Lagrad solenergi i form av tjock, svart olja har låtit västvärldens ledare garantera ett ständigt ökande välstånd åt sina medborgare. Oljan har smort och subventionerat den explosionsartade standard- och befolkningsökning som relativt friktionsfritt pågått sedan 1950-talet, oavsett vilken politik som suttit vid rodret.

Men de feta åren är över. Den billiga oljan varar inte för evigt och de fossila bränslena måste fasas ut för att undvika klimatkollaps. Därtill har oljan gjort oss vana vid en överflödsstandard som för länge sedan passerat gränsen för vad som är ekologiskt hållbar.

Lyckligtvis är välstånd inte detsamma som välfärd. En platt-tv och två veckor i Thailand är inte rättvisa, det är hånfull belöning för ett utslitet liv för någon annans vinning.
Välfärd är alltså möjligt utan välstånd, om än svårt att föreställa sig. Tillväxt och utsläpp/resursförbrukning däremot är två siamesiska tvillingar som inte går att skilja åt. Den så kallade avkopplingsteorin (decoupling) som hävdar motsatsen är en myt.

I rapporten Prosperity without growth monterar den brittiska regeringens hållbarhetskommission ner teorin. Tillväxt kräver resursförbrukning, tillväxt orsakar utsläpp. Punkt.
Om det senaste århundradet har varit baserat på en icke-uttalad devis om tillväxt istället för jämlikhet måste de kommande hundra åren handla om det precis motsatta.
Glöm vänsterns 35-timmars arbetsvecka. Tankesmedjan New Economics Foundation menar att en 21-timmars arbetsvecka kan bidra till att klimatsäkra 2000-talet. Den underliggande tanken är just jämlikhet istället för tillväxt.

Radikalt minskad arbetstid ger människor mer tid att återhämta sig och skapa ett liv där man inte är beroende av att möta stress och alienation med kortsiktig konsumtion. Mindre arbetstid ger mer tid åt familj, vänner, studier, fritid, hem, idrott med mera. Med andra ord friskare, mindre olyckliga människor som är motståndskraftiga mot kommersialismens skadliga quick-fix-lösningar.
Välfärd kan formuleras också så.