Inrikes 20 mars, 2023

De lämnade vänstern – för invandringskritik och populism

De senaste tio åren har en lång rad vänsterorienterade personer hoppat av. Flamman möter de före detta vänsterprofilerna som valt att fokusera på invandringskritik – och fått jobb hos extremhögern.

Robert Mathiasson dricker mörk öl och röker röda cigaretter. När jag möter honom kommer han direkt från jobbet på en korvfabrik i Alingsås.

För inte så länge sedan var han partiledare för Kommunistiska partiet. Nu vet han inte riktigt vad han är.

– I ekonomisk politik är jag socialist i väldigt många delar. I demokratiska frågor är jag liberal i väldigt många frågor. I kulturfrågor är jag konservativ. Och när det kommer till klassfrågor är jag kommunist, säger han.

Vi sitter i en hotellbar vid Drottningtorget i Göteborg. Robert Mathiasson är lång, skallig och har ett stort svart skägg.

– Och när det kommer till Sverige är jag patriot, säger han och ler försiktigt.

I snart tjugo år har röster över hela Sverige varslat om en kommande nationalistisk vänster. Det har låtit som en av väckelse- eller undergångsberättelse: Snart kommer en ny vänster att svepa bort den gamla, en ny vänster som är förankrad i verkligheten, står upp mot eliten och som inte rädd att säga vad den tycker.

Och det den nya vänstern tycker är då underförstått att den inte gillar invandring. Det motiveras både som ett ekonomiskt ställningstagande utifrån en idé om ett slags nollsummespel, eller utifrån idén att vad de kallar för främmande kulturer inte passar in i Sverige.

Robert Mathiasson avvisar bestämt att han skulle vara rasist, något han kallats många gånger de senaste åren. Han menar att det är högern som vill ha en stor invandring för att hålla nere löner och uppe arbetslösheten, och att det i sin tur föder gängkriminalitet.

– I Italien på 70-talet gjorde man det olagligt att ha kopplingar till gangsterverksamet. Sedan när började vänstern se upp till trasproletariatet? De är skräp. Ut med skiten, säger han.

2015 hade Robert Mathiasson varit partiledare för Kommunistiska partiet i ett knappt år. I en av sina första intervjuer i rollen hade han berättat att solidariteten och klimatet var de viktigaste frågorna för honom och partiet framöver. Men nu kände han hur vinden vände. Eller snarare: han upptäckte att hans uppfattning om åt vilket håll vinden blåste hade varit fel.

Samma år nådde den så kallade flyktingkrisen Europa, året därpå valde USA en president som lovade att stänga gränsen för muslimsk invandring. Och sedan röstade britterna för att lämna EU.

– Här hände någonting stort. Och vi var helt fel på det. Vi stod på andra sidan. Vänstern stod på storfinansens sida, säger Robert Mathiasson.

Han menar att när omvärlden skakade, och det fanns ett utrymme att på allvar utmana makten, så tappade vänstern modet. I stället försökte man bevara status quo: etablissemangets presidenter, Europeiska unionen och ett stort flyktingmottagande.

Resten är historia, som bland andra Flamman har skrivit om tidigare: Robert Mathiasson ledde en fraktion i partiet som ville sätta invandringskritik på kommunisternas agenda. Opportunism, menade vissa medlemmar. Rasism, menade andra.
Robert Mathiasson och hans allierade förlorade.

Eller?

Nils Littorin, som hade varit ordförande för lokalavdelningen, lämnade Kommunistiska partiet i Malmö år 2020. Han fick med sig både partilokalen och lokalavdelningens Facebooksida, med dryga 3 000 följare. Lokalen och sidan införlivades omedelbart i det nya partiet Malmölistan: en politisk rörelse som är betydligt mindre kommunistisk och betydligt mer invandringskritisk.

Avhoppet var ett led i samma konflikt som tvingade Robert Mathiasson att lämna partiet.

I dag driver Malmölistan återkommande kampanjer med udden riktad mot invandrare och har bland annat samarbetat med det fascistiska partiet AFS för att överklaga det senaste kommunalvalet i Malmö.

Kommunistiska partiet, å sin sida, har på en kongress efter kongressen åter uttalat att de inte ställer invandrare mot svenskar födda i landet och att solidariteten, fortfarande, är internationell.

I dag har Kommunistiska partiet i Malmö drygt 500 följare på Facebook. Malmölistan har tio gånger så många. I valet 2022 fick ingen av dem några röstandelar som spelar någon som helst roll.

– Det går framåt. Vi har reparerat avdelningen och fått in den på rätt spår, det säger Paul Ingemansson på Kommunistiska partiet i Malmö. Han är 76 år och har varit med i partiet i 46 av dem.

