Robert Mathiasson dricker mörk öl och röker röda cigaretter. När jag möter honom kommer han direkt från jobbet på en korvfabrik i Alingsås.

För inte så länge sedan var han partiledare för Kommunistiska partiet. Nu vet han inte riktigt vad han är.

– I ekonomisk politik är jag socialist i väldigt många delar. I demokratiska frågor är jag liberal i väldigt många frågor. I kulturfrågor är jag konservativ. Och när det kommer till klassfrågor är jag kommunist, säger han.

Vi sitter i en hotellbar vid Drottningtorget i Göteborg. Robert Mathiasson är lång, skallig och har ett stort svart skägg.

– Och när det kommer till Sverige är jag patriot, säger han och ler försiktigt.

I snart tjugo år har röster över hela Sverige varslat om en kommande nationalistisk vänster. Det har låtit som en av väckelse- eller undergångsberättelse: Snart kommer en ny vänster att svepa bort den gamla, en ny vänster som är förankrad i verkligheten, står upp mot eliten och som inte rädd att säga vad den tycker.

Och det den nya vänstern tycker är då underförstått att den inte gillar invandring. Det motiveras både som ett ekonomiskt ställningstagande utifrån en idé om ett slags nollsummespel, eller utifrån idén att vad de kallar för främmande kulturer inte passar in i Sverige.

Robert Mathiasson avvisar bestämt att han skulle vara rasist, något han kallats många gånger de senaste åren. Han menar att det är högern som vill ha en stor invandring för att hålla nere löner och uppe arbetslösheten, och att det i sin tur föder gängkriminalitet.

– I Italien på 70-talet gjorde man det olagligt att ha kopplingar till gangsterverksamet. Sedan när började vänstern se upp till trasproletariatet? De är skräp. Ut med skiten, säger han.

2015 hade Robert Mathiasson varit partiledare för Kommunistiska partiet i ett knappt år. I en av sina första intervjuer i rollen hade han berättat att solidariteten och klimatet var de viktigaste frågorna för honom och partiet framöver. Men nu kände han hur vinden vände. Eller snarare: han upptäckte att hans uppfattning om åt vilket håll vinden blåste hade varit fel.

Samma år nådde den så kallade flyktingkrisen Europa, året därpå valde USA en president som lovade att stänga gränsen för muslimsk invandring. Och sedan röstade britterna för att lämna EU.

– Här hände någonting stort. Och vi var helt fel på det. Vi stod på andra sidan. Vänstern stod på storfinansens sida, säger Robert Mathiasson.

Han menar att när omvärlden skakade, och det fanns ett utrymme att på allvar utmana makten, så tappade vänstern modet. I stället försökte man bevara status quo: etablissemangets presidenter, Europeiska unionen och ett stort flyktingmottagande.

Resten är historia, som bland andra Flamman har skrivit om tidigare: Robert Mathiasson ledde en fraktion i partiet som ville sätta invandringskritik på kommunisternas agenda. Opportunism, menade vissa medlemmar. Rasism, menade andra.
Robert Mathiasson och hans allierade förlorade.

Eller?

Nils Littorin, som hade varit ordförande för lokalavdelningen, lämnade Kommunistiska partiet i Malmö år 2020. Han fick med sig både partilokalen och lokalavdelningens Facebooksida, med dryga 3 000 följare. Lokalen och sidan införlivades omedelbart i det nya partiet Malmölistan: en politisk rörelse som är betydligt mindre kommunistisk och betydligt mer invandringskritisk.

Avhoppet var ett led i samma konflikt som tvingade Robert Mathiasson att lämna partiet.

I dag driver Malmölistan återkommande kampanjer med udden riktad mot invandrare och har bland annat samarbetat med det fascistiska partiet AFS för att överklaga det senaste kommunalvalet i Malmö.

Kommunistiska partiet, å sin sida, har på en kongress efter kongressen åter uttalat att de inte ställer invandrare mot svenskar födda i landet och att solidariteten, fortfarande, är internationell.

I dag har Kommunistiska partiet i Malmö drygt 500 följare på Facebook. Malmölistan har tio gånger så många. I valet 2022 fick ingen av dem några röstandelar som spelar någon som helst roll.

– Det går framåt. Vi har reparerat avdelningen och fått in den på rätt spår, det säger Paul Ingemansson på Kommunistiska partiet i Malmö. Han är 76 år och har varit med i partiet i 46 av dem.

Han menar att Kommunistiska partiet i Malmö i dag har fler medlemmar och bredare kontaktnät än före splittringen. Försäljningen av den egna tidningen Proletären har ökat med 300 procent.

