Utrikes 04 maj, 2017

”De har ingen aning om vad de håller på med”

Flamman träffade medordföranden för brittiska Labours internationella sektion, Colin O’Driscoll, för ett samtal om Brexit, Jeremy Corbyn, Theresa May och parlamentsvalet i juni.

 

 

Var ett nyval väntat?
– Det var inte väntat men eftersom Theresa May har en parlamentarisk majoritet på bara tolv ledamöter var det inte heller oväntat. Det är kaos i det konservativa partiet. De trodde inte att Brexit-omröstningen skulle gå som den gick. Alla de viktigaste regeringsmedlemmarna byttes ut och jag tror att Theresa May var den enda som var beredd att ta jobbet. De har ingen strategi. Det tog dem sex månader att sluta upprepa tomma slogans som ”Brexit betyder Brexit”. Det tyder på att de inte har någon aning om vad de håller på med.
Varför utlysa nyval om de inte vet vad de gör?
– Jag tror att May vill få en tillräckligt stor majoritet så att regeringen kan sitta kvar de kommande fem åren. I vanliga fall borde en marginal på tolv räcka men eftersom majoriteten av deras ledamöter var för att stanna i EU vet man inte vad som kan hända. Sedan tror jag inte att det brittiska kapitalet är särskilt glada över att vi nu lämnar alla dessa handelsavtal. I alla fall inte tillverkningsindustrin som har sina distributionskedjor spridda över Europa. Den EU-vänliga delen av Torypartiet är väldigt tyst nu men de väntar i kulisserna på att komma tillbaka. På den andra sidan finns galningarna som tror att det fortfarande finns ett brittiskt imperium och som vill sluta nya avtal med de forna kolonierna. Jag tror att May vill säkra en så stor majoritet som möjligt så att hon kan vara flexibel i förhandlingarna. Just nu verkar de gå mot en ”hård Brexit”, det vill säga att lämna tullunionen. Problemet är att de inte har någon som kan förhandla fram nya handelsavtal. Sedan 1975 har EU skött alla förhandlingar åt Storbritannien. Därför har regeringen börjat backa från den retoriken på sistone. Jag tror att de kommer att försöka få till stånd ett avtal likt de som Turkiet och Norge har med EU, det vill säga att de får tillgång till den inre marknaden förutom för vissa produkter.

colin

Colin O’Driscoll.
Foto: Labour International.

Hur ska man tolka Theresa Mays beslut att inte delta i några valdebatter?
– Hon är som en robot, det enda hon svarar i intervjuer är slogans. Jag tror inte att hon är rädd för att debattera men de som sköter hennes kampanj är det. De har i princip låst in henne i ett rum och sagt åt henne att stanna där i sex veckor. De släpper bara ut henne för att göra meningslösa framträdanden i tomma fabriker med applåderande arbetare som inte ställer jobbiga frågor. Jag tror att det är en väldigt riskabel strategi. Folk kommer att börja genomskåda det.
May verkar gå i en alltmer auktoritär riktning med sitt tal om nationell enighet. Hur skulle du beskriva hennes ideologiska hemvist?
– Hon lät tidigare som en kontinental kristdemokrat men har de senaste åren blivit alltmer auktoritär. När hon var immigrationsminister hittade hon på historier för att få migranter utvisade. Tror hon på demokrati? Jag antar det. Tror hon på den typ av demokrati som vi står för med öppenhet och deltagande? Nej. Demokrati för henne är val vart femte år och sedan ska man sitta ned hålla tyst. Hennes retorik snuddar ibland vid fascism. Det gjordes en jämförelse mellan hennes politik och den som (högerextrema) British National Party stod för i valet 2005 och man kom fram till att hennes är värre. Hon har också välkomnat att vi nu kan dra oss ur Europakonventionen, vilket i princip placerar henne i samma kategori som Vitryssland. I stället vill hon ersätta den med en brittisk version som går ut på att ”om du inte är britt har du inga rättigheter”.
Vad är Labours strategi i valrörelsen?
– May försöker få valet att handla om Brexit, piska upp främlingsfientlighet och hävda att vi ska ”ta tillbaka kontrollen” – vad nu det betyder eftersom vi redan kontrollerar gränserna – för att vinna tillbaka Ukip-väljare. Vår strategi går i princip ut på att hålla oss borta från den debatten och i stället tala om verkliga frågor, såsom bostäder, utbildning, arbetslöshet, investeringar och det faktum att Storbritannien har varit vanstyrt i årtionden. Trots att vi är ett av de rikaste länderna i Europa är vi det mest ojämlika och ett av de mest eländiga ställena att leva på i vissa delar.

