Utrikes 10 september, 2003

”De försökte döda våra drömmar men vi fortsätter att drömma”

Flammans latinamerikareporter Dick Emanuelsson har för tidningens räkning bevakat temat Chile i flera decennnier, både från Chile och Sverige. Just nu befinner han sig i Chile där diskussionen är intensivare än någonsin om vad folkregeringen Unidad Popular (UP) betydde för den chilenska nationen.

CHILE Klockan slog 22:30 och en mjuk behaglig röst meddelade: ”Detta är Radio Moskva som sänder de senaste nyheterna från Chile”. Så lät det varje kväll på den sovjetiska radions kortvåg. Då, efter den 11 september 1973, fanns det ingen internet, mail eller ens fax som kunde informera omvärlden om de barbariska händelser som utspelades i det som skulle blivit den ”fredliga och chilenska vägen till socialismen”. Radionyheterna på kvällarna utgjorde en slags förbindelselänk med kampen och själva livet.

Chilenska vänner har berättat om hur pappan i hemmet inskärpte för sina barn att de under inga förhållanden fick röra ”pappas radio” för att inte inställningen på radion skulle försämras nästa natt. Andra har berättat om hur medlemmar ur det fascistiska partiet Patria y Libertad åkte runt i arbetarområdena och besköt de fönster där lägenhetsinnehavaren hade för hög volym på radion.

Trettio år har gått, men den chilenska samhällskroppen har ett öpet sår som inte läks, trots att militärdiktaturen formellt överlämnade makten till sina civila efterföljare 1991. Tre socialist- och kristdemokratiska samlingsregeringar har, trots tidigare löften, inte gjort upp med straffriheten och de oerhörda brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks av en fascistisk kamarilla den 11 september 1973 och de efterföljande åren.
– Vi inser att vi inte kan bryta den vitala inringning som förtycker Chile utan att först ha återerövrat våra naturresurser ur händerna på det utländsska kapitalet, förstatligat kreditsektorn, genomfört en genomgripande jordreform och tagit kontrollen över import- och exporthandelssektorn, sa president Salvador Allende på en historisk presskonferens den 5 maj 1971. Han kom att få rätt – men han utmanade samtidigt den chilenska borgarklassen och dess allierade i världens mäktigaste stat, USA.

Trettio år efter statskuppen sitter jag vid Stilla havet i det vackra Arica och minns tillbaka i några egna personliga reflektioner. Arica är Chiles nordligaste stad, en stad som erövrades av Chiles väpnade styrkor 1879 när de sopade bort peruanska och bolivianska styrkor från det som i dag är norra Chile. Bakom ”Stillahavskriget” stod den brittiska imperialismen, som i Chile såg sin chans att lägga under sig den viktiga salpetern i det som var södra Peru och Bolivias utfart mot Stilla havet. Britterna öppnade salpetergruvor där det chilenska proletariatet under ledning av kommunistpartiets grundare Emilio Recabarren kom att växa fram. Men när tyskarna uppfann den syntetiska salpetern i början av 1900-talet svalnade det brittiska intresset i motsvarande grad.

Och det är så man ska se Unidad Popular och Salvador Allendes valseger den 4 september 1970. En valseger för läkaren som bars fram av miljoner chilenare med förhoppningen om ett bättre liv, en enorm livs- och stridslust att återerörvra Chiles pulsåder, den chilenska kopparn. Den hade i decennier, i likhet med salpetern, plundrats av de nordamerikanska företagen Anacondas och Kennecott. Det handlade om att återerövra Chiles nationella självständighet och värdighet, som Allende och UP hade understrukit på presskonferensen den 5 maj 1971. Men för att göra det var man tvungen att ta strid, de visste att inga segrar var gratis.

