Intervjun med mig i SvD, ”Du pekas ut som dum, obildad och ond”, hamnade på tidningens förstasida. Med armen djupt nere i torktumlaren pratade jag öppet om varför så många unga män känner sig svikna av politiken.

Men faktum är att det inte bara handlar om män. Problemet är större än så. Bara en av fyra unga tycker att samhällets framtid ser ljus ut. Majoriteten har tappat tron på politiska lösningar och inte ens hälften instämmer helt i att demokrati är det bästa systemet.

Politiken håller på att tappa en hel generation av unga och det är ett enormt demokratiskt problem. För oavsett vem som vinner valet så lär det, om inget ändras, bli för att de är ”de minst dåliga”. Inte för att unga på riktigt tror på dem.

Så här är sju sätt politiken kan vinna tillbaka ungas förtroende:

1. Ge oss visioner att tro på

”Vi har Black mirror, men var är vår White mirror?” undrade en vän nyligen. Vi unga är nämligen trötta på att dränkas i dystopier. Vi törstar efter politiker som vågar drömma stort och måla upp ett Sverige värt att tro på.

2. Sluta läxa upp, börja lyssna

När jag intervjuade Sara från Karlshamn, en ung före detta missbrukare, sade hon: ”Politikerna måste ut och prata med folket. Försöka att faktiskt lyssna.”

Orden hade lika gärna kunnat komma från någon av mina barndomsvänner. När unga känner att framtiden är hopplös förtjänar de mer än ett ”ja, men du är dum som röstar på SD”. För i stället en dialog i ögonhöjd och visa genuin nyfikenhet inför vår verklighet.

3. Visa att ungas känslor är politik

För de av mina klasskamrater som slutade tro på politiken började det oftast med en känsla. Ilska över att inte ha ett jobb, att bussen inte kommer
i tid, eller över folkmordet i Palestina. Men allt det är ju politik! Avfärda inte känslorna, utan erkänn dem och hjälp unga att använda dem för förändring.

4. Fixa skolan

När jag började i högstadiet på Parkskolan i Osby slogs vår klass ihop med två andra. Då räckte varken datorer eller skolböcker till, så vi fick dela. Sjukskrivna lärare ersattes med vikarier utan utbildning. Skolkuratorn var bara där någon dag i veckan. När skolan fungerar så dåligt är det inte konstigt att många tappar många tron på politiken innan de ens fyllt arton.

5. Stå på ungas sida, inte elitens

”Det är så sjukt att du håller på med politik”, sade en barndomsvän. Jag stämde inte in på hans bild av politiker – en liten grupp verklighetsfrånvända kläggmänniskor som skor sig på folket. Det hjälper nog inte att Sverige rankas rekordlågt i korruptionsindex, svenska ministrar sysslar med suspekt aktiehandel, och svängdörrarna snurrar fritt mellan lobbyism och politik.

6. Var ärlig med svårigheter

I SvD-intervjun säger jag att politiker måste kunna ge enkla analyser och svar. Men de måste också vara sanna. Unga ser igenom ordbajs och tomma löften, så visa respekt genom att vara öppen med politikens begränsningar och tala klarspråk om målkonflikter.

7. Var där unga är

Förmodligen inte på Facebook, i dagstidningarna, eller ens i ditt hörn av Instagram. Gör ett konto på Tiktok, Youtube eller Discord. Och förstå plattformen du verkar på. För att vara trovärdig och tränga igenom algoritmerna måste du börja med att förstå ungas språk, kultur och trender – och interagera med dina följare. (Behöver du hjälp får du gärna skicka ett meddelande på Tiktok.)

Bonus: Kom ihåg att de flesta inte bor i Stockholm

Nio av tio unga bor någon annanstans, och de som bor i landsbygdskommuner känner sig bortglömda av samhället. Om man vill vinna tillbaka ungas förtroende är sådana kommuner en bra plats att börja på.

Skibidi.

Den 12 juni föll domen mot 15-åringen som knivmördade en 31-årig man i Norrköping. På grund av sin låga ålder dömdes han till fyra års sluten ungdomsvård.

Men i rapporteringen har en avgörande aspekt hamnat i skymundan: mördarens politiska ideologi. Som Flamman kunde visa lyssnade han på nynazistiska rockband och poddar omedelbart efter dådet, samt sökte på låttexter med rader som ”häng dem högt, skär av deras halsar”.

