Det främsta misstaget när man plockar svamp är att gå längs stigen. Den som är för bekväm av sig ser aldrig skymten av skogarnas guldskimrande skatter. Då måste man våga sig in på otrampad mark.

Det säger Marcus Larsson (bilden), skolgranskare på Tankesmedjan Balans och kantarellplockare sedan barndomen. Han minns hur familjen varje sommar åkte till sommarstugan, belägen några mil utanför Örebro mellan flera små sjöar och svamprika skogar. Utan skärmar fanns bara naturen att förlora sig i.

Vår plan var egentligen att ge oss ut i Marcus nya svampmarker en bit norr om Göteborg, men det nollgradiga oktoberregnet ville annorlunda. Så vi möts i stället upp på klassiska hotellet Eggers för att prata om hans två favoritämnen – kantareller och koncernskolor.

– Som svampplockare är det lätt att effektivisera. När du väl har hittat ett ställe så kommer du bara tillbaka dit nästa år. Till slut har du 20 ställen i en stor skog där man kan plocka svampen som en orienterare.

Plockandet har blivit hans sätt att varva ned. Sedan han grundade tankesmedjan 2017 tillsammans med Åsa Plesner, redovisningsforskare och tidigare skoladministratör, har de – vågar jag påstå – på en tunn budget förskjutit samtalet om marknadsskolan. Hemligheten ligger just i att gå sin egen väg.

– Precis som med skogen finns det i skolvärlden ”ställen” som alltid har funnits, men där ingen har letat. Ta ordet ”effektiviseringskrav”, som gör det möjligt för politiker att påstå att de satsar när de egentligen skär ned. Vi märkte att ingen skrev om det – så då gjorde vi det i stället.

Det första området som tankesmedjan Balans undersökte var föreställningen om att undervisningen ständigt måste bli mer ”effektiv”.

– Vi har lärt barn saker i tusentals år. Nu försöker politikerna hitta snabba knep, men alla metoder är redan testade. Det går inte att hitta den där årliga effektiviseringen på två, tre procent som de drömmer om.

Nästa fråga tankesmedjan tog sig an var effekten för de kommunala skolornas elever när det öppnar friskolor i stil med Internationella Engelska Skolan (IES), trots att det egentligen inte finns behov av en ny skola i kommunen. Effekten blir ofta att den kommunala skolan börjar förlora elever och tvingas betala en straffavgift för de tomma platserna – vilket sänker kvaliteten på undervisningen för de elever som blir kvar.

Med tiden har tankesmedjan Balans fått ett allt starkare fokus på det som sker bakom skolpolitikens kulisser: lobbyismen. Det är i alla fall den benämningen som används i Sverige när näringslivet försöker påverka politiker till gynnsamma beslut. Robin Zachari, kampanjchef på Skiftet, drar sig inte för att använda ett hårdare ord.

– När du tittar på det här, förklara för mig varför det här inte är korruption?

I oktober lanserade han sajten Skoligarkerna.se. Namnet är en blinkning till Rysslands oligarker – företagsledare som använt sina kontakter och nätverk inom staten och politiken för att berika sig själva. Robin Zachari förklarar:

– Precis som några rika ryssar kapade åt sig landets resurser efter Sovjets fall fanns det under 90-talskrisen personer i Sverige som tog beslut om skolsystemet – för att sedan starta skolor som de tjänade pengar på. Folkets resurser plundras.

Skolan hade problem som man ärligt ville lösa, men lösningen visade sig vara värre.

Enligt Robin Zachari gjorde den ekonomiska krisen att man försökte hitta sätt att effektivisera verksamheten. I samband med det tog man inspiration från företagsvärlden.

– Skolan hade problem som man ärligt ville lösa, men lösningen visade sig vara värre. Nu har vi i stället fått mer administration, eftersom staten behöver bygga upp en stalinistisk kontrollapparat för att se till att företagen gör det de ska, säger Robin Zachari.

Vad krävs för att man ska kvala in på er lista över skoligarker?

