Jag är trött på skitsnack. Så mycket vackra ord om fred på jorden och mat till de fattiga. Röda mattan rullas ut och kamerorna blixtar när politikerna poserar framför TV-rutan. År 2000 antogs de så kallade Millenniemålen, där ett av åtta delmål är att halvera fattigdomen till år 2015. Ännu ett fantastiskt avtal har skrivits under, ännu en gång har den rika världen visat sin goda vilja.

Eh, god vilja sade ni? Var tredje sekund dör ett barn av fattigdom. Varje timme svälter ett tusen människor till döds. God vilja? Skyll på matbrist! Skyll på befolkningsökning! Det blir inte trovärdigt när vi vet att det finns mat i fattiga länder som exporteras till rika länder på grund av internationella påtryckningar, istället för att mätta hungrande befolkning.

Västvärlden lättar sitt dåliga samvete genom att skänka en slant i bistånd. Men som det framkommit, har bistånd blivit ännu ett sätt att tvinga på fattiga länder en viss ekonomisk politik. Glöm att du får pengar av oss om du inte privatiserar den offentliga verksamheten och glöm att du får pengar om du inte handla varor från oss. I sammanhanget bör även nämnas att de fattiga länderna betalar mycket mer i tullavgifter än vad de får i bistånd.

En annan nyhet som kom nyligen var att förhandlingarna om ett nytt WTO-avtal har avbrutits. De rika länderna satte sig på tvären när det gäller fattiga länders möjlighet att bygga upp en egen stark ekonomi. De gick inte med på att tillåta säkerhetsmekanismer för att utvecklingsländerna ska kunna skydda sina inhemska marknader mot transnationella bolag.

De rika länderna kallar sig själva för ”givarländer”. Det får dem att framstå som snälla och givmilda. Men i själva verket har de en enorm skuld att betala tillbaka från år av kolonialism och snedfördelning av världens resurser. God vilja? Halverad fattigdom? Den som lever får se.