Det var bara tre år sedan. Ändå är det möjligt att de flesta glömt bort hur snabbt stödet för USA-alliansens krig mot Irak trummades fram. Nyckelordet hette massförstörelsevapen. Ett år före den militära attacken ansåg sig Bush och Blair inte behöva fler bevis för att Irak hade enorma mängder kemiska vapen, kanske också kärnvapen.
Det saknades inte motröster. Den pensionerade översten Bo Pellnäs, anförde med egna erfarenheter från konflikten mellan Serbien och Bosnien att USA där ”fejkade fakta när det passade ens egna intressen’’, och att det inte fanns någon möjlighet att kontrollera sanningshalten för de övriga länderna (Östersunds-Posten 27/12 2002).
De som trodde på historierna om massförstörelsevapnen fick alltså lägga ned avsevärd möda på att förklara att de fanns, alternativt varför det egentligen inte spelade någon roll. Men ju närmare kriget kom, desto mer problematisk blev frågan. När Aftonbladets expertpanel under rubriken ”Elevernas frågor om Irak-krisen” (6/3 2003) svarar på frågan ”Är det bevisat att Irak har massförstörelsevapen?” från Bilbo Göransson, 17, Sjödals gymnasium, Huddinge, är svaret från Anders Mellbourn, Utrikespolitiska institutet inte helt glasklart:
– Det är belagt att man har planer på att tillverka. Missilerna som nu håller på att förstöras är kopplade till massförstörelsevapen.

Det politiska stödet
Massförstörelsevapnen var i centrum därför att de var det enda som hade kunnat ge ett FN-stöd för kriget. Innan kriget hade startat var det politiska etablissemanget framför allt delat i frågan om kriget kunde stödjas utan FN-mandat.
– Vi anser att det är i FN be­sluten ska tas. Vi har ingen skild uppfattning i hur vi ser på regimen i Irak, men avväpningen av den regimen ska ske inom folkrättens ram. Nu bryter USA mot den och det är allvarligt, säger Göran Persson till TT 19/3 2003.
Statsminister Göran Persson försökte hålla sig till en FN-linje utan att oroa USA för mycket. När väl kriget var igång blev kommentarerna tydligare.
”- Jag känner sorg över att ett det höga engagemang vi hade i FN inte kunde fullföljas, sade statsministern. Men han ville inte som miljöpartiet och vänsterpartiet kräva att FN ska protestera mot anfallet:
– Då skulle vi omedelbart halka in i en intern träta i säkerhetsrådet. Vi bör istället har fokus på att kriget följer humanitära lagar.” (Aftonbladet 20/3 2003).
”Om USA och Storbritannien inleder ett krig i strid med folkrätten, kan de inte bara lämna över notan till andra, framhöll Göran Persson.Om ett folkrättsstridigt angrepp inleds mot Irak, borde FN enligt sin egen stadga skydda landet. Men det förutsätter att angriparna − USA och Storbritannien – släpper igenom ett sådant beslut i säkerhetsrådet.
– Jag tvivlar på att de gör det, sade Göran Persson.
Han ville inte svara på frågan om ledarna för dessa länder bör ställas inför rätta på grund av brott mot folkrätten.
– Jag har inte ens tänkt på det, det måste jag få reflektera över, sade Persson.” (”USA och Storbritannien måste ta huvudansvaret”, Göteborgs-Posten 20/3 2003)
Också från borgerlighetens sida önskade man ett FN-mandat, men där var inte problemet USA och Storbritannien, utan de länder som inte ville se ett krig mot Irak. ”Moderatledaren Bo Lundgren beklagar djupt att Irakkrisen inte kunde lösas inom FN:s säkerhetsråd. Frankrike och Tyskland har stort ansvar för misslyckandet, säger Lundgren” till TT 19/3 2003.
Aftonbladets ger sin karaktäristik av borgerligheten i ledaren ”Tydligheten om Irak är befriande” 13/3 2003: ”Folkpartiet har öst fördömanden över Tysklands krigsmotstånd och kallat det ett ’anti FN-agerande’. Kommentarerna till de amerikanska hökarnas nonchalans för FN är betydligt mildare. Moderaterna håller öppet för ett militärt angrepp utan FN-mandat.
Alf Svensson är påtagligt frånvarande från debatten.”
Det fanns tre riksdagspartier som tog avstånd från anfallet på Irak. Det var vänsterpartiet, miljöpartiet och centerpartiet. De hade stöd av en majoritet av det svenska folket.
En opinionsmätning publicerad i början av mars 2003 visade att bara 35 procent av svenskarna var positiva till en militär attack mot Irak − även om den får stöd i FN. Sex procent var direkt positiva till en attack utan FN-stöd.
Men alla var inte ledsna. Så fort den långa osäkra perioden av upptrappning gick över i krig, reagerade marknaderna positivt. ”Saddam Husseins hu­vud på ett silverfat. Då jublar den svenska aktiemarknaden – och tar ett glädjeskutt med 20 procent. − Det är den råa sanningen, säger Gunnar Ek, Aktiespararna.” ”Så påverkas Sverige av ett krig i Irak”, Aftonbladet 18/3 2003.