– Att man någon gång fattat ett beslut om skola och utbildning som man sedan dragit nytta av. Helst ska man ha en position inom skolsystemet. Till exempel jobbat som ordförande för Friskolornas riksförbund, eller motsvarande på lokal nivå, förklarar Robin Zachari.

Camilla Nothaft forskar om lobbyism vid Lunds universitet. Även om hon inte anser att det går att göra en direkt jämförelse mellan lobbyisterna i skolvärlden och ryska oligarker, som existerar inom ramarna för ett odemokratiskt system, håller hon med om att de liknar varandra på vissa sätt.

– Det finns en likhet i att det skapas en osund maktkoncentration. Ägarskapet hamnar långt från verksamheten, och andra värden tillåts styras än elevens rätt att få god undervisning.

Lobbyism beskriver hon som ett samlingsbegrepp för en bred uppsättning av former för politisk påverkan. Enligt Camilla Nothaft blir lobbyismen problematisk först när sådan påverkan inte sker öppet och transparent, och politikerna inte är ärliga med vilka som fått vara med och bestämma.

– När utomstående inte kan granska, då är det ett stort problem, säger hon.

Under 90-talet försvann gradvis det korporativistiska system som präglat både Sverige och Europa under 1900-talets mitt. Modellen innebar att olika representanter var inbjudna att delta i utformandet av lagstiftningsförslag. I Sverige var det i stor utsträckning arbetstagarrepresentanter. Nu sker påverkan utifrån i stället, berättar Camilla Nothaft.

– Svenskt näringsliv sade att det var orättvist att de fackliga företrädarna hade företräde i statliga styrelser. De tyckte att arbetsgivarna också skulle få vara med och påverka.

Den statliga demokratiutredningen från år 2000 rekommenderade lobbying som system, men med ett förbehåll.

– Utredningen sade att detta krävde integritet hos politikerna, goda journalister och ansvarstagande lobbyister som agerar hederligt. Man lade ansvaret på dem som är med påverkar, säger Camilla Nothaft.

Men enligt Marcus Larsson följer hederlighet på tydliga regler.

– De fackliga företrädarna döljer inte sina kopplingar eller vilka frågor de vill driva, vilket däremot lobbyisterna kan göra.

Tankesmedjan Balans bildades inte för att titta på lobbyism. De fick i stället upp ögonen för frågan gradvis, i takt med att de bevakade lärarnas situation, skolornas ekonomi och hur etableringen av friskolor påverkade kommuner. Under tiden har Marcus Larsson märkt att människors reaktioner på slutsatserna förändrats.

– Tidigare när vi skrivit om lärarnas situation sa folk saker som ”jag blir ledsen, vi måste ändra på det här”. När vi pratar om lobbyism är reaktionerna annorlunda: vanligt folk blir förbannade, säger Marcus Larsson.

Han beskriver en värld där 1 procent av svenskarna befinner sig på systemets insida, i en värld där lobbyism är normaliserad och som de övriga 99 procenten inte ens känner till.

– Jag vet inte någon annan fråga där det finns en så stor skillnad mellan dem som vet och dem som inte vet, och där acceptansen för det skiljer sig så ofantligt, säger Marcus Larsson.

Han menar att tankesmedjans granskning av lobbyismen inte handlar om att sätta dit någon, utan om att förklara varför något som få vill ha kvar ändå lever vidare.

– Jag och Åsa slipper gärna gå ut i det här korståget, säger han, med en blinkning till sitt användarnamn på X, ”Skolinkvisition”.

För Marcus Larsson är det inte viljan att påverka folk mot en viss uppfattning som gör lobbyismen farlig, utan snarare närvaron av bakomliggande ekonomiska intressen, vilka inte sällan går på tvärs med den demokratiska viljan.

– I en sorts grunddefinition ju jag själv också lobbyist.

Om sossarna styr så blir det lite mindre nedskärningar, med moderaterna lite mer, men systemet bygger på att det hela tiden skärs ned.