Hon är som en robot, det enda hon svarar i intervjuer är slogans

Går det att helt undvika frågan om Brexit?
– Nej. Före omröstningen var vi vår position ”critical remain”. Eftersom en majoritet röstade för att lämna måste vi nu göra det bästa av situationen. Det betyder att vi vill försöka bevara så mycket som möjligt av de positiva aspekterna av ett EU-medlemskap, till exempel fri rörlighet och att inte behöva bry sig om onödiga handelshinder. Men samtidigt vill vi försöka förändra reglerna i en bättre riktning. Till exempel vill vi behålla den fria rörligheten men säkerställa kollektiva löneförhandlingar, och så vidare. Därför säger vi att alla kan komma till Storbritannien men det ska inte kunna användas som ursäkt för arbetsgivare att sänka levnadsstandarden, lönerna och arbetsvillkoren. Vi vill också öka möjligheterna att återbörda privatiserade tjänster till det offentliga.
Hur hanterar ni de högerdominerade brittiska medierna?
– Den brittiska pressen är värre än någon annanstans i Europa. Det har också blivit värre. Förr kunde man i alla fall läsa nyhetsdelen i högertidningarna och lita på att vad som stod där stämde. Nu har de blivit som komiska parodier på tidningar, med förvrängningar och vinklade nyheter. Ännu värre är vad som har hänt med BBC. De brukade anses vara objektiva. Men sedan 2010 har deras redaktion bytts ut mot tidigare Murdoch-journalister (från den konservative Rupert Murdochs medieimperium) som framställer Jeremy Corbyn som en terrorist-kramare. Så vad kan man göra i en sådan situation? Vi försöker använda sociala medier och utnyttja det faktum att vi nu har över 500 000 medlemmar. Vi försöker få ut dem på gatorna för att tala med folk och förklara att det som står i tidningarna inte är sant. Det är inte lätt. De flesta säger: ”Jag gillar politiken men den där Corbyn är tokig”. Det positiva är att vi har en majoritet bland yngre väljare och de yngre läser inte tidningar längre. Det gäller dock att få dem att gå och rösta. Problemet är att de har växt upp med regeringar som antingen inte har hållit vad de lovat eller inte har lovat någonting alls. Så det finns en apati i den gruppen.
Varför tackade Corbyn nej till en allians med de andra oppositionspartierna?
– En sådan allians hade möjligtvis varit intressant i Skottland. Men jag tror inte att SNP (Scottish National Party) egentligen vill ha en allians eftersom den största möjligheten att göra Skottland socialdemokratiskt är genom självständighet. En andra anledning är att taktiska allianser inte fungerar i majoritetsvalsystem. Man kan inte bestämma hur väljare ska rösta i olika valkretsar. Om vi drar tillbaka en kandidat och uppmanar väljarna att rösta på en från ett annat parti kommer många att inte rösta alls i stället. Utanför Skottland är det en ännu sämre idé. De gröna är för små för att det ska löna sig, de walesiska nationalisterna konkurrerar om Labours väljare och Liberaldemokraterna är helt enkelt inte progressiva. De är för progressiva reformer så länge de inte behöver betala för dem. De har blivit mer högerinriktade sedan de satt i koalition med de konservativa och dessutom förlorat hälften av sitt stöd. Nu har de sagt att de kan förhandla med båda sidor så länge varken Corbyn eller May blir premiärminister. Det är en smart taktik eftersom det är osannolikt att högerfalangen inom Labour kommer att utmana Corbyn en tredje gång, även om Labour skulle förlora valet. Men om vi hamnar i en situation där inget parti har egen majoritet kan en eventuell koalitionsregering med Liberaldemokraterna göra det möjligt att tvinga honom att avgå.
Det har skett många läckor och attacker från Labours högerfalang på Jeremy Corbyn. Hur hanterar ni det?
– Jag är inte en del av ledningen så jag kan bara ge mitt eget intryck. De beter sig för det mesta kamratligt just nu eftersom vi måste skriva ihop ett manifest inför valet. Frågan är vad som kommer att hända därefter. Partihögern har försökt bli av med Corbyn två gånger. Varför de beter sig så oansvarigt beror delvis på valsystemet. Med ett annat valsystem hade Labour varit två separata partier.
Corbyn har väldigt låga förtroendesiffror och flera tongivande vänsterprofiler har på sistone ifrågasatt honom. Tror du att Labour skulle vara mer framgångsrika med en annan ledare?
– Problemet är den brittiska pressen. Säg att det var John McDonnell (finanspolitisk talesperson) i stället. Pressen skulle direkt utmåla honom som IRA-kramare. Säg att det var en av de nya unga parlamentsledamöterna som är väldigt begåvade. De skulle säga ”för ung, för oerfaren, för kvinnlig” och så vidare. Vi försöker nu ändra reglerna i partiet så att det inte krävs ett misstag för att partiet ska få en ledare som en majoritet av medlemmarna vill ha. Så borde det inte vara i ett demokratiskt parti.
Vad tror du händer på partikongressen i september om Labour skulle förlora valet?
– Jag vet inte. Det kan hända något tidigare än så, det beror på valresultatet. Det kan hända att högerfalangen försöker använda Liberaldemokraterna som en ursäkt att få bort Corbyn. Problemet är att de i så fall måste tvinga fram ett nytt partiledarval och då skulle han vinna igen. Så de måste övertala honom att avgå. Jag kan bara spekulera men jag tror att han skulle kunna gå med på det på villkor att han får utse sin efterträdare. Och det skulle de naturligtvis inte gilla heller.

Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)