Han menar att Kommunistiska partiet i Malmö i dag har fler medlemmar och bredare kontaktnät än före splittringen. Försäljningen av den egna tidningen Proletären har ökat med 300 procent.

Under Littorins tid som ordförande för partiföreningen suspenderades Ingemansson, enligt egen uppgift för att han vågade säga emot sin dåvarande ordförande.

– Det är en syltrygg den där, han tål inte att bli motgången. Samtidigt har han en väldigt provokativ stil där han attackerar allt och alla och framför allt invandrare.

– Han är ungefär som Markus Allard i Örebro. Det finns ingen ideologi, bara populism. Var de landar till slut vet jag inte, men det luktar – nej stinker – om deras politik.

En av dem som tror sig veta vart det leder till slut är den uteslutna före detta Sverigedemokraten Erik Almqvist. I en artikel på den högerextrema bloggen Insikt 24 skriver han att den ”nationalistiska vänsterns” ideologiska resa, som börjat i att man ”insett problemen med massinvandring” ofrånkomligen kommer att sluta i en ideologisk position som liknar Sverigedemokraternas.

En annan av de rörelser som bildats genom en blandning av vänsterpolitik och invandringskritik är Framåt Sverige. Det är ett av de initiativ som beskrivits, bland annat i stiftelsen Expos tidskrift, som just vänsternationalistiskt. I det tiopunktsprogram som rörelsen har lagt fram som grund för sin politik handlar fem om att på olika sätt strama åt invandringen. Framåt Sverige fick inga röster i valet, och har ett par tusen följare i sociala medier.

Initiativet leds av Joe Nilsson, som precis som Robert Mathiasson, är före detta kommunist.

Nilsson blev småkänd som företrädare för Kommunistiska partiet även utanför sin egen närmaste politiska sfär när han hamnade i konflikt med de lokala nazisterna i Helsingborg där han bor.

De klottrade bland annat ett hakkors på hans hus.

– Vi kommunister vill utveckla demokratin och det kräver att man tar aktiv kamp mot högerextremisterna, sade Joe Nilsson till Proletären då.

Nu deltar han återkommande i högerextrema sammanhang. I ett framträdande i en debatt anordnad av Palaestra media förklarar han att alla som är kritiska mot invandring och eliter är i samma lag.

Palaestra media beskriver sin ideologi som Sverigevänlig och frihetlig höger. Företaget är grundat av en man med bakgrund i våldsbejakande nazism, och har på senare tid bland annat samarbetat med sydafrikanska vit makt-rörelser.

Joe Nilsson har också återkommande deltagit i den så kallade Alternativa bokmässan, som startades som ett alternativ till den traditionella bokmässan efter att denna nekat högerextrema organisationer monterplats.

Flamman vill Joe Nilsson däremot inte prata med. I ett sms skriver han:

”Er benägenhet att kalla varje nationalistisk rörelse för fascism gör att det inte går att föra ett konstruktivt samtal. Mitt förtroende för vänstern, dess journalister och intellektuella är totalt förbrukat.”

Joe Nilssons sms är typiskt för hur många av de nya rörelser som bildats av avhoppare från den traditionella vänstern och som kombinerar vänsterpatos med en djup misstänksamhet mot invandrare resonerar. I vilken grad de fortfarande är vänster är förstås en definitionsfråga.

Visserligen använder de här rörelserna ofta en marxistiskt influerad retorik och förespråkar minskade klyftor och stärkt arbetsrätt, men krav på stängda gränser, återvandring och tuffare krav på invandrare är helt dominerande frågor.

Ett återkommande tema hos de jag pratar med är att vänstern har svikit, och sedan huggit alla som valt en annan väg i ryggen.

– Vänstern har i dag övergivit de frågor som rör arbetare och vanligt folk. Det spelar ingen roll vad du kallar det.

Det säger Sonja Persson. Hon är pensionär och en av de drivande krafterna bakom Vi som bygger landet, en medieplattform för arbetare som kanske bäst kan beskrivas som populistisk.

Här finns skribenter från alla delar av de nya rörelser som grundats av avhoppare från den traditionella vänstern. Det som förenar dem är ett underifrånperspektiv: de är självutnämnda representanter för det arbetande folket som varken litar på staten, företagen eller de etablerade politiska partierna.

– Alla riksdagspartier har svikit, säger Sonja Persson.

– De svarar inte på hur man ska göra med den ökande gängkriminaliteten eller den ökande arbetskraftsinvandringen som dumpar lönerna. Och när man påtalar detta så händer det ofta att man kallas för rasist.

Har det hänt dig?

– Nja, men jag är väl inte så framträdande.