Under Littorins tid som ordförande för partiföreningen suspenderades Ingemansson, enligt egen uppgift för att han vågade säga emot sin dåvarande ordförande.

– Det är en syltrygg den där, han tål inte att bli motgången. Samtidigt har han en väldigt provokativ stil där han attackerar allt och alla och framför allt invandrare.

– Han är ungefär som Markus Allard i Örebro. Det finns ingen ideologi, bara populism. Var de landar till slut vet jag inte, men det luktar – nej stinker – om deras politik.

En av dem som tror sig veta vart det leder till slut är den uteslutna före detta Sverigedemokraten Erik Almqvist. I en artikel på den högerextrema bloggen Insikt 24 skriver han att den ”nationalistiska vänsterns” ideologiska resa, som börjat i att man ”insett problemen med massinvandring” ofrånkomligen kommer att sluta i en ideologisk position som liknar Sverigedemokraternas.

En annan av de rörelser som bildats genom en blandning av vänsterpolitik och invandringskritik är Framåt Sverige. Det är ett av de initiativ som beskrivits, bland annat i stiftelsen Expos tidskrift, som just vänsternationalistiskt. I det tiopunktsprogram som rörelsen har lagt fram som grund för sin politik handlar fem om att på olika sätt strama åt invandringen. Framåt Sverige fick inga röster i valet, och har ett par tusen följare i sociala medier.

Initiativet leds av Joe Nilsson, som precis som Robert Mathiasson, är före detta kommunist.

Nilsson blev småkänd som företrädare för Kommunistiska partiet även utanför sin egen närmaste politiska sfär när han hamnade i konflikt med de lokala nazisterna i Helsingborg där han bor.

De klottrade bland annat ett hakkors på hans hus.

– Vi kommunister vill utveckla demokratin och det kräver att man tar aktiv kamp mot högerextremisterna, sade Joe Nilsson till Proletären då.

Nu deltar han återkommande i högerextrema sammanhang. I ett framträdande i en debatt anordnad av Palaestra media förklarar han att alla som är kritiska mot invandring och eliter är i samma lag.

Palaestra media beskriver sin ideologi som Sverigevänlig och frihetlig höger. Företaget är grundat av en man med bakgrund i våldsbejakande nazism, och har på senare tid bland annat samarbetat med sydafrikanska vit makt-rörelser.

Joe Nilsson har också återkommande deltagit i den så kallade Alternativa bokmässan, som startades som ett alternativ till den traditionella bokmässan efter att denna nekat högerextrema organisationer monterplats.

Flamman vill Joe Nilsson däremot inte prata med. I ett sms skriver han:

”Er benägenhet att kalla varje nationalistisk rörelse för fascism gör att det inte går att föra ett konstruktivt samtal. Mitt förtroende för vänstern, dess journalister och intellektuella är totalt förbrukat.”

Joe Nilssons sms är typiskt för hur många av de nya rörelser som bildats av avhoppare från den traditionella vänstern och som kombinerar vänsterpatos med en djup misstänksamhet mot invandrare resonerar. I vilken grad de fortfarande är vänster är förstås en definitionsfråga.

Visserligen använder de här rörelserna ofta en marxistiskt influerad retorik och förespråkar minskade klyftor och stärkt arbetsrätt, men krav på stängda gränser, återvandring och tuffare krav på invandrare är helt dominerande frågor.

Ett återkommande tema hos de jag pratar med är att vänstern har svikit, och sedan huggit alla som valt en annan väg i ryggen.

– Vänstern har i dag övergivit de frågor som rör arbetare och vanligt folk. Det spelar ingen roll vad du kallar det.

Det säger Sonja Persson. Hon är pensionär och en av de drivande krafterna bakom Vi som bygger landet, en medieplattform för arbetare som kanske bäst kan beskrivas som populistisk.

Här finns skribenter från alla delar av de nya rörelser som grundats av avhoppare från den traditionella vänstern. Det som förenar dem är ett underifrånperspektiv: de är självutnämnda representanter för det arbetande folket som varken litar på staten, företagen eller de etablerade politiska partierna.

– Alla riksdagspartier har svikit, säger Sonja Persson.

– De svarar inte på hur man ska göra med den ökande gängkriminaliteten eller den ökande arbetskraftsinvandringen som dumpar lönerna. Och när man påtalar detta så händer det ofta att man kallas för rasist.

Har det hänt dig?

– Nja, men jag är väl inte så framträdande.

De sista 25 åren av sitt arbetsliv jobbade Sonja Persson på förskola. Hon hade sitt första jobb på konfektionsföretaget Algots, och därefter jobbade hon på Volvo. På den tiden var hon både fackligt engagerad och vänster, säger hon.