Återerövra Chiles pulsåder
Den 2 december 1971 presenterades lagförslaget 17.450 som innebar nationalisering av den chilenska gruvindustrin. Till och med högern intog en låg profil medan kristdemokratiska partiet gav sitt stöd till lagen. Bakgrunden är inte svår att förstå.
Lagdekretet innebar att ett skadestånd skulle utbetalas till de nationaliserade gruvornas ägare, men eftersom dessa hade fört ut en sammanlagd vinst på över tio miljarder dollar, ansåg folkfrontsregeringen att endast Compania Minera Andina skulle kompenseras, med ett skadestånd på 4,8 miljoner dollar.
– Vinsterna som de hade skördat de senaste 15 åren var så överdrivet stora, sa Allende vid FN:s Nationalförsamling i december 1972. Ett exempel är Anaconda Company som under denna period hade ett genomsnittsöverskott per år på 21,3 procent av insatt aktiekapital medan Kennecott Copper Corporation uppvisade hela 52 procent. 1967, 1968 och 1969, det vill säga åren innan gruvornas nationalisering, redovisade USA-förtaget gigantiska vinster med 100, 115 respektive 200 procents utdelning på insatt aktiekapital. Medan Kennecott och Anaconda hade ett genomsnitt i andra länder som låg på 10 respektive 3,6 procent per år, använde de till och med dubbel bokföring för att pressa ned sina gigantiska vinster för att föra ut Chiles rikedomar.

Mot denna utplundringspolitik handlade det om att vinna tillbaka Chiles pulsåder. Enligt undersökningar innebar nationaliseringen av kopparn att staten 1972–1985 hade inkomster som översteg 20 miljarder dollar. Det var en av orsakerna till att Chile i jämförelse med andra latinamerikanska länder har kunnat uppvisa en ekonomisk stabilitet.

Men i dag, efter 17 års militärdiktatur och tolv års socialistiskt+kristdemokratiskt styre, har den statliga sektorn endast en tredjedel av gruvsektorn, där tio procent av vinsterna dessutom går till de väpnade styrkorna.
Den svenska regeringen under Olof Palme fick krav från USA:s Richard Nixon att inte betala de fakturor som det chilenska statliga gruvbolaget skickade till företaget Gränges, som importerade mycket koppar från Chile. Palme föll till föga och under lång tid låg Gränges’ betalning för chilensk koppar infryst, vilket medförde att den svenska socialdemokratiska regeringen bidrog till det ekonomiska sabotaget, eller den ”ekonomiska kollapsen” som regeringen Nixon hade beslutat att verka för med CIA som verktyg.

”Jorden till den som brukar den”
Frågan om en jordreform har varit en vattendelare i Latinamerika. I Chile hade denna inletts redan 1967 under den kristdemokratiska regeringen. Men det var folkfrontsregeringen som intensifierade den och skapade ett nytt jordbruk och en framtid för de jordlösa lantarbetarna och bönderna.
Det halvfeodala jordbruket med stora gods hade sedan 1930-talet bara ökat med två procent årligen, medan befolkningen ökade 2,6 procent. Viktiga grödor som vete och andra basgrödor hade dessutom minskat i produktion.

Regeringen Frei hade exproprierat 3,55 miljoner hektar men 1972, när storgodsväldet likviderats, hade regeringen Allende exproprierat ytterligare 5,34 miljoner hektar. Bara den storgodsägarvänliga högern röstade mot jordreformen. Men Allendes och vänsterregeringens lagförslag om att sätta ett tak på 40 hektar för maximala markinnehavet röstades ned, när kristdemokraterna fick stöd av högern. Därmed förblev maxtaket 80 hektar.

Industrin förstatligas
Den 2 december 1970 förstatligades textilföretaget Bellavista de Tomé, som svar på att ägarna stängt fabriken. Dessa i sin tur hade stängt fabriken som svar på en strejk från arbetarna. Arbetarna insåg vilket enormt stöd den hade i vänsterregeringen. Ytterligare företag skulle gå samma väg och 50 procent av de företag som ingick i större monopolföretag förstatligandes. Staten gick vidare med bankerna för att undvika finanseillt kaos och sabotage. Utrikeshandeln var en annan strategisk sektor.

Kommunister, socialister och president Allende var väl medvetna om att denna historiska omvandling av Chile inte kunde genomföras, om inte de i spetsen också deltog i ledningen av den demokratiska stat som var under uppbygge. Därför tog representanter för fackföreningarna, arbetarna och andra folkliga sektorer plats i ledningen för företag, jordbrukskooperativ och den administrativa förvaltningen. För första gången ingick arbetare i en chilensk regering.

