Utrikes 04 maj, 2017

”De har ingen aning om vad de håller på med”

Flamman träffade medordföranden för brittiska Labours internationella sektion, Colin O’Driscoll, för ett samtal om Brexit, Jeremy Corbyn, Theresa May och parlamentsvalet i juni.

 

 

Var ett nyval väntat?
– Det var inte väntat men eftersom Theresa May har en parlamentarisk majoritet på bara tolv ledamöter var det inte heller oväntat. Det är kaos i det konservativa partiet. De trodde inte att Brexit-omröstningen skulle gå som den gick. Alla de viktigaste regeringsmedlemmarna byttes ut och jag tror att Theresa May var den enda som var beredd att ta jobbet. De har ingen strategi. Det tog dem sex månader att sluta upprepa tomma slogans som ”Brexit betyder Brexit”. Det tyder på att de inte har någon aning om vad de håller på med.
Varför utlysa nyval om de inte vet vad de gör?
– Jag tror att May vill få en tillräckligt stor majoritet så att regeringen kan sitta kvar de kommande fem åren. I vanliga fall borde en marginal på tolv räcka men eftersom majoriteten av deras ledamöter var för att stanna i EU vet man inte vad som kan hända. Sedan tror jag inte att det brittiska kapitalet är särskilt glada över att vi nu lämnar alla dessa handelsavtal. I alla fall inte tillverkningsindustrin som har sina distributionskedjor spridda över Europa. Den EU-vänliga delen av Torypartiet är väldigt tyst nu men de väntar i kulisserna på att komma tillbaka. På den andra sidan finns galningarna som tror att det fortfarande finns ett brittiskt imperium och som vill sluta nya avtal med de forna kolonierna. Jag tror att May vill säkra en så stor majoritet som möjligt så att hon kan vara flexibel i förhandlingarna. Just nu verkar de gå mot en ”hård Brexit”, det vill säga att lämna tullunionen. Problemet är att de inte har någon som kan förhandla fram nya handelsavtal. Sedan 1975 har EU skött alla förhandlingar åt Storbritannien. Därför har regeringen börjat backa från den retoriken på sistone. Jag tror att de kommer att försöka få till stånd ett avtal likt de som Turkiet och Norge har med EU, det vill säga att de får tillgång till den inre marknaden förutom för vissa produkter.

colin

Colin O’Driscoll.
Foto: Labour International.

Hur ska man tolka Theresa Mays beslut att inte delta i några valdebatter?
– Hon är som en robot, det enda hon svarar i intervjuer är slogans. Jag tror inte att hon är rädd för att debattera men de som sköter hennes kampanj är det. De har i princip låst in henne i ett rum och sagt åt henne att stanna där i sex veckor. De släpper bara ut henne för att göra meningslösa framträdanden i tomma fabriker med applåderande arbetare som inte ställer jobbiga frågor. Jag tror att det är en väldigt riskabel strategi. Folk kommer att börja genomskåda det.
May verkar gå i en alltmer auktoritär riktning med sitt tal om nationell enighet. Hur skulle du beskriva hennes ideologiska hemvist?
– Hon lät tidigare som en kontinental kristdemokrat men har de senaste åren blivit alltmer auktoritär. När hon var immigrationsminister hittade hon på historier för att få migranter utvisade. Tror hon på demokrati? Jag antar det. Tror hon på den typ av demokrati som vi står för med öppenhet och deltagande? Nej. Demokrati för henne är val vart femte år och sedan ska man sitta ned hålla tyst. Hennes retorik snuddar ibland vid fascism. Det gjordes en jämförelse mellan hennes politik och den som (högerextrema) British National Party stod för i valet 2005 och man kom fram till att hennes är värre. Hon har också välkomnat att vi nu kan dra oss ur Europakonventionen, vilket i princip placerar henne i samma kategori som Vitryssland. I stället vill hon ersätta den med en brittisk version som går ut på att ”om du inte är britt har du inga rättigheter”.
Vad är Labours strategi i valrörelsen?
– May försöker få valet att handla om Brexit, piska upp främlingsfientlighet och hävda att vi ska ”ta tillbaka kontrollen” – vad nu det betyder eftersom vi redan kontrollerar gränserna – för att vinna tillbaka Ukip-väljare. Vår strategi går i princip ut på att hålla oss borta från den debatten och i stället tala om verkliga frågor, såsom bostäder, utbildning, arbetslöshet, investeringar och det faktum att Storbritannien har varit vanstyrt i årtionden. Trots att vi är ett av de rikaste länderna i Europa är vi det mest ojämlika och ett av de mest eländiga ställena att leva på i vissa delar.