Två dagar före domen inträffade Österrikes värsta massmord i modern tid. En 21-årig man mördade tio elever på en skola i Graz, och tog sedan sitt liv. Flamman kunde som första tidning i världen visa att han följde nazistiska konton i sociala medier.

Kanske var även det alltså ett ideologiskt dåd. Samtidigt hade han själv gått i skolan utan att få slutbetyg. Var det en hämnd mot ett dysfunktionellt skolsystem? Eller ett uttryck för psykisk ohälsa, då polisen beskriver honom som en ”introvert” med skjutspel som sin ”stora passion”.

Allt detta kan stämma samtidigt.

Som Centrum för våldsbejakande extremism (CVE) skriver i sin årsbok för 2024/2025: ”alla komponenter spelar roll – och […] de samverkar. […] Därför bör man undvika binära frågor: ’Är det ideologi eller psykisk ohälsa?’, ’Är drivkraften mobbning eller extremism?’. Svaret är nästan alltid både-och, inte antingen-eller.”

Men i debatten framställs det ofta som att förklaringarna utesluter varandra. Man utgår från att det ska finnas ett enda, tydligt motiv. Om bilden är rörigare tyder det på varje dåds unika karaktär, och ett trasigt psyke som vi aldrig kommer att begripa.

Den österrikiska mördarens bakgrund liknar massmördaren på Campus Risbergska i Örebro. Han återvände till sin Komvuxskola för att mörda elever, nästan uteslutande med utländsk bakgrund. Men då han aktivt rensat bort sina digitala spår, har polisen inte hittat något motiv. Högern menar nu att vi därmed vet att dådet inte var ideologiskt motiverat – vilket är något helt annat.

Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen.

Vad anonyma troll ropar om i Hanif Balis kommentarsfält på X kan man alltid ignorera. Direkt oansvarigt blir det dock när statsåklagare Elisabeth Anderson och kriminologiprofessor Susanne Strand tvärsäkert avfärdar ”rykten om främlingsfientliga motiv” (Nerikes Allehanda, 13/6). När en vit man skjuter människor med utländsk bakgrund på en invandrardominerad skola, så får det en skrämseleffekt, oavsett om han hade ett sådant motiv eller inte.

Vad avslöjar de med sin iver att städa bort ideologin?

I borgerlighetens fall en obekväm insikt. Man styr med ett nazistgrundat parti, som i förra valet hade 214 kandidater med kopplingar till högerextremism. Sverigedemokraternas ständiga hets mot muslimer kan mycket väl sporra våldsamma individer, som vill ge sina dåd politisk laddning.

Med tanke på hur många massmördare som finns i rasistiska nätmiljöer är det förstås besvärande att man inom Tidöavtalets ramar har kommit överens om att aldrig kritisera Sverigedemokraternas rasism.

Dessa miljöer stärks nämligen om politiker uttrycker sig allt råare om svenska medborgare. För som CVE skriver i sin årsbok: ”När gränsen för vad som är normalt att uttrycka flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister anser sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning utan även för att begå brott.”

Och oavsett hur varje enskild skjutare motiverar sig, så är det tydligt att den högerextrema miljön ofta finns med i den större bilden. Det märks tydligt i våldsamma nätrörelser som 764 och No Lives Matter, som ständigt beskrivs som ”nihilistiska” trots att de – som Mathias Wåg har visat i Flamman (nr 42/2024) – har kopplingar till både satanism och nazism.

Det här må vara ensamma killar som fallit illa, och det behövs en rad insatser inom psykisk ohälsa och arbetslöshet, samt kanske även striktare vapenlagar och ett samtal om hur vi bryter ensamheten i sociala medier.

Men vi får inte glömma den ideologiska komponenten. Och den behöver inte vara så direkt som att man ”tror” på det. Det är snarare ett återkommande element i en bredare nätmiljö av kvinnohat, nihilism, rasism och martyrfantasier. Från sådana digitala miljöer kommer många av de gärningspersoner som ligger bakom en stor mängd våldsdåd på svenska skolor det senaste årtiondet – i Trollhättan 2015, Eslöv 2021 och Kristianstad 2022.

Möjligen finns en rädsla för att hjälpa mördarna genom att skriva in dem i denna mörka kanon, och på så sätt även uppmärksamma deras dåd mer. Men nihilistiska massmord kommer alltid att väcka uppmärksamhet. Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen – och de politiker som pekar ut delar av befolkningen som främlingar och förrädare, vars liv är mindre värda.

Därifrån är det inte långt till tanken att om vi bara blir av med de här människorna, så mår vi bättre sedan.