”De sociala förvandlingarna som landet behöver kan bara ske om Chiles folk i sina händer tar makten och i realiteten utövar den effektivt”, hade UP:s program fastställt.
Med kopparn, jorden och finanssektorn i folkets makt och ägo gick Unidad Popular vidare på samhällslivets alla områden. På en av landets haciendor växte Victor Jara upp. Hans mamma var känd som en fantastisk folksångerska – sonen skulle komma att bli känd över hela världen, när han de svarta dagarna i september 1973 sjöng UP:s valsång Venceremos! Därefter avrättades folksångaren och kommunisten Victor Jara.

CIA skrider till verket
USA:s president Richard Nixon, indragen i krigen i Indokina, tvekade inte i att fastställa domen mot Salvador Allende och UP – ”vi måste slå sönder den chilenska ekonomin” – för att fälla regeringen. Nixon gav via CIA:s bulvaner av olika slag, oberoende organisationer, journalister, bankirer, affärs- och industrimän nödvändiga miljontals dollar för att skrida till verket mot den nyfödda chilenska självständigheten.

Bara 24 dagar efter Allendes valseger, den 28 september, gav CIA-chefen för den västliga hemisfären, William Boe, ordern som innebar den chilenska ekonomins kollaps. USA-kontrollerade finans- och bankorgan, som Interamerikanska utvecklingsbanken, stoppade alla krediter till Chile. Däremot betalades ut miljoner dollar till dagstidningen El Mercurio och till taxi- och åkeriägare som genomförde vecko-långa strejker, för att stoppa eller sabotera produktion och distribution. Pengar till fascistiska rörelsen Patria y Libertad medförde mord på regeringens allierade eller militärer som var lojala mot grundlagen och regeringen.
Mot denna undermineringsverksamhet mobiliserade regringen och Allende de breda samhällsgrupper, som insåg att vad som stod på spel var deras framtid. Reaktionen lyckades inte skapa det missnöje som de trodde skulle vara den avgörande faktorn för att fälla regeringen. Tvärtom befäste UP sin ledande position i kommunalvalet i mars 1973. Detta accelererade USA:s och det inhemska borgerskapets planer på en statskupp, som inleddes på morgonen den 11 september samma år.

Exilen
Vi är en del av denna generation som vuxit upp med det chilenska dramat och exemplet på vilka mäktiga krafter som sätts i rörelse när folket självt tar hand om statsrodret.
Den blodiga statskuppen utförd av ett antal höga chilenska militärer, med general Augosto Pinochet Ugarte i spetsen, var i praktiken enbart verktyg i händerna på de ansvariga – de som i sekel hade plundrat den chilenska nationen på dess rikedomar.

Dessa kunde inte tillåta att Chile frigjorde sig från det totala beroendet av storkapitalet och stormakter som i Chile såg en del av sin bakgård. Eller som en känd USA-medborgare uttryckte det: ”USA har inga vänner, bara intressen”.

Statskuppen innebar att tiotusentals chilenare anlände till Sverige, Norge och övriga delar av världen. Chile kom Sverige närmare när El Chino, som jag hade sett på de östtyska filmarna Schuman&Hainowsky film om koncentrationslägret Chacabuco, anlände till Sverige.

Böcker, filmer, föredrag och tal av bland annat Sveriges hjältemodige ambassadör i Santiago vid tiden för statskuppen, Harald Edelstam, som kom till Stockholm och inför rörda chilenare berättade om hur han i ambassadens bil räddade många chilenare som undslapp de chilenska gorillornas klor.

Skräcken släpper
Den 4 september 1983 stod jag vid Salvador Allendes grav, som då återfanns i staden Viña del Mar, grannstad till Valparaiso. Jag minns det som om det vore igår, pappan som höjde sin knutna hand tillsammans med sin 7–8-årige son och skanderade slagord mot militärdiktaturen som omringat kyrkogården. Tio år hade gått efter statskuppen och de första nationella protestdagarna inleddes mot diktaturen.

Den 28 augusti, en vecka innan det första högtidlighållandet av Allende, hade 25 000 poliser och armésoldater skjutit ihjäl 28 människor vid den stora protestdagen.
Den 11 september 1983 reste de fattiga invånarna, i Santiagos så kallade poblaciones, barrikader och förhindrade karabinjärerna att utöva sitt terrorvälde.
Ett nytt Chile, ett kämpande Chile, hade fötts, tio år efter de gastkramande dagar då Salvador Allende i det bombade presidentpalatset slogs till slutet mot Pinochets specialtrupper.