De sista 25 åren av sitt arbetsliv jobbade Sonja Persson på förskola. Hon hade sitt första jobb på konfektionsföretaget Algots, och därefter jobbade hon på Volvo. På den tiden var hon både fackligt engagerad och vänster, säger hon.

– När jag hade utbildat mig till förskolelärare jobbade jag i vad de i dag kallar ett särskilt utsatt område. Jag var inte så medveten i början, utan det var mer det här lite naiva, att jag tyckte att det var spännande med olika kulturer. Ja, det tycker jag väl fortfarande i och för sig.

Men känslan av att något var allvarligt fel växte – och bet sig fast.

– Jag har haft hand om barn som har blivit skjutna eller kriminella. Det är inte så kul. Det har varit ungar som jag har tyckt jättemycket om, som har varit jätte-goa ungar från början.

Vad skulle man ha gjort för att förhindra den utvecklingen?

– Ja, jag kanske inte har en lösning. Men man skulle ha tagit tag i problemen. Man måste kräva att de ska lära sig svenska och arbeta. De som kommer hit och jobbar svart, de gör inte det för att de har skyddsskäl eller något. De gör det av rent ekonomiska skäl.

Kan inte ekonomiska skäl vara ganska akuta?

– Nej, det kan inte vara ett skäl. De måste ta kampen hemma i deras länder. Det skapar en lönedumpning. Man måste kunna säga det: jobben ska gå till dem som bor och arbetar och betalar skatt i Sverige. Att alla skulle kunna komma hit och jobba här, det är som om alla skulle kunna bli hiphopartister eller influencers.

Trots att de är omtalade är dock de nya rörelserna inte några parlamentariska framgångar. Det är oklart om Framåt Sverige har så många fler aktiva medlemmar än Joe Nilsson själv. Malmölistan fick en handfull röster. Samma sak gäller Välfärdspartiet Socialisterna, som trots att de rekryterat högprofilerade ”Nordeaslaktaren” Karl Gustav Nilsson tappade alla sina mandat i kommunfullmäktige i senaste valet. Inte ens på lokal nivå har de här initiativen egentligen lyckats växla in kombinationen av vänsterretorik och invandringskritik i röster.

Kanske hade de som förutspådde den nya populismen fel. Men det finns också ett undantag.

Enligt källor som var aktiva i början på 2010-talet var Marcus Allard en hejare på att rekrytera nya medlemmar till Ung Vänster. Själv brukade han, enligt uppgift, hävda att det berodde på att han var så snygg.

Grabben från Örebro var inte bara snygg, han var rolig också. Och radikal. Han valdes till ordförande för Ung vänster i Örebro och vapendragaren Malcom Kyeyune fick samma roll i Uppsala.

De beskrevs som lovande. Ända tills de gick för långt. Det var när det framkom att de båda lokalordförandena hade stöttat den mer hårdföra och våldsamma vänstergruppen Revolutionära fronten på Facebook som partiet bestämde att det fick vara nog. Markus Allard uteslöts 2013.

– Jag kommer att fortsätta kämpa för arbetarrörelsens ursprungliga ideal, sade Markus Allard till TT då.

I mitten av 2014 petades även Malcom Kyeyune, tillsammans med sex medlemmar från Ung Vänster i Uppsala.

Tio år senare vill ingen av dem ställa upp på en intervju med Flamman. Någonstans i samband med petningen började de båda en resa som tog dem högerut.

Malcom Kyeyune sitter i dag i förtroenderådet för den socialkonservativa tankesmedjan Oikos, grundad av Sverigedemokraten Mattias Karlsson. Hans texter handlar ofta om ett motstånd mot eliter, men osar samtidigt av ett förakt för en vänster som han menar har gjort sig själv irrelevant med identitetspolitik och livsstilsfrågor.

Marcus Allard är partiledare för Örebropartiet. Det grundade han tillsammans med före detta polisen Peter Springare.

Den senare blev en viral personlighet när han i ett Facebookinlägg skrev av sig om sin syn på invandring, flyktingar och den koppling han tyckte sig se till ett ökat våld. Ett tag hade han Sveriges största Facebookgrupp, ”Vi som står upp för Peter Springare”, uppkallad efter sig.

Springare tog med tiden avstånd från gruppen, som fort utvecklades i en allt mer konspiratorisk och hätskt invandringskritisk riktning. Därefter tog gruppen avstånd från Peter Springare och bytte namn till ”Vi som står upp för sanningen – som är relativ”.

Men spinnet i sociala medier har kunnat omsättas i röster, och Örebropartiet är undantaget som bekräftar regeln. Första gången de ställde upp i ett val tog de mandat i kommunfullmäktige. I höstas fick de över sju procent i kommunvalet. Marcus Allard fick nästan dubbelt så många personröster som kommunens ledande socialdemokrat.