Men som lobbyist för lärarnas intressen verkar Marcus Larsson vara ganska ensam. Utöver några kunniga skolforskare – han nämner särskilt Lärarförbundets utredare Johan Ernestam – så säger han att lobbyismfrågan knappt har lyfts från fackligt håll. Något som gör honom besviken som mångårig fackligt aktiv. Och medan Balans ständigt intervjuas både i vänsterpressen och de stora dagstidningarna, så har lärarfackets tidning Vi lärare varit betydligt kyligare.

De två senaste redaktionella texterna som nämner honom är ”Trenden: Cyberlärarna blir stjärnor på sociala medier” (26/9) och ”Influencer-lärarna – hur påverkas trovärdigheten?” (20/8 2021), som sampublicerades med de varnande artiklarna ”Korruptionsprofessorn: Granska lärarna i sociala medier” (26/9) och ”Tre frågor att ställa dig innan du dansar på Tiktok” (20/8 2021).

Det framstår som att fackets tidning granskar dig, snarare än frågar dig om skolans egentliga makthavare?

– Så framstår det ja.

Vad Marcus Larsson framför allt saknar från fackligt håll är dock en kritik mot de strukturer som ytterst ligger bakom problemen i skolan.

– ”Satsa på skolan!” Det har man sagt i 30 år. Men man pratar mindre om de politiska styrsignaler som omöjliggör dessa satsningar, och därför ser vi inte heller någon förändring. Vi har ju bestämt att man ska jobba med åtstramningar. Om sossarna styr så blir det lite mindre, med moderaterna lite mer, men systemet bygger på att det hela tiden skärs ned.

Han nämner det ”finanspolitiska ramverket” – svenskans osexigaste term, men en central del i att förstå varför den ekonomiska politiken inte tycks förändras särskilt mycket oavsett vilka partier som styr Sverige. Att facken är ovilliga att ta samtalen om dessa styrningsmekanismer tror han beror på att de själva har varit med om att nästan undantagslöst acceptera dem.

Frågan är också undangömd i den bredare debatten. En sökning på begreppet på veckotidningen Flammans hemsida ger 3 410 träffar, mot 236 hos DN och 160 på Aftonbladet. De stora dagstidningarna verkar alltså ointresserade av att folkbilda om de principer som styr finansieringen av den svenska välfärden, trots att skolan och vården var väljarnas två viktigaste frågor enligt SVT:s vallokalsundersökning i fjol.

– Då uppstår känslan att det blir skit oavsett vem som styr.

Fackförbundet Sveriges lärare tackar nej till att besvara Marcus Larssons kritik, utan hänvisar till sina rapporter. När vi ringer upp svarar deras presskontakt Helena Mehra med ett skratt:

– Ja, han har hållit på länge.

Hon säger att de kan tänka sig att diskutera finansieringsfrågan, men att de inte vill ”bemöta den här enskilda personen” och därför tackar nej.

Senare återkommer Åsa Fahlén, ordförande för Sveriges lärare, i ett mejlsvar till Flamman. Där skriver hon följande: ”Systemfrågorna är bland våra allra viktigaste frågor, men vill man driva på det hårdare eller på ett annat sätt så går det bland annat att skriva motioner till kongressen. Det är där vi formar vår politik. Eller att engagera sig. Marcus Larsson är en av alla Sveriges Lärares medlemmar. Han är precis som alla andra medlemmar välkommen att driva frågor och engagera sig i vårt nya förbund.”

Den som vill förändra skolan måste alltså ha tålamod nog att förklara de krångliga mekanismerna som ligger bakom skolans problem. I ett blogginlägg beskriver Balans exempelvis ”produktivitetsavdraget” på de statliga myndigheterna (8/11 2022). För 2023 fanns där ett lönepåslag på 2,31 procent, följt av ett avdrag på 1,82 procent då alla handläggare förväntas arbeta så mycket mer produktivt.