Med den k-pist som Fidel Castro hade överlämnat under sitt besök 1971, då han varnade för den analkande fascismen, gav Allende sitt liv för det Chile som han under hela sitt liv hade kämpat för.
I juli 1983 träffade jag Sergio Buschman i Managua, Nicaraguas huvudstad. Nicaragua var befriat sedan den 19 juli 1979 i en revolution genomförd av FSLN, Sandinistiska fronten för nationell befrielse.

Jag hade träffat Buschman ett halvår tidigare i Stockholm, då den i Chile kände såpaskådespelaren hade anlänt i spetsen för en salvaoransk-nicaraguansk teatergrupp. Men nu stundade annat.
– Om ett par månader kommer du att få höra dramatiska nyheter från Chile, sa Buschman.
Och mycket riktigt. I december samma år meddelade den underjordiska gruppen FPMR, Frente Patriotico Manuel Rodriguez, att den hade gripit till vapen för att tillsammans med folket störta diktaturen som inte lämnade dem några andra kampalternativ.

Pinochet i bakhåll
Den 6 september 1986 skakades Chile av den obekräftade nyheten att landets diktator Pinochet hade omkommit i ett bakhåll utfört av FPMR. Men diktatorn hade haft tur, hans fem livvakter hade dött när ett kommando, utbildat på Kuba, hade slagit till med raketer och bara skadat kuppgeneralen i handen. Men makten och fascismen var skakad.

Sergio Buschman och hans kamrater – den förkrossande majoriteten medlemmar i kommunistpartiet och dess ungdomsförbund – visade att makten inte var osårbar och att andra kampmetoder var nödvändiga när motståndaren inte gav dem andra alternativ.
Många av FPMR:s, så som Buschman, greps senare. Många dödades men än idag fortsätter kampen för ett demokratiskt Chile.

Trettio år har gått, men Chile är i högsta grad levande. Latinamerika, som under 1970-talet var en kontinent i fascistiskt mörker, med tre militärdiktaturer i den södra delen, Bolivia drabbat av en militärkupp nästan varje år, Brasilien befann sig fortfarande under generalernas stövelklackar.

Men andra tider skulle följas där USA gick mot nederlag i Indokina mot Vietnams, Laos’ och Kambodjas nationella befrielserörelser. Det skulle dröja ända tills den 19 juli 1979, då nicaraguanska Sandinistfronten militärt krossade USA:s vasaller i Somozadynastin, som förhoppningarna om ett annat Latinamerika skulle komma på allvar.

Chile igår, Venezuela idag
I dag är risken stor att Chiles exempel upprepas om de demokratiska och revolutionära krafterna i världen inte i tid uppmärksammar hotet mot den venezolanska och bolivarianska revolutionen.

Tillvägagångssättet, metoderna och det ekonomiska sabotaget är lika upenbart som den ideologiska och psykologiska krigsföringen.

I Chile handlade det om att slå fast och konsolidera jordreformen. Så även i Venezuela, där 120 bondeledare hittills har mördats av de halvfeodala storgodsägarna som ylar om att privategendomen är i fara.
USA menar att Chavez är i maskopi med den kubanska militära underrättelsetjänsten, som är på väg att förvandla de militära styrkorna i den colombianska gerillans tjänst. I Chile hördes exakt samma tongångar.

Men i grunden handlar det om Venezuelas olja, som för trettio år sedan motsvarades av Chiles koppar som då hade ett värde av 150 miljarder dollar. I går anklagade högern den chilenska vänstern för totalitära åtgärder, när den införde en enhetsskola med ett glas mjölk för Chiles fattigaste barn.
I dag kallar den venezolanska högern de bolivarianska skolorna som vuxit upp för de fattigaste, för en ”kubanisering av utbildningen” när barnen ges frukost, mellanmål och lunch.

Klasskampen är enkel ty den är konkret, sa Lenin. Så är också fallet i Chile för trettio år sedan och ”dagens Chile”, Venezuela.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)