Marcus Allard kallar sig själv stolt populist. Örebropartiet beskriver sin politik som lokalism. Vilket innebär en oförsonlig kritik mot islam och invandring. Men också att de vill satsa på välfärden i stället för höga politikerlöner eller offentlig konst.

Bland partiets politiska förslag finns bland annat införandet av en kommunal vaktstyrka som ”ska vara så lik en kommunal poliskår man, enligt rådande lagstiftning, kan komma” och att ”neka, vräka och fördriva” kriminella.
I sociala medier kampanjar Markus Allard ofta med hjälp nidbilder av invandrare, men också mot Örebro kommuns konstbudget.

”Islamisterna vinner just nu över Sverige. Det kommer inte stanna där. De kommer fortsätta terrorkräva nya landvinningar. Då våra politiker och polisledningar vägrar sätta hårt mot hårt kommer islamisterna fortsätta att avancera”, skrev han på Twitter i februari i år.

Jag försöker nå Markus Allard i en rad kanaler under flera månader. På ett nummer möts jag av en telefonsvarare. ”Du har kommit till Markus Allard, skicka ett meddelande med namn och ärende om du vill ha kontakt.”

Jag skickar ett meddelande. Markus Allard hör inte av sig.

Den amerikanska statsvetaren John B. Judis har ägnat mycket tid åt att studera populism, det undflyende begrepp som tycktes kunna användas för att förklara nästan vad som helst i samband med Donald Trumps valseger.

Han menar att det vänstern sysslat med i alla tider ofta är just en typ av populism. För de många, inte de få, är precis vad begreppet handlar om. Men Judis gör också en skarp uppdelning mellan höger- och vänsterpopulism.

Vänsterpopulism, skriver han, är binär. Den har alltså två poler: folket och eliten. Kapitalägare och arbetare. Fint folk och vanligt folk.

Högerpopulism däremot, har tre poler. Folket, eliten och en gynnad minoritet.

Eliten gynnar i högerpopulismens världsbild en tredje grupp på bekostnad av folket. Det kan vara till exempel kvinnor eller kulturella minoriteter, men i de allra flesta fall är det invandrare.

Enligt Judis definition skulle alltså alla de nya nationalistiska rörelser som bildats efter 2015 vara högerpopulister. Oavsett om de samtidigt menar att de är den riktiga vänstern.

Journalisten Åsa Linderborg tycker visserligen att populism är ett ”jätteproblematiskt begrepp”, men skrev trots det en bok om saken tillsammans med Göran Greider för ett par år sedan.

Hon är tydlig med att hon inte har något till övers för projekt som Framåt Sverige eller Malmölistan.

– En vänsterpopulism som fiskar i sådana där lite grumligare vatten, de tycker jag inte är något på spåren alls. Däremot tycker jag absolut att vi ska diskutera hur mycket invandring vi vill ha, och vad det innebär att ha ett multikulturellt samhälle. Vänsterns problem är att man har lämnat walkover. Vi har inte haft progressiva svar på de frågor högern formulerar.

Samtidigt menar hon att populism inte är något som bara finns i undervegetationen.

– Om man följer Dagens Nyheters ledarsida eller Aftonbladets ledarsida, så är väldigt mycket som de kallade förfärlig populism för bara några år sedan nu deras egna förslag.

Så det är snarare så att populismen har vunnit?

– Ja, det har den ju.

Den före detta kommunisten Robert Mathiasson har deltagit jämte förintelseförnekare och vad han själv kallar ”en tvättäkta fascist” på den så kallade Alternativa bokmässan. Han är också krönikör i den högerpopulistiska nättidningen Nyheter Idag. Jag frågar honom om han fortfarande ser sig som vänster.

– Så många gånger som jag har sagt att jag inte skulle kalla mig vänster. Sedan kallar jag mig ändå vänster.

Det blir tyst igen.

– Jag vad fan ska man svara. Jag tycker att vänstern har blivit helt galen. Jag vill inte vara en del av det. Samtidigt om man säger att man är höger är man för kapitalism och slit och släng. Det vill jag inte heller veta av.

Robert Mathiasson säger att han i dag ”inte är med i någonting”. Några livskraftiga rörelser finns inte i Sverige, menar han. Det råder ”sillstimsmentalitet”, vänstern är feg och SD sitter i knäet på Svenskt Näringsliv.

Vad han faktiskt tycker och tänker, säger han, är jag den första som har frågat sedan han lämnade Kommunisterna. Ändå låter det som om han tror att han håller på att vinna.

– Samma personer som kallade mig rasist för ett år sedan kommer om ytterligare ett år säga att jag inte alls är det.

Tor Gasslander
Redaktionschef. Tipsa om nyheter på 070–2902554.tor.gasslander@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 05 juni, 2023

“Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.