Hon är som en robot, det enda hon svarar i intervjuer är slogans

Går det att helt undvika frågan om Brexit?
– Nej. Före omröstningen var vi vår position ”critical remain”. Eftersom en majoritet röstade för att lämna måste vi nu göra det bästa av situationen. Det betyder att vi vill försöka bevara så mycket som möjligt av de positiva aspekterna av ett EU-medlemskap, till exempel fri rörlighet och att inte behöva bry sig om onödiga handelshinder. Men samtidigt vill vi försöka förändra reglerna i en bättre riktning. Till exempel vill vi behålla den fria rörligheten men säkerställa kollektiva löneförhandlingar, och så vidare. Därför säger vi att alla kan komma till Storbritannien men det ska inte kunna användas som ursäkt för arbetsgivare att sänka levnadsstandarden, lönerna och arbetsvillkoren. Vi vill också öka möjligheterna att återbörda privatiserade tjänster till det offentliga.
Hur hanterar ni de högerdominerade brittiska medierna?
– Den brittiska pressen är värre än någon annanstans i Europa. Det har också blivit värre. Förr kunde man i alla fall läsa nyhetsdelen i högertidningarna och lita på att vad som stod där stämde. Nu har de blivit som komiska parodier på tidningar, med förvrängningar och vinklade nyheter. Ännu värre är vad som har hänt med BBC. De brukade anses vara objektiva. Men sedan 2010 har deras redaktion bytts ut mot tidigare Murdoch-journalister (från den konservative Rupert Murdochs medieimperium) som framställer Jeremy Corbyn som en terrorist-kramare. Så vad kan man göra i en sådan situation? Vi försöker använda sociala medier och utnyttja det faktum att vi nu har över 500 000 medlemmar. Vi försöker få ut dem på gatorna för att tala med folk och förklara att det som står i tidningarna inte är sant. Det är inte lätt. De flesta säger: ”Jag gillar politiken men den där Corbyn är tokig”. Det positiva är att vi har en majoritet bland yngre väljare och de yngre läser inte tidningar längre. Det gäller dock att få dem att gå och rösta. Problemet är att de har växt upp med regeringar som antingen inte har hållit vad de lovat eller inte har lovat någonting alls. Så det finns en apati i den gruppen.
Varför tackade Corbyn nej till en allians med de andra oppositionspartierna?
– En sådan allians hade möjligtvis varit intressant i Skottland. Men jag tror inte att SNP (Scottish National Party) egentligen vill ha en allians eftersom den största möjligheten att göra Skottland socialdemokratiskt är genom självständighet. En andra anledning är att taktiska allianser inte fungerar i majoritetsvalsystem. Man kan inte bestämma hur väljare ska rösta i olika valkretsar. Om vi drar tillbaka en kandidat och uppmanar väljarna att rösta på en från ett annat parti kommer många att inte rösta alls i stället. Utanför Skottland är det en ännu sämre idé. De gröna är för små för att det ska löna sig, de walesiska nationalisterna konkurrerar om Labours väljare och Liberaldemokraterna är helt enkelt inte progressiva. De är för progressiva reformer så länge de inte behöver betala för dem. De har blivit mer högerinriktade sedan de satt i koalition med de konservativa och dessutom förlorat hälften av sitt stöd. Nu har de sagt att de kan förhandla med båda sidor så länge varken Corbyn eller May blir premiärminister. Det är en smart taktik eftersom det är osannolikt att högerfalangen inom Labour kommer att utmana Corbyn en tredje gång, även om Labour skulle förlora valet. Men om vi hamnar i en situation där inget parti har egen majoritet kan en eventuell koalitionsregering med Liberaldemokraterna göra det möjligt att tvinga honom att avgå.
Det har skett många läckor och attacker från Labours högerfalang på Jeremy Corbyn. Hur hanterar ni det?
– Jag är inte en del av ledningen så jag kan bara ge mitt eget intryck. De beter sig för det mesta kamratligt just nu eftersom vi måste skriva ihop ett manifest inför valet. Frågan är vad som kommer att hända därefter. Partihögern har försökt bli av med Corbyn två gånger. Varför de beter sig så oansvarigt beror delvis på valsystemet. Med ett annat valsystem hade Labour varit två separata partier.
Corbyn har väldigt låga förtroendesiffror och flera tongivande vänsterprofiler har på sistone ifrågasatt honom. Tror du att Labour skulle vara mer framgångsrika med en annan ledare?
– Problemet är den brittiska pressen. Säg att det var John McDonnell (finanspolitisk talesperson) i stället. Pressen skulle direkt utmåla honom som IRA-kramare. Säg att det var en av de nya unga parlamentsledamöterna som är väldigt begåvade. De skulle säga ”för ung, för oerfaren, för kvinnlig” och så vidare. Vi försöker nu ändra reglerna i partiet så att det inte krävs ett misstag för att partiet ska få en ledare som en majoritet av medlemmarna vill ha. Så borde det inte vara i ett demokratiskt parti.
Vad tror du händer på partikongressen i september om Labour skulle förlora valet?
– Jag vet inte. Det kan hända något tidigare än så, det beror på valresultatet. Det kan hända att högerfalangen försöker använda Liberaldemokraterna som en ursäkt att få bort Corbyn. Problemet är att de i så fall måste tvinga fram ett nytt partiledarval och då skulle han vinna igen. Så de måste övertala honom att avgå. Jag kan bara spekulera men jag tror att han skulle kunna gå med på det på villkor att han får utse sin efterträdare. Och det skulle de naturligtvis inte gilla heller.

