Pengar till fascistiska rörelsen Patria y Libertad medförde mord på regeringens allierade eller militärer som var lojala mot grundlagen och regeringen.
Mot denna undermineringsverksamhet mobiliserade regringen och Allende de breda samhällsgrupper, som insåg att vad som stod på spel var deras framtid. Reaktionen lyckades inte skapa det missnöje som de trodde skulle vara den avgörande faktorn för att fälla regeringen. Tvärtom befäste UP sin ledande position i kommunalvalet i mars 1973. Detta accelererade USA:s och det inhemska borgerskapets planer på en statskupp, som inleddes på morgonen den 11 september samma år.

Exilen
Vi är en del av denna generation som vuxit upp med det chilenska dramat och exemplet på vilka mäktiga krafter som sätts i rörelse när folket självt tar hand om statsrodret.
Den blodiga statskuppen utförd av ett antal höga chilenska militärer, med general Augosto Pinochet Ugarte i spetsen, var i praktiken enbart verktyg i händerna på de ansvariga – de som i sekel hade plundrat den chilenska nationen på dess rikedomar.

Dessa kunde inte tillåta att Chile frigjorde sig från det totala beroendet av storkapitalet och stormakter som i Chile såg en del av sin bakgård. Eller som en känd USA-medborgare uttryckte det: ”USA har inga vänner, bara intressen”.

Statskuppen innebar att tiotusentals chilenare anlände till Sverige, Norge och övriga delar av världen. Chile kom Sverige närmare när El Chino, som jag hade sett på de östtyska filmarna Schuman&Hainowsky film om koncentrationslägret Chacabuco, anlände till Sverige.

Böcker, filmer, föredrag och tal av bland annat Sveriges hjältemodige ambassadör i Santiago vid tiden för statskuppen, Harald Edelstam, som kom till Stockholm och inför rörda chilenare berättade om hur han i ambassadens bil räddade många chilenare som undslapp de chilenska gorillornas klor.

Skräcken släpper
Den 4 september 1983 stod jag vid Salvador Allendes grav, som då återfanns i staden Viña del Mar, grannstad till Valparaiso. Jag minns det som om det vore igår, pappan som höjde sin knutna hand tillsammans med sin 7–8-årige son och skanderade slagord mot militärdiktaturen som omringat kyrkogården. Tio år hade gått efter statskuppen och de första nationella protestdagarna inleddes mot diktaturen.

Den 28 augusti, en vecka innan det första högtidlighållandet av Allende, hade 25 000 poliser och armésoldater skjutit ihjäl 28 människor vid den stora protestdagen.
Den 11 september 1983 reste de fattiga invånarna, i Santiagos så kallade poblaciones, barrikader och förhindrade karabinjärerna att utöva sitt terrorvälde.
Ett nytt Chile, ett kämpande Chile, hade fötts, tio år efter de gastkramande dagar då Salvador Allende i det bombade presidentpalatset slogs till slutet mot Pinochets specialtrupper.

Med den k-pist som Fidel Castro hade överlämnat under sitt besök 1971, då han varnade för den analkande fascismen, gav Allende sitt liv för det Chile som han under hela sitt liv hade kämpat för.
I juli 1983 träffade jag Sergio Buschman i Managua, Nicaraguas huvudstad. Nicaragua var befriat sedan den 19 juli 1979 i en revolution genomförd av FSLN, Sandinistiska fronten för nationell befrielse.

Jag hade träffat Buschman ett halvår tidigare i Stockholm, då den i Chile kände såpaskådespelaren hade anlänt i spetsen för en salvaoransk-nicaraguansk teatergrupp. Men nu stundade annat.
– Om ett par månader kommer du att få höra dramatiska nyheter från Chile, sa Buschman.
Och mycket riktigt. I december samma år meddelade den underjordiska gruppen FPMR, Frente Patriotico Manuel Rodriguez, att den hade gripit till vapen för att tillsammans med folket störta diktaturen som inte lämnade dem några andra kampalternativ.

Pinochet i bakhåll
Den 6 september 1986 skakades Chile av den obekräftade nyheten att landets diktator Pinochet hade omkommit i ett bakhåll utfört av FPMR. Men diktatorn hade haft tur, hans fem livvakter hade dött när ett kommando, utbildat på Kuba, hade slagit till med raketer och bara skadat kuppgeneralen i handen. Men makten och fascismen var skakad.

Sergio Buschman och hans kamrater – den förkrossande majoriteten medlemmar i kommunistpartiet och dess ungdomsförbund – visade att makten inte var osårbar och att andra kampmetoder var nödvändiga när motståndaren inte gav dem andra alternativ.
Många av FPMR:s, så som Buschman, greps senare. Många dödades men än idag fortsätter kampen för ett demokratiskt Chile.

Trettio år har gått, men Chile är i högsta grad levande. Latinamerika, som under 1970-talet var en kontinent i fascistiskt mörker, med tre militärdiktaturer i den södra delen, Bolivia drabbat av en militärkupp nästan varje år, Brasilien befann sig fortfarande under generalernas stövelklackar.

Men andra tider skulle följas där USA gick mot nederlag i Indokina mot Vietnams, Laos’ och Kambodjas nationella befrielserörelser. Det skulle dröja ända tills den 19 juli 1979, då nicaraguanska Sandinistfronten militärt krossade USA:s vasaller i Somozadynastin, som förhoppningarna om ett annat Latinamerika skulle komma på allvar.

Chile igår, Venezuela idag
I dag är risken stor att Chiles exempel upprepas om de demokratiska och revolutionära krafterna i världen inte i tid uppmärksammar hotet mot den venezolanska och bolivarianska revolutionen.

Tillvägagångssättet, metoderna och det ekonomiska sabotaget är lika upenbart som den ideologiska och psykologiska krigsföringen.

I Chile handlade det om att slå fast och konsolidera jordreformen. Så även i Venezuela, där 120 bondeledare hittills har mördats av de halvfeodala storgodsägarna som ylar om att privategendomen är i fara.
USA menar att Chavez är i maskopi med den kubanska militära underrättelsetjänsten, som är på väg att förvandla de militära styrkorna i den colombianska gerillans tjänst. I Chile hördes exakt samma tongångar.

Men i grunden handlar det om Venezuelas olja, som för trettio år sedan motsvarades av Chiles koppar som då hade ett värde av 150 miljarder dollar. I går anklagade högern den chilenska vänstern för totalitära åtgärder, när den införde en enhetsskola med ett glas mjölk för Chiles fattigaste barn.
I dag kallar den venezolanska högern de bolivarianska skolorna som vuxit upp för de fattigaste, för en ”kubanisering av utbildningen” när barnen ges frukost, mellanmål och lunch.

Klasskampen är enkel ty den är konkret, sa Lenin. Så är också fallet i Chile för trettio år sedan och ”dagens Chile”, Venezuela.

Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]