Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona
Anneli Jordahl.
Norstedts.
Hur skriver man om sin mamma, om det liv som avgjorde även ens eget öde? Anneli Jordahl återvänder till sina tidigare böckers klasstema och ger det en hemort – Östersund. Dit anländer den tonåriga lantflickan Mona till jobbet som barnflicka för att ta del av den jämtländska metropolens storstadspuls. Full av drömmar om kondishäng, helgdanser och något mycket större som ens längtan inte hittar ord för när vårhimlen speglas i Storsjöns stilla vatten.
Att skriva om sitt livs upphov är en svår balansgång mellan dokumentärens tvång och fiktionens frihet, men då minnet inte är pålitligt blev det i Anneli Jordahls fall en hybrid. Mona, romangestalten, som vi följer några få avgörande år, för som gammal kärva små samtal med sin dotter, författaren. Frågor och svar ger ett knapphändigt facit till de två kvinnornas liv, eller egentligen de två flickornas liv. Modern, som hade som måtto ”ingen dag utan dans”, fick en dotter som hon lärde att vara tyst och stilla för att hålla barnavårdsnämnden borta.
I Östersund finner sig Mona inhyst i en tvåa utan eget rum för att ta hand om en tvååring. Som ung barnflickan ska Mona, i en tid utan dagis, jämna vägen för den äldre kvinnan Britts jämställdhetsambitioner. Britt är klämd mellan att inför sin man Ove vara en god mor och samtidigt vilja avancera på jobbet via kvällsarbete och kurser. Det finns ingen lösning annan än att Mona, som längtar ut till umgänge, folkpark och konditori, blir instängd med ansvaret för ett barn som inte är hennes, över ett hushåll med krav på bonat golv och perfekt dillkött. Britt och Ove är inga elaka människor men deras intressen måste expandera på någon annans bekostnad. Varje ledig timme kräver att Mona förhandlar, Brittas kvällskurser innebär gräl med Ove, medan de båda kvinnorna måste vika för hans ambitioner som musiker i ett band på frammarsch.
Mona hittar så småningom inte bara ett andningshål, en kompis att fika med utan också en utväg. Det kanske enda som står till buds i hennes position är en ung man, Harold. Bland musik och dansbanor ter han sig löftesrik för en ensam tjej, ett värn mot ensam- och utsattheten. Men även denna relation präglas av vardagliga maktvillkor, en kvinna stannar och ger medan en man tar och går.
I korta inflik tecknar Anneli Jordahl världen ur Harolds perspektiv. En hård, ensam barndom långt från föräldrarna, på skolhem, skapar ett sårat barn som aldrig växer upp. Ännu på äldre dagar impulsiv, aggressivt rastlös, oförmögen att ta ansvar i en värld där alla förr eller senare blir fiender.
Kakor och bakverk, jazz och rock’n’roll andas femtiotal men Brittas yrkesambitioner och kompisen Martas utlevande brott mot flickidealet säger att sextiotalet är här och förändring står för dörren. En utveckling som kan illustreras av min egen mammas historia. När hon födde sitt första barn på BB i mitten av 50-talet blev hon vanvårdad. På grund av svullna fingrar hade hon tagit av sig vigselringen och barnmorskorna antog att hon var en ogift mor. Vid decenniets slut skilde hon sig och i Norrköping hade den knoppande välfärdsstaten börjat slå ut. Kommunen ordnade ett boende för ensamstående mödrar med ett dagis i huset. För första gången i historien kunde de försörja sig själva som suveräna individer. Men så långt hade inte den nya tiden nått Östersund. Mona vill behålla sitt barn fast hon inte kan behålla sin pojkvän. Men hur ska hon då kunna behålla ett arbete? En ensam förälder ständigt ifrågasatt och rädd för myndigheternas kontroll, för fattigdomen runt hörnet, för att krafterna ska tryta och för tillvarons oberäknelighet.
Anneli Jordahl tecknar Monas liv utan kladd eller formexperiment och vi får en inlevelserik och rörande bild av den levnadsglada tonåringen som knappt hinner leva innan hon blir en ängslig mor. Men är det något jag önskar av Anneli Jordahls roman så är det att få höra mer av moderns egen röst. Att få ta del av mer mor och dotter-samtal om slumpens små puffar och de stora avgörandena. Vi får antydningar och fragment men mitt intresse har väckts och romanens klaustrofobiska tillstånd pockar på fler öppningar.
Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona är en samtidskommentar. Är det meningen att en kvinnas jämställdhet ska ske på andra kvinnors bekostnad? Men framför allt illustrerar romanen hur ojämlikhet vanställer relationer även i det lilla. Herre och tjänare-relationen, som åter blivit på modet på grund av regeringens klasspolitik med skattesänkningar och subventioner, är en omöjlig ekvation som förvrider mänsklig samvaro. Frihet vinns på någon annans bekostnad.