Kultur 15 september, 2025

Mysborgerligt om konstens överlevnad

Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.

”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.

Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?

Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.

Liksom karaktärerna Martin och Gustav i den förra romanen, har de båda starka föreställningar om hur världen är beskaffad och hur en man av kultur bör föra sig, föreställningar de inte levt upp till. Två mysterier driver berättelsen framåt. Vad vill Alice med biografin? Och vem var kompanjonen till hennes framlidne make, pianovirtuosen Adrian de Witte?

I det andra spåret tecknar Karl änkan Alices livshistoria från hennes ungdomstid i 70-talets Göteborg genom 80-talets glamorösa New York-societet. Fastän Sandgren håller henne på avstånd träder Alice fram som romanens egentliga centrum med det ena benet bland götets unga radikaler och marxister, och det andra i den klassiska musikens parnass. Även om göteborgarna är lite väl proggiga och göteborgska, skildras tidens gång djupare än i debuten. När figurerna återvänder i ett aningen utdraget crescendo mot slutet framstår de till och med som personer, ristade med historia.

Sandgrens specialitet, att med lätthet och ömhet skildra esteter på tvären med majoritetssamhället som inte inser att de blivit klichéer, och låta deras samtal agera som sömlösa metakommentarer kring romanens egen estetik, fungerar utmärkt. Att dessa grepp återvänder från Samlade verk är visserligen sant. Men en upprepning med omfånget och ambitionerna hos Artens överlevnad är en bedrift i sig. Den är utan tvekan en av årets bästa romaner.

Läs mer

Mer snårig är i så fall konstnärsmytologin som genomsyrar romanen. Även när de legendariska musikerna Viera och de Witte gör entré hålls även de på avstånd, som om författaren tvingas hålla dörren på glänt för att inte blända läsaren med deras geni eller spräcka hål på sin 400 sidor långa mytbildning. Trots sin succédebut står Karl onekligen i skuggan av dem – inte olikt hur Artens överlevnad själv ställer sig i skuggan av de konstnärliga giganterna som den återkommer till: Sjostakovitj och Rachmaninov, för att inte tala om Caravaggio och Botticelli. Att det är just klassisk musik som romanen kretsar kring förstärker förstås mystiken kring stor konst, eftersom den fortfarande har ett slags magiskt skimmer över sig. Och ja, sådan kultur finns – jag har själv sett Mahler spelas. Den känns i bröstet på ett sätt som inte kan förmedlas.

Att tradition inte är dyrkandet av askan utan bevarandet av elden är ett citat som felaktigt brukar tillskrivas just Mahler. Till viss del är det också vad Sandgren försöker åstadkomma i romanen – en invers av det postmoderna greppet att låta stora böcker kretsa kring omöjligheten att skriva stora böcker i dag. Invändningen är dock inte att romanen skulle vara konservativ, utan att den är alltför trevlig. En snygg, medryckande hyllning till 1900-talets stora konst utan dess tvetydigheter, en mysborgerlig lägereld av gemensamma referensramar.

Eller så har Artens överlevnad rätt; i någon mån står vi alla i det gångna seklets ruiner.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)