Regimskifte
Rapporteringen, mestadels negativ och kritisk före kriget, vände med krigsframgångarna.
Efter en snabb offensiv intog amerikanska trupper Bagdad den 9 april 2003. Bilder på hur irakier och amerikansk militär rev Saddam-statyer, upptäckte fängelsehålor och fann vräkiga palats kablades ut.
Det fanns bara ett problem: skälet till att gå i krig hade gått upp i rök. SvD fick förklara: ”Kan så vara att data övertolkades. Beslut skulle fattas under stor osäkerhet; pusslet skulle läggas färdigt trots att bitarna var trasiga eller saknades helt. Det centrala var ändå att hotet fanns där. Med Saddam Hussein kvar i sina palats hade Irak kunnat bygga upp en arsenal av massförstörelsevapen; viljan och kompetensen fanns där.” Ledare, SvD 12/1 2004.
”Frånvaron av fynd till trots: Före kriget fanns en brett förankrad uppfattning att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen” fortsatte tidningen SvD den 8/2 2004 om ”Pistolen som gick upp i rök”.

”Arabisk vår”
Ju längre tiden gick, desto mer hamnade demokratin i fokus i stället. En diktator hade krigats bort, och det irakiska folket var befriat. Liberala skribenter som Johan Norberg började tala om en ”arabisk vår”- att hela Mellanöstern skulle röra sig bort från diktatur och fundamentalism. ”Man bör, likt Ahlmark, uppfatta vikten av att Bush med övertygelse fortsätter att leda ett USA som axlar ansvaret för vår tids ödesfråga, nämligen att liberalisera Mellanöstern”, skrev Sofia Nerbrand, redaktionssekreterare på tidskriften Axess, sin sin plädering för Bush i det amerikanska presidentvalet. SvD 29/6 2004.
Per Ahlmark hyllande insatsen: ”Utan Bush hade afghaner, palestinier och irakier fortfarande styrts av mördare eller skojare.” DN 3/2 2005.
Men snart innebar också detta problem. I det irakiska valet segrade en allians av shiamuslimer. I det palestinska valet segrade Hamas. Båda allierade med Iran. Nu började alltså Iran att synas som ett hot istället.
”Genom befrielsen av Irak har ett hot mot världsfreden avlägsnats och exemplets makt har bidragit till att Iran och Libyen blivit mindre farliga stater”, skrev SvD i sin ledare 27/12 2003. Två år senare är det tydligt att ockupationen av Irak inte lett till någon ”lösning” av Iranproblemet. Och det som blev en smärre chock i det irakiska valet hade förutspåtts av vissa redan före kriget. ”Ett avväpnat Irak efter ett krig; då är det Iran som otvivelaktigt är den lokala stormakten.” Jan Hjärpe professor i islamologi (SvD 6/3 2003.

Abu Ghraib och tortyren
Den demokratiska välsignelsen fick också en svår knäck av de tortyrskandaler som uppenbarades. Per Ahlmark hade i artikeln ”Det kommande jublet i Bagdad” i DN 10/10 2002 förutspått att ”Vittnesmålen om terrorn och tortyren i Irak blir en flodvåg i världens medier”, som skulle vända opinionen till USA:s fördel. Det blev, som bättre insatta debattörer anade, tvärtom. USA hade redan före kriget luckrat upp sina lagar mot tortyr, bland annat genom att tillåta klientstater som Jordanien och Egypten att motta fångar för extraordinary rendition, i korthet, för förhör som inte var tillåtna eller önskvärda i USA. Människorrättsorganisationer hade, redan sedan invasionen av Afghanistan, kritiserat behandlingen av fångar i Guantánamo. Rapporter om tortyr cirkulerade. Men det var bilderna som slutligen slog hål på idén om en humanitär ockupation.
Det förhindrade inte att vissa debattörer faktiskt försvarade eller förminskade tortyren.
Timbros Dick Erixon gick till hårt angrepp mot dem som exponerade behandlingen av fångar. ”Massmedierna är besatta av de foton som visar amerikanska soldaters behandling av fångar som inte är acceptabel i fred i en demokrati − men förtiger den fruktansvärda behandling som fångar hos islam-fascisterna utsätts för/…/” erixon.se 21/5 2004.
”Som detta fall visar är det inte USA som begår dåraktigheter, utan västerländska medier som konstant agerar anti-amerikanskt och sprider skrönor och propaganda utan varje tillstymmelse till faktakontroll”, skrev Erixon om uppgifterna att amerikanska soldater skändat koranen, på erixon.se 16/5 2005
Också synen på att tortyr är närmast ett olycksfall i arbetet har hängt kvar hos en del av de som stödde invasionen. MUF-ordföranden Johan Forsell skrev på sin blogg 21/02 2006: ”Trots enskilda motgångar, som t ex de nyligen publicerade bilderna på tortyr i Abu-Ghraib fängelset 2003, är Irak inne på rätt väg såväl ekonomiskt som socialt. Kanske är det allra mest tydligt i synen på mänskliga rättigheter.” Att tortyr skulle utgöra en enstaka företeelse har tillbakavisats av flertalet människorättsorganisationer.

Ett kriminellt krig
Vi kan summera de tre första åren efter ett krig som såldes med lögner, en ockupation vars kriminella karaktär förskönas också i våra tidningar.
Den sista artikel jag läser har titeln ”Utvidgat krig risk i Irak”, DN 9/3 2006. Den beskriver vad vi nu vet, att Irak, 15 år efter det första Gulfkriget och tre år efter invasionen, är ett sönderslaget land på väg mot religiöst inbördeskrig.
Av USA:s löften att sluta tortera och istället bygga upp Irak blev intet.
Av liberalernas löften om slut på förtryck och terrorism blev intet.
Av statsminister Göran Perssons utfästelser vid krigets start blev intet. När kriget är slut var det inte Storbritannien och USA som betalade. Och statsministern reflekterar uppenbarligen fortfarande över om ledarna för dessa länder bör ställas inför rätta.
Jag har inte sett några ursäkter för detta. Kanske därför att det inte finns några.