– När jag hade utbildat mig till förskolelärare jobbade jag i vad de i dag kallar ett särskilt utsatt område. Jag var inte så medveten i början, utan det var mer det här lite naiva, att jag tyckte att det var spännande med olika kulturer. Ja, det tycker jag väl fortfarande i och för sig.

Men känslan av att något var allvarligt fel växte – och bet sig fast.

– Jag har haft hand om barn som har blivit skjutna eller kriminella. Det är inte så kul. Det har varit ungar som jag har tyckt jättemycket om, som har varit jätte-goa ungar från början.

Vad skulle man ha gjort för att förhindra den utvecklingen?

– Ja, jag kanske inte har en lösning. Men man skulle ha tagit tag i problemen. Man måste kräva att de ska lära sig svenska och arbeta. De som kommer hit och jobbar svart, de gör inte det för att de har skyddsskäl eller något. De gör det av rent ekonomiska skäl.

Kan inte ekonomiska skäl vara ganska akuta?

– Nej, det kan inte vara ett skäl. De måste ta kampen hemma i deras länder. Det skapar en lönedumpning. Man måste kunna säga det: jobben ska gå till dem som bor och arbetar och betalar skatt i Sverige. Att alla skulle kunna komma hit och jobba här, det är som om alla skulle kunna bli hiphopartister eller influencers.

Trots att de är omtalade är dock de nya rörelserna inte några parlamentariska framgångar. Det är oklart om Framåt Sverige har så många fler aktiva medlemmar än Joe Nilsson själv. Malmölistan fick en handfull röster. Samma sak gäller Välfärdspartiet Socialisterna, som trots att de rekryterat högprofilerade ”Nordeaslaktaren” Karl Gustav Nilsson tappade alla sina mandat i kommunfullmäktige i senaste valet. Inte ens på lokal nivå har de här initiativen egentligen lyckats växla in kombinationen av vänsterretorik och invandringskritik i röster.

Kanske hade de som förutspådde den nya populismen fel. Men det finns också ett undantag.

Enligt källor som var aktiva i början på 2010-talet var Marcus Allard en hejare på att rekrytera nya medlemmar till Ung Vänster. Själv brukade han, enligt uppgift, hävda att det berodde på att han var så snygg.

Grabben från Örebro var inte bara snygg, han var rolig också. Och radikal. Han valdes till ordförande för Ung vänster i Örebro och vapendragaren Malcom Kyeyune fick samma roll i Uppsala.

De beskrevs som lovande. Ända tills de gick för långt. Det var när det framkom att de båda lokalordförandena hade stöttat den mer hårdföra och våldsamma vänstergruppen Revolutionära fronten på Facebook som partiet bestämde att det fick vara nog. Markus Allard uteslöts 2013.

– Jag kommer att fortsätta kämpa för arbetarrörelsens ursprungliga ideal, sade Markus Allard till TT då.

I mitten av 2014 petades även Malcom Kyeyune, tillsammans med sex medlemmar från Ung Vänster i Uppsala.

Tio år senare vill ingen av dem ställa upp på en intervju med Flamman. Någonstans i samband med petningen började de båda en resa som tog dem högerut.

Malcom Kyeyune sitter i dag i förtroenderådet för den socialkonservativa tankesmedjan Oikos, grundad av Sverigedemokraten Mattias Karlsson. Hans texter handlar ofta om ett motstånd mot eliter, men osar samtidigt av ett förakt för en vänster som han menar har gjort sig själv irrelevant med identitetspolitik och livsstilsfrågor.

Marcus Allard är partiledare för Örebropartiet. Det grundade han tillsammans med före detta polisen Peter Springare.

Den senare blev en viral personlighet när han i ett Facebookinlägg skrev av sig om sin syn på invandring, flyktingar och den koppling han tyckte sig se till ett ökat våld. Ett tag hade han Sveriges största Facebookgrupp, ”Vi som står upp för Peter Springare”, uppkallad efter sig.

Springare tog med tiden avstånd från gruppen, som fort utvecklades i en allt mer konspiratorisk och hätskt invandringskritisk riktning. Därefter tog gruppen avstånd från Peter Springare och bytte namn till ”Vi som står upp för sanningen – som är relativ”.

Men spinnet i sociala medier har kunnat omsättas i röster, och Örebropartiet är undantaget som bekräftar regeln. Första gången de ställde upp i ett val tog de mandat i kommunfullmäktige. I höstas fick de över sju procent i kommunvalet. Marcus Allard fick nästan dubbelt så många personröster som kommunens ledande socialdemokrat.