Den inbyggda krångligheten är en av anledningarna till att marknadsskolan har överlevt. Det andra är att borgerliga tankesmedjor och tidningar badar i pengar. Samtidigt menar Marcus Larsson att högern också verkar ha roligare ihop.

– De har en härlig kollegialitet som jag inte upplever finns på andra sidan. Till vänster, både fackligt och politiskt, är man mer mån om att lyfta sina egna saker, och om någon annan gör någonting bra så sprider man inte gärna det. Almega däremot har inga problem att lyfta exempelvis Henrik Jönssons Youtubevideor.

Det är bara i svenska skogar det växer sådana här svampar. Alla andra länder verkar förstå att de är giftiga.

I bästa västkustanda illustrerar han poängen med ett skämt:

– Har du två värmlänningar i ett rum så kommer de att starta tre dansband. Har du två vänstermänniskor i ett rum så kommer det att grundas tre partier.

Jag förklarar hur vi har tänkt kring omslaget – politiker som lockas av de glimrande lobbysvamparna, utan att bry sig om det underjordiska nätverket av trådar som styr dem. Vi börjar prata plockning igen. Han lovar skicka mig en rejäl kantarellpåse och tipsar mig om att den svarta trumpetsvamp som jag mirakulöst nog hittade för någon månad sedan kan pulvriseras och blandas in i en köttfärssås.

Marcus Larsson eggas av tanken om ett mycelnätverk som styr skolans utveckling under ytan. Tankesmedjan ägnar i dag mycket tid åt att beskriva just den processen – och nu har de även börjat nämna namn.

– Det har inte gjorts tidigare från fackligt håll, men det har varit väldigt framgångsrikt för oss. Att våga prata om de här skolägarna och vilka de umgås med.

Inte nog med att skolministern rekryterades direkt från skandalkoncernen Tellusgruppen, som i flera granskningar – från 2014 i Uppdrag Granskning till 2023 i SVT – gjort sig kända för att låta barnen gå hungriga. Trådarna går hela vägen upp till statsministern. I tankesmedjans senaste bok De gränslösa beskriver de hur Ulf Kristersson delar sommarstuga med Göran Thorstensson, styrelsemedlem i skolkoncernen Watma Education som också jobbar på pr-byrån Nordic Affairs. Nu står det klart att det blir en uppgradering: tillsammans köper de Vängården Fållökna för 13 miljoner kronor – en herrgård, där de enligt statsministerns fru Birgitta Ed ska ”starta en verksamhet för att arbeta med existentiell hälsa”.

– Ännu ett bevis på de starka banden mellan skolkoncerner, som kämpar mot sänkt skolpeng för friskolor, och statsministern som ska besluta i samma fråga 2026, säger Marcus Larsson.

I en av sina granskande trådar på X (28/10) skriver han vidare att koncernens ägare och ordförande Anders Hultin hade uppdraget att ta fram friskolereformen i regeringen Bildt. Liknande kopplingar till partipolitiken finns i flera andra skolkoncerner, med svängdörrar för framför allt moderater och liberalpartister, men även en och annan socialdemokrat.

På tåget från Göteborg skriver jag till Marcus Larsson och ber honom om ett trevligt slutcitat om vad vi ska göra med de underjordiska lobbynätverken som styr i det fördolda. Han svarar med en kornig kortvideo från en skog.

Den ser ut att föreställa en napalmbombning.

Snart utvecklar han sig. Problemet är inte lobbyismen, utan att vi över huvud taget tillåter aktiebolagsdrivna skolor ägda av till före detta politiker och utländska riskkapitalister – något som en majoritet av väljarna är emot.

– Det är bara i svenska skogar det växer sådana här svampar. Ingen annanstans finns skolkoncerner och skollobbyister betalade av offentligt finansierade skolföretag. Alla andra länder verkar förstå att de är giftiga.

Intervjun med Marcus Larsson är skriven av Leonidas Aretakis, övriga texten av Jacob Lundberg och Tuija Roberntz.

Artikeln har tillfogats en kommentar från Sveriges lärare.