Marcus Allard kallar sig själv stolt populist. Örebropartiet beskriver sin politik som lokalism. Vilket innebär en oförsonlig kritik mot islam och invandring. Men också att de vill satsa på välfärden i stället för höga politikerlöner eller offentlig konst.

Bland partiets politiska förslag finns bland annat införandet av en kommunal vaktstyrka som ”ska vara så lik en kommunal poliskår man, enligt rådande lagstiftning, kan komma” och att ”neka, vräka och fördriva” kriminella.
I sociala medier kampanjar Markus Allard ofta med hjälp nidbilder av invandrare, men också mot Örebro kommuns konstbudget.

”Islamisterna vinner just nu över Sverige. Det kommer inte stanna där. De kommer fortsätta terrorkräva nya landvinningar. Då våra politiker och polisledningar vägrar sätta hårt mot hårt kommer islamisterna fortsätta att avancera”, skrev han på Twitter i februari i år.

Jag försöker nå Markus Allard i en rad kanaler under flera månader. På ett nummer möts jag av en telefonsvarare. ”Du har kommit till Markus Allard, skicka ett meddelande med namn och ärende om du vill ha kontakt.”

Jag skickar ett meddelande. Markus Allard hör inte av sig.

Den amerikanska statsvetaren John B. Judis har ägnat mycket tid åt att studera populism, det undflyende begrepp som tycktes kunna användas för att förklara nästan vad som helst i samband med Donald Trumps valseger.

Han menar att det vänstern sysslat med i alla tider ofta är just en typ av populism. För de många, inte de få, är precis vad begreppet handlar om. Men Judis gör också en skarp uppdelning mellan höger- och vänsterpopulism.

Vänsterpopulism, skriver han, är binär. Den har alltså två poler: folket och eliten. Kapitalägare och arbetare. Fint folk och vanligt folk.

Högerpopulism däremot, har tre poler. Folket, eliten och en gynnad minoritet.

Eliten gynnar i högerpopulismens världsbild en tredje grupp på bekostnad av folket. Det kan vara till exempel kvinnor eller kulturella minoriteter, men i de allra flesta fall är det invandrare.

Enligt Judis definition skulle alltså alla de nya nationalistiska rörelser som bildats efter 2015 vara högerpopulister. Oavsett om de samtidigt menar att de är den riktiga vänstern.

Journalisten Åsa Linderborg tycker visserligen att populism är ett ”jätteproblematiskt begrepp”, men skrev trots det en bok om saken tillsammans med Göran Greider för ett par år sedan.

Hon är tydlig med att hon inte har något till övers för projekt som Framåt Sverige eller Malmölistan.

– En vänsterpopulism som fiskar i sådana där lite grumligare vatten, de tycker jag inte är något på spåren alls. Däremot tycker jag absolut att vi ska diskutera hur mycket invandring vi vill ha, och vad det innebär att ha ett multikulturellt samhälle. Vänsterns problem är att man har lämnat walkover. Vi har inte haft progressiva svar på de frågor högern formulerar.

Samtidigt menar hon att populism inte är något som bara finns i undervegetationen.

– Om man följer Dagens Nyheters ledarsida eller Aftonbladets ledarsida, så är väldigt mycket som de kallade förfärlig populism för bara några år sedan nu deras egna förslag.

Så det är snarare så att populismen har vunnit?

– Ja, det har den ju.

Den före detta kommunisten Robert Mathiasson har deltagit jämte förintelseförnekare och vad han själv kallar ”en tvättäkta fascist” på den så kallade Alternativa bokmässan. Han är också krönikör i den högerpopulistiska nättidningen Nyheter Idag. Jag frågar honom om han fortfarande ser sig som vänster.

– Så många gånger som jag har sagt att jag inte skulle kalla mig vänster. Sedan kallar jag mig ändå vänster.

Det blir tyst igen.

– Jag vad fan ska man svara. Jag tycker att vänstern har blivit helt galen. Jag vill inte vara en del av det. Samtidigt om man säger att man är höger är man för kapitalism och slit och släng. Det vill jag inte heller veta av.

Robert Mathiasson säger att han i dag ”inte är med i någonting”. Några livskraftiga rörelser finns inte i Sverige, menar han. Det råder ”sillstimsmentalitet”, vänstern är feg och SD sitter i knäet på Svenskt Näringsliv.

Vad han faktiskt tycker och tänker, säger han, är jag den första som har frågat sedan han lämnade Kommunisterna. Ändå låter det som om han tror att han håller på att vinna.

– Samma personer som kallade mig rasist för ett år sedan kommer om ytterligare ett år säga att jag